| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERLINERBLÅ bärli3ner~blå2 l. bær-, äfv. (hufvudsakl. i södra o. västra Sv.) 040~1, äfv. BERLINBLÅ bärli3n~blå2 l. bær-, äfv. 04~1 (berli´nerblå Weste), adj., förr äfv. sbst. n. l. r. (n. Scheele i VetANH 3: 264 (1782), Berzelius Kemi 2: 710 (1822); r. Scheele i VetANH 3: 268 (1782), Berzelius Kemi 2: 709 (1822) m. fl.); ss. adj. n. -tt; ss. sbst. i best. anv. utan slutartikel (Econ. annal. (se under II 2), Berzelius (se under II 1)), ss. r. äfv. -blån (Scheele i VetANH 3: 269 (1782), J. Gadolin Därs. 9: 120 (1788)).
I. adj.: som har sådan färg som framkallas gm färgämnet berlinerblått (se d. o. 1). Bellman 1: 184 (1771). Berliner Blått Bläck. Berling Hellot 385 (1772). Berliner blå färg. Därs. 394. Weste (1807). Ljus berlinblå färg. AB(L) 1903, nr 294, s. 3. — best. i substantivisk anv. Thet Berliner-Blåa. Berling Hellot 394 (1772).
II. (†) sbst.
1) = BERLINERBLÅTT 1. Til Berliner-blås beredande, bruka våre Tilverkare Saltpeter. H. T. Scheffer i VetAH 20: 17 (1759). Det var i början af vårt hundra-tal, då Färg-Fabrikören Diesbach uti Berlin, med Dippels tilhjelp, af en händelse uptäckte det så kallade Berlinerblå. Scheele i VetANH 3: 264 (1782); jfr I slutet. Denna tillsatts af alun (är) att anse såsom en förfalskning, och den är orsaken att den i handel förekommande berlinerblå är så olika till färgen. Berzelius Kemi 2: 709 (1822).
2) = BERLINERBLÅTT 2. Rinman (1788). Den naturliga såkallade Berlinerblå (ett slags jernmalm), som blifvit funnen på några få ställen inom riket (serdeles vid Vemmenhög i Skåne). Econ. annal. 1807, sept. s. 52. Fosforsyrad jernoxidul .. förekommer stundom fossil under namn af naturlig berlinerblå. Berzelius Kemi 2: 231 (1812).
Spalt B 1331 band 3, 1904