| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESKEDLIG beʃe4dlig, hvard. äfv. beʃe4lig, i Sveal. äfv. 032 (beske´dlig Weste; beschèdlig Almqvist), adj. -are. adv. = (†, G. I:s reg. 18: 398 (1547), Schroderus Liv. 528 (1626) m. fl.), -A (†, L. Petri Kyrkoord. 10 a (1571), RB 13: 1 (Lag 1734), Schultze Ordb. 4233 (c. 1755) m. fl.), -AN (†, KOF 1: 185 (1575)), -EN (numera föga br., G. I:s reg. 12: 258 (1539), Obj. gästen 1829, nr 13, s. 4, Kindblad (1867) m. fl.) (beskedlin Wexionius Vitt. 370 (c. 1680)), -T (Modée Fru R. 51 (1738) osv.).
Jfr OBESKEDLIG.
Anm. Bet. 5, 6, 8 o. 9 äro emellanåt ej strängt skilda från hvarandra, i det att ordet ofta i sig förenar alla de nämnda bet., stundom utan att man ens kan afgöra, om någon af dem är förhärskande. Den numera vanligaste bet. är 10, o. äfv. när någon af bet. 5, 8 l. 9 föreligger, har den nu i allm. en dragning åt 10. Numera har ordet således vanl. en något nedsättande bet.; jfr: Beskedlig kan visserligen ännu hafva en fullkomligt god bemärkelse, men nyttjas oftast i något spefull mening om den viljesvage, om den hvars hufvudsakliga förtjenst är att icke göra menniskor för när, som låter behandla sig hur som helst eller som vill göra alla till lags. Söderwall Sedl. begrepp 23 (1892, 1895); jfr äfv. anm. under 8 slutet. Ordet tillhör numera ej den högre stilen; jfr: Beskedlig .. Tillhör talspråket. Dalin Synon. 115 (1870).
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. mht. samt mnt. beschedelike(n), tydligt, klart, ä. holl. bescheidenlijk, på ett (i sht för ögat l. örat) tydligt urskiljbart sätt, tydligt, klart, ä. t. bescheidenlich, tydligt, klart] (†) tydlig, klar, redig; begriplig; jfr BESKEDIG 1. Beschriffuendis granneligen och beschedeligen .. opå Register alle sine sognemendz nampn. G. I:s reg. 12: 258 (1539). En clar beschedelig regenskap, både vpå Vpbyrder och Vtgiffter. Civ. instr. 2 (1541); jfr 11. Lärdomen är reen, wiss, claar och beskedeligh. Falck Underv. 149 b (1558). Skal Predicaren .. läsat .. longsambliga och beskedeliga, så at bådhe vng och gammal må görligha (dvs. tydligt) förnimmat. L. Petri Kyrkoord. 10 a (1571). När tiughu daghar äre framlidne, tå kan man beskedelighen see at thet (dvs. fostret) haffuer barna skapelse. B. Olavi 160 a (1578). Jag visste icke heller hvarken att tala eller svara det som beskjedeligit var, utan talte allt uti hufvudyrslen. Dahlberg Dagb. 96 (c. 1660). Lagens .. mörckhet och otydelighet måste beskiedeligen och rätteligen förklaras. Nehrman Inl. t. jur. civ. 71 (1729); jfr 2, 11.
2) [jfr fsv. fornompstughir oc beskedhelichin samt motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t.; jfr äfv. ä. holl. o. ä. t. bescheiden, undervisad, erfaren, förståndig] (†) som har urskillning, förståndig, klok, förfaren; stundom (se särsk. momentets slut) sannol. närmande sig bet.: redlig, hederlig, rättskaffens; jfr BESKED 2, BESKEDEN 1, BESKEDIG 2. Wile wij och athij (dvs. att I) forskicka .. godhe beskedelighe menn szom ære fulmynduge paa menighe hæredtzsens wegna. G. I:s reg. 3: 44 (1526). Nogre beskedelige bönder aff huart Häradhe. Därs. 18: 175 (1546). At en förnemblig och beskedelig man motte blifve förordnet til öfverste tygmestere. RA 3: 168 (1593). En beskedelig karl, som sine stycker förstår. A. Oxenstierna i HSH 29: 289 (1634). En hop så wäl förnämt och beskedeligt, som gement och oförståndigt Folck. Block Progn. 2 (1708). Beskedelig .. homme, qui a un bon discernement, som är förnumstig och weet giöra åtskilnad emellan rätt och orätt. Spegel Gl. (1712). Någon uti anatomien beskiedel(ig) man. Hjelt Medicinalv. 1: 134 (i handl. fr. 1721). En beskedelig Domare samtycker ej alt för hastigt til Bysättning. Nehrman Pr. civ. 137 (1732, 1751). Beskedelig .. Förnuftig, vettig .. Prudens, consideratus .. cordatus. Schultze Ordb. 4233 (c. 1755). Ambassadören .. talade ganska beskedligt om närvarande konjunktur. Rosenstein 3: 297 (1788). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv. samt ä. holl. erentfeste, hoochgeleerde, voorsienige, seer bescheidene heere] ss. hederstitel (af småningom sjunkande värde) framför namn på l. i tilltal till i sht borgare o. bönder. Beskedelige oc velförnompstige mæn Larens P:son och Morten Nilsson Borgere i Wastena. G. I:s reg. 1: 33 (1522). Beskedeligh man Her Jon j maarthenstorp. Vg. fornm. tidskr. I. 10: 81 (1524). Then Ährlige och beskedelige man, N. N. Borgare vthi N. Min gode wän. A. J. Gothus Thes. ep. 2: 83 (1619; epitet till ”En gemeen Borgare”). Redelige och beskedelige Dannemannen Pehr Larson. Henel Riksd. 1726—27 41 (1727). (Titulaturen) Ärlige och Beskedelige. Tilkommer menige Man, Borgare, Bönder och Drängar etc. Biurman Brefst. 133 (1729, 1767).
3) [sannol. utveckladt ur 2; jfr ä. holl. bescheiden] sansad, måttfull, måttlig; jfr BESKED 3. Beskedeligh, .. moderatus. Lex. Linc. (1640). Beskedeliga, -en .. moderate. Schultze Ordb. 4233 (c. 1755). Han var myket beskedlig uti sin fordran; er macht keine übertriebene, eine sehr gemässigte Forderung. Möller (1790). — i numera obr. förb. Ju mehr .. vij af en beskedelig frijhet rätte fruchten och söte smaken läre kiänna. 2 RARP 3: 353 (1723). Temperanter se gerere, skicka sig beskedeligen. Berglund Ench. 140 (1763).
4) [sannol. utveckladt ur 2 l. 3; jfr fsv. höwizka oc beskedhelicha quinnor oc män] (†) som anstår en, anständig; som uppför sig väl, belefvad, ”comme il faut”, som det höfves, höfvisk; sedig, sedesam, ärbar; jfr BESKED 4. RP 8: 123 (1640). Discret, beskedelig, höflig; wettig, ährachtig. Swedberg Schibb. 265 (1716). Svipdager red fram til Konungen, hälsade väl och beskedeligen, ty han kunde mycket väl föra sina ord. Björner Hrolf Kr. 41 (1737). En dygdig och beskiedelig flicka. C. Gyllenborg Sprätth. 120 (1737). Emedan jag mig .. höflig och beskedelig vpförde. Humbla 88 (1740). Beskedlig man, A man of conduct. Serenius (1741). Beskedelig .. höflig, skickelig. Schultze Ordb. 4233 (c. 1755). — särsk.: anständig (se d. o. 2 b), ordentlig. Vrigstad remarquabelt för Gästgifvarfruns skull .. Hon håller beskedligt. Kellgren Bref XXXVIII (1792). Är det möjligt at man skall kunna lefva beskedligt för 5 à 600 Rdr. der nedre (i Linköping)? Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 95.
5) [utveckladt ur 4] (numera mindre br., se dock slutet) städad, hygglig (jfr anm. sp. 1474-5); i ä. tid svårt att skilja från 4. Han är en beskiedelig, ärlig och fogelig man. Höpken 1: 483 (1763). Beskedlig .. Animo et moribus gratus, quique in actionibus moderate et convenienter se gerit. Sahlstedt (1773). En så där tämmelig hvad man kallar beskedlig man kan han väl blifva men — en bra karl — det vore önskligt. E. G. Geijer (1799) i Sv. mem. o. bref 7: 6. Men huru skulle vi (nutidsmänniskor), som äro så beskedliga och anständiga, någonsin orka att så förifra oss. L. Stenbäck (1837) hos Aspelin Stenbäck 118. — (†) Äldsta sonen .. synes arta sig beskedligen. Porthan Bref t. Calonius 14 (1793). — (fullt br., i sht skämts.) om sak: måttlig, ej alltför svår, ”hygglig”. De beskiedeliga och skiäliga vapen .., som till tvistemålet .. höra. Hof Anm. 76 (1760). En beskedlig vinterköld af 7—8 grader. Wachtmeister Turistm. 97 (1880, 1885). Skilnaden .. mellan våra jämförelsevis beskedliga oväderscentra och sydligare trakters förödande hvirflar. NF 17: 1093 (1893); jfr 7.
6) [sannol. utveckladt ur 3 o. 4 under påverkan af t. bescheiden] (†) blygsam, anspråkslös (jfr anm. sp. 1474-5). Landzfolket sågh honom (dvs. Scipio) wara så beskedeligh, at han thet Konungzlighe Nampnet icke wille antagha, och at vthi honom war ingen ståltheet. Schroderus Liv. 329 (1626; t. dasz er der bescheydenheyt war). Hon var så beskedelig, at hon sade, det de (dvs. de många böckerna) tilhörde hennes Son, fast jag lätt kunde märka, at de tilhörde henne sielf. Ågren Gell. 35 (1757).
7) [utveckladt ur 6; jfr t. bescheiden] (i sht skämts.) oansenlig, obetydlig, anspråkslös; om sak. Rikedomar, som kusken ingen anledning kunde hafva att misstänka inom den beskedliga och högst vanliga nattsäcken. Almqvist Gabr. Mim. 3: 145 (1842). Minns ni hur man de vackra sommardagarna låg och plaskade på Mälaren med en beskedlig roddarbåt från soluppgången till middag, för att komma fram till Drottningholm ..? Sturzen-Becker S. arb. 2: 68 (1842, 1861). (Vichy) såg .. ut ungefär som hvarje annan liten tyst och beskedlig fransk småstad. Ödman Vexl. bild. 137 (1891, 1893). En beskedlig liten tolfskillingsbyst, som denna (af Garibaldi), ter sig .. ynklig, löjlig och förtvifladt vilsekommen. Bildt Ital. 223 (1896).
8) [sannol. utveckladt ur 4 o. 5] vänlig, välvillig, snäll, god (jfr anm. sp. 1474-5). Hans sahl. broder var .. sällan beskiedelig emot dem, han underviste. Höpken 1: 482 (1763). Det var beskedligt utaf er. Kexél 1: 187 (1789). Helsa din besked(li)ga Fru. O. Wallquist (1793) i Hist. tidskr. 1902, s. 252. Det var beskedligt af dig att någon gång komma i håg mig. Tegnér 5: 209 (1821; i bref till Geijer). Icke nog dermed, att man gratis födt och underhållit mig; — det beskedliga folket har mången gång till och med velat gifva mig skänker. Castrén Res. 2: 343 (1847). Jag tackar / För det ni är mot henne så beskedlig. Hagberg Shaksp. 2: 217 (1847; eng. that you tender her). Den sorg jag derigenom skulle förorsaka mina föräldrar, isynnerhet min beskedliga mor. Blanche Bild. 3: 34 (1864). Kungen (var) en hjertans beskedlig menniska, som ville hela verlden väl. Topelius Fält. 5: 7 (1867). Rörande var ock att af gummorna på Vanåsgodset blifva förmanad, att jag skulle blifva beskedlig mot ”fröken”. De Geer Minnen 1: 109 (1892). — särsk. i höflighetsformeln: var beskedlig, var snäll, var god, o. d. Kellgren Bref XX (1783; till Rudbeck på Trolle-Ljungby). Var så beskedlig och gör det; (wird nur gegen geringere als man selbst ist gebraucht) seyn sie so artig, erweisen sie mir die Gefälligkeit es zu thun. Möller (1790). Var beskedelig, gör icke någon påminnelse angående Bodmerie-Brefvet. Törngrenska målet 214 (1801). Emedlertid vore Sophie (brefskrifvarens fästmö) fasligt beskedlig, om hon litet förut underrättade oss om dagen, när hon skulle komma. Choræus Bref 141 (1804). Var beskedliga och passa på vid signor Leonatos port. Hagberg Shaksp. 2: 66 (1847; eng. I pray you). Anm. Uttrycket, som hufvudsakligen användes till lägre stående, har ofta en anstrykning af nedlåtenhet l. ringaktning o. har nu i allm. ersatts af var snäll l. det mera aktningsfulla var god; jfr språkprofvet från Möller ofvan samt: Beskedlig .. Ordet förekommer mycket i höflighetsformeln: Var beskedlig, .. ungefär liktydigt med Var så god, med den skillnad likväl, att det förra säges i mindre aktningsfull mening. .. Således säger man till en högre ..: ”Var så god ..!” Till en lägre: ”Hör, Anna, var beskedlig och tag hit boken der, fort!” Artigare: ”Anna, var så beskedlig, så innerligt beskedlig, och låt mig få boken!” Mjukare: ”Anna lilla, var snäll och beskedlig! —.” Almqvist (1842). Dalin (1850).
9) [sannol. utveckladt ur 2; jfr holl. bescheidenlijk, adv., o. t. bescheiden i motsv. anv.] human, hofsam, foglig, saktmodig, fromsint, fridsam, oförarglig, godmodig, snäll, mild, lugn, stilla, som ej bråkar; ss. adv. äfv.: utan bråk, vackert (jfr anm. sp. 1474-5). Han är nog en beskedlig karl, bara han inte vore så snål. Det gick mycket beskedligt till på mötet i går. Biudendes tich, att tu handler beskeedeligen med almogen, så att mann med wälwillighet kann fåå aff them, huadt mann haffue skall. G. I:s reg. 16: 700 (1544). Är Klockaren .. wårdzlöös och geenwördig .., och wil sig .. på Pastoris .. alfwarsamme, doch beskedelige förmaning, intet rätta låta. Kyrkol. 24: 33 (1686). Nu vil kärande eller svarande jäfva Domaren; giöre thet beskedeliga. RB 13: 1 (Lag 1734). Baron Alfvarsam, som icke gör något väsende af sig, utan går så jämt och beskedeligt fram. Stagnell Baron Sjelfklok 19 (1753). Om Carl beskedlig är, / Så kommer rättnu pappa, / Lilla barnet namnam ger. Bellman 6: 196 (1787). Det är en hjertans beskedlig karl, c’est un bon enfant. Weste (1807). Att .. den beskedlige Rosenstein suckar öfver min smak, anser jag icke otroligt. Tegnér 5: 220 (1821). Beskedligt i backarne kuska! C. F. Dahlgren S. arb. 3: 270 (1828). Sitt nu beskedligt stilla, ni behöfver hvila er efter resan. Därs. 4: 211 (1831). Jag är en beskedlig man, som låter en centner grofhet passera, om den är beledsagad af ett halft uns qvickhet. Palmær Eldbr. 197 (1847). Beskedlig .. Som icke med vett och vilja gör något ondt: from, saktmodig, fridsam. Dalin (1850). Gossarne togo på anmodan beskedligt ner sina katekeser ur bokhyllan. Ödman Minnen 1: 14 (1862, 1881). Säg honom, att han går beskedligt härifrån! Rydberg Faust 116 (1876, 1878). (Konung Magnus Eriksson) framställes i pjesen visserligen som beskedlig och välmenande, men äfven som alldeles ömklig. Wirsén i PT 1899, nr 281, s. 3. Landshöfdingen lät .. tillsäga folket, att det väl för dagens högtidlighets skull fick hurra och roa sig, endast detta skedde på beskedligt sätt. Elkan John Hall 110 (1899).
10) [utveckladt hufvudsakl. ur 9; jfr äfv. 5 o. 8] alltför foglig l. medgörlig, efterlåten, flat, som ej har någon ruter i sig, utan energi, utan kraft; stundom närmande sig bet.: enfaldig (jfr anm. sp. 1474-5, i sht citatet från Söderwall). Han är ett beskedligt kräk l. nöt l. fä l. får. En beskedlig stackare. En beskedlig fjolla l. gås. Han gick helt beskedligt in på allt hvad man föreslog. Med ”beskedlig karl” förstås en, som har föga besked .. med sig. Almqvist (1842). Det beskedliga folket kommer vanligtvis icke långt i verlden. Dalin (1850). Han inbillade sin beskedliga far, att … Därs. Tjenstfolket gör med sin beskedliga husbonde, hvad de vilja. Därs. Medelvägsmenniskorna, alla desse beskedlige älskare af halfheter. Claëson 2: 8 (1857). Köparen fick sina ersättningsanspråk beskedligt beviljade. Wieselgren Vår samt. 65 (1871, 1880). Mycket beskedlig och mycket dum ingick han (dvs. förf:s ene kamrat) efter några år i lära på ett kronobageri. Böttiger 6: 28 (c. 1875). Isaac Sundius (var) ett beskedligt fä. C. Bildt i Hist. tidskr. 1895, s. 402. Hustrun, en beskedlig nolla. PT 1904, nr 214 A, s. 3. jfr: (Granberg) har .. velat spela (Svenska) Akademien det stora (putset): att skrifva orimmad vers. Dock .. har han ej velat drifva sitt tyskeri för långt utan beskedligt rimmat arierna. L. Hammarsköld (1809) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 317.
11) [sannol. utveckladt ur 2; jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. mnl. samt fsv. medh eno rätto beskedheliko brefue] (†) tillbörlig, rätt, skälig, lämplig, rimlig, ordentlig; om sak; jfr BESKED 5. Atj (dvs. att I) vtj for(skrif)na vesteråss möte vele haffua edra fulmyndoga sændingebud, och forfara ther .. på all ærande en god beskedeligh enda. G. I:s reg. 4: 174 (1527; i skrift till dalkarlarna); jfr 1. En allmennelig, skiäliig, och beskedelig skattelegning. Därs. 13: 4 (1540). (Bönder i Ydre) begära att thet motte bliffua tilbaka skriffuet huru mykit (af skatten) på huar skatta Crono och frälsesbonde belöpa kan. ellies går thet aldrig beskedeligen till. Rääf Ydre 1: 361 (i handl. fr. 1603). Vadmal väfves så vackert, at det, efter beskedelig färgning och prässning, går up til anseende och godhet mot kläde. A. Modeer i VetAH 28: 299 (1767). Huru man vänder sig, stöter man .. på hakar, som hindra hvarje förnuftig och beskedlig förklaring af saken. Vinterbladet 1853, s. 201.
12) [sannol. bildadt till BESKED 7] (†) som det är ngt besked med, dugande, framstående, duktig, ordentlig; jfr BESKED 7. Nu behöfwes .. en ung beskiedelig karl som orkar nappas med ungdommen. Växiö domk. akt. 1694, nr 1317. (Patru) hade .. så släte tanckar om wår (dvs. fransmännens) Poësij, att hon intet skulle kunna åstadkomma något beskedeligit Werck uti en så tårr materia. Düben Skaldek. Föret. 1 (1721). En Beskjedelig Fornälskare. Björner Kämp. Föret. 31 (1737; lat. Præclarus). Linné Sv. arb. 62 (1760). Ni är nu, genom mig, exekutionsbetjent, / En post, som visligt skött, beskedeligen räntar. Remmer Theat. 1: 16 (1812, 1814).
1) (numera knappast br.) till 5. (Prästerskapet) må vara till (menar man) för att beskedliggöra de råa och oupplysta. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 130.
2) (†) till 9, refl.: lugna sig. Jag har lugnat och beskedliggjort mig litet, under ett parti bräde med morbror Herkules. Bremer Sysk. 1: 285 (1848). —
(10) -GÖRARE ~200. (föga br.) jfr BESKEDLIGHETS-GÖRARE, -MAKARE. Rydqvist Tid. 2: 134 (1840). Desto undergifnare .. kryper adeln till korset, spelar rollen af beskedliggörare, stryker öfver med harfoten. Crusenstolpe St. o. förh. 13: 47 (1848). Beskedliggörare .. En, som gerna vill stifta fred emellan menniskor, äfven om det skall ske på sanningens och rättvisans bekostnad. Dalin (1850; betecknadt ss. nytt ord, brukadt på spe). Wieselgren Bild. 156 (1889; cit. fr. 1886).
Spalt B 1474 band 3, 1905