| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESMAN bes3man2, äfv. 3~2, stundom 40, (be`sman (med) sl(utet) e Weste; b`ässman Almqvist), stundom BETSMAN bet3sman2 l. -t3s ~2 l. 40,
n., äfv. r. l. m. (n. Bergv. 1: 30 (1528: bismar), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 6 (1591: bisman), Växiö rådstur. prot. 1619, s. 399 (: biszmar) osv.; r. l. m. G. I:s reg. 13: 283 (1541: Bismannen), Forssell Hist. II. 2: 109 (cit. fr. c. 1560: Bismar), Stiernman Com. 1: 495 (1605: Biszmannen), Växiö domk. akt. 1675, nr 57 (: bÿsmall), Därs. 1678, nr 284 (: bessmar), Rääf Ydre 3: 271 (i handl. fr. 1710: Bissman), Osbeck Resa 32 (1751, 1757: betsmal), Schiller Sv. spr. 76 (1859; jämte n.), Rydqvist SSL 3: 17 (1863; jämte n. o. betecknadt ss. dial.), Linder Regl. 93 (1886; angifvet ss. vanligast) m. fl.).
Anm. Neutralt genus tillkom urspr. endast formerna på -man, under det att de (väsentligen) södra o. västra Sv. tillhöriga formerna på -mar(e), liksom de därur utvecklade på -mal(l), eg. äro m., ett förhållande som ännu på det hela taget troget afspeglar sig i dialekterna (jfr den etym. afd. nedan). Redan tidigt har emellertid en sammanblandning här ägt rum, i följd hvaraf former på -mar anträffas ss. n., former på -man ss. r. l. m., det senare delvis gm (formell) anslutning till MAN, pl. män(ner). Inflytande från detta ord har väl äfv. medverkat till att, då formerna på -mar, -mal i södra o. västra Sv:s ”riksspråk” undanträngdes af besman (betsman), denna sistnämnda form gärna antog de förras genus, en omständighet som gifvit till resultat att i Götal. o. Värml. besman oftast torde vara r. l. m. Med det här sagda må jämföras, att Hof Dial. vestrog. 89 (1772) angifver maskulint genus för det västgötska bessmar, men neutralt för svealandsformerna besmann m. fl., o. att Nordvall Modersm. 38 (1863) betecknar besman ss. ”okönligt”, men besmar ss. ”könligt”, äfvensom ytterligare att västmanlänningen Wallenius Project E 6 b (1682) bl. känner neutralt genus för besman, bisman, under det att den i Södra Möre födde Botin Sv. spr. 61 (1777) betecknar besman ss. m.
best. -et, ss. r. l. m. -en. 302 l. 320, äfv. 3~20, stundom 400, (ss. r. l. m.) hvard. äfv. (utom i södra Sv.) = (Thunberg Resa 4: 104 (1793), Berlin Lärob. 187 (1852, 1880));
pl. = (Stiernman Com. 1: 492 (1605: Trä Biszman), Schmedeman Just. 232 (1638: beszmar), Stiernman Com. 3: 314 (1665: Besman), Triewald Förel. 1: 230 (1728, 1735: Bissmar) osv.), äfv. -er 302 l. 320, äfv. 3~20, stundom 400 (Vg. fornm. tidskr. I. 10: 91 (1586), SAOL (1900; jämte besman)), bygdemålsfärgadt äfv. -män 3~2 (Förordn. ang. mått o. vigt 1733, § 8 (4 ggr), Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 9, 13, Thunberg Resa 4: 104 (1793), Lundell (1893; jämte besman o. betecknadt ss. dial.) m. fl.) l. -männer 3~20 (Linder Regl. 93 a (1886; jämte besman)) ((†) -manna RP 7: 162 (1638), -manar Rääf Ydre 3: 271 (i handl. fr. 1710)).
handvåg (snällvåg) bestående af en graderad stång med flyttbar stödje- l. upphängningspunkt (egg) o. en fast klump (vikten) i ena ändan samt en upphängningskrok (för varan osv. som skall vägas) fäst antingen i stångens motsatta ända l. ock (först i senare tid) vid främre ändan af den rörliga slida på hvilken upphängningspunkten är belägen. Wåra Bergzfogder skole ransaka hwar orättan Span finnes och ogilt Bismar och Aln, hwar medh tolkit blifwer beslagen böte 40 mark. Bergv. 1: 30 (1528). Effter her vthi Landzänden icke allenest stoor åtskilnadtt, vthan och stortt sweck och bedrägerij opå wichtt och måål hafwer funnetz så att ett annet bisman, kappe, span och tynne haffwer Fougdten hafft, annatt Skrifuaren, annadt ländzmannen, och annedtt bolmannen. Landt. instr. 30 (1602). Biszmannen skal wara efter Örebro Biszman, lijka öfwer alt Rijket, nemblig 5 marck drygere än Stockholms Biszman. Och skole alle Biszman giöras af Järn. Stiernman Com. 1: 495 (1605). Alle Pyndare och Besman .. skole affskaffas, och fördriste sigh ingen, effter denne Dagh, denne Wigts-Sort, antingen i kiöp och sahlu, eller elliest annars, än til sitt eget huusbehof at bruka. Därs. 3: 314 (1665). Landtmannen (må) .. af rätt justerade Betsmän sig få betiena, börandes doch desse Betsmän ei högre vara inrättade än till Ett och Ett halft, högst Två Lisspunds Victualie-Vigt. Förordn. ang. mått o. vigt 1733, § 8. Runeberg Intr. i VetA 1757, s. 9. (Bedömandet af materiens myckenhet i kroppar) sker medelst Våg, som brukas i smådt, Bessman i något större, till 2 lisp. och Pyndare i groft, såsom at väga jern, sten, canoner, m. m. Duræus Naturk. 43 (1759). Betsman af träd vare .. i handel ej tillåtne. SFS 1855, nr 16, s. 12. På besman sitter en motvigt (klumpen) fästad i häfstångens ena ände, men tinget som skall vägas hänges i den andra, hvarefter stödjepunkten (handtaget) flyttas så att det blir jemvigt, då märket derinvid visar vigten. Berlin Lärob. 187 (1876, 1880). Besman .. må till vägning nyttjas, så framt varas aflemnare och mottagare derom äro öfverens. Sådant redskap må vara inrättadt för 10 eller 20 kilograms högsta belastning. SFS 1878, nr 49, s. 12. Falkman Mått 1: 440 (1884). Närmast i ålder efter den lilla likarmade vågen .. kom bismaren (eller bismanet), som var enarmad. Hildebrand Medelt. 1: 762 (1894). 2 Uppf. b. 2: 70 (1901). — i bild. (Jag) skulle .. alt ha .. låtit honom veta hur mycket det skall till för att ett betsman skall stå rätt. Lidforss DQ 2: 553 (1892). — jfr FJÄDER-, JÄRN-, KILO-, KOPPAR-, LOD-, SKÅLPUNDS-, SLOTTS-, STADS-, STOCKHOLMS-, TRÄ-, VIKTUALIE-, ÅBO-, ÖREBRO-BESMAN m. fl.
Anm. I nedanstående språkprof användes besman, sannol. mera tillfälligt, elliptiskt i st. f. BESMANSVIKT [jfr elliptiska bildningar sådana som FRÄLSE, SKATTE m. fl.]. 1 tunna råg 13 1/2 L℔ vågevigt, göra 10 L℔ 16 marker besman. Falkman Mått 2: 9 (efter handl. fr. 1629).
B (†): BE(T)SMARE-VIKT, se C.
C: BESMANS-, stundom BETSMANS-HAKE30~20. besmanskrok. Betesmans haken. Instr. f. landtmät. 1736, s. B 3 a. —
-KROK~2. jfr: (Abborren) vägde .. öfver en mark, när han kom på betsmalskroken. Bondeson M. V. K. 65 (1894, 1903; i bygdemålsfärgad framställning). —
-MARK ~2. (besma:a marker (pl.) Hist. handl. XI. 1: 46 (1530)) [fsv. besmansmark, besmanamark, besmaramark] (förr) skålpund viktualievikt. Een gull Kalck wäger 2 Bismars marker. G. I:s reg. 13: 283 (1541). Taghar man Rutefröö en Bismars mark. Månsson Ört. 27 (1654). När man talar om skåhlpund, .. talar man om en swänsk Bessmans-Marck. Rålamb 14: 113 (1690). I Guldsmeds-vägningar, där 1 ℔ Svensk Victual- eller Kryddbod- och Besmans-mark håller 2 m(ark) Guld- och Silfver-vigt. Bergklint M. sam. 2: 427 (1775, 1792). Falkman Mått 1: 381 (1884). —
-PUND~2. (förr) = -LISPUND. G. I:s reg. 8: 140 (1532). (Kärlet) skulle innehålla 3 besmanspund, hvarje vägande 24 marker, rent smör. Falkman Mått 1: 170 (1884). —
-VIKT~2. (Betzmare- Stiernman Com. 3: 314 (1665)) (förr) viktualievikt; äfv.: vägning medelst besman. RP 2: 191 (1632). Effter stort bedrägerij brukas medh bispmans wijcht stelles vthi Regeringens betenkiande om icke wichten kan stellas efter det sättet som medh wicht skålar handlas. RARP 2: 163 (1635). Pyndare och Betzmare-Wigten (är) allaredo förmedelst 1638. Rijkzdagz Besluth, såsom otienligh, .. förbudin. Stiernman Com. 3: 314 (1665). Tveggehanda slags vigter (hafva sedan länge) förnämligen .. i vårt kära fädernesland varit i bruk, nemligen metall-vigten och viktualie, hvilken eljest kallas besmans-vigten. Falkman Mått 2: 69 (efter handl. fr. 1667). Rinman 1: 97 (1788). (Viktualievikten) förekommer, som det vill synas tidigast, under namnet besmansvigt. Falkman Mått 1: 376 (1884).
Spalt B 1585 band 3, 1905