| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
BESMITTA besmit4a, i Sveal. äfv. 032 (besmi´tta Weste; besm`itta Almqvist), v. -ade; jfr anm. under 2 b. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (Serenius (1734; under defile)).
— jfr OBESMITTAD.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] orena.
a) (†) i fråga om orenlighet i eg. bem.: nedsöla, nedsmutsa; förorena. (Lat.) Centunculus .. ringa och besmittat cläde. Var. rer. 19 (1538). Jagh haffuer twaghet mina fötter, huru skulle iagh besmitta them igen? Höga V. 5: 3 (Bib. 1541; öfv. 1904: orena). När heele kroppen är besmittet med then gula wätsken. B. Olavi 62 b (1578; i fråga om gulsot). Dhen som fåås wedh (dvs. kommer vid) Tiähran, han blijr dheraff besmittad. Grubb 98 (1665); jfr Syr. 13: 1 (se nedan); jfr b. Luften blef besmittad af den illstinckande swafwelachtiga ångan. Hiärne 2 Anl. 241 (1706). Sudla .. besmitta. Spegel Gl. 498 (1712). Besmitta med orenlighet. Schultze Ordb. 4607 (c. 1755). Man .. hade all varsamhet af nöden för att ej stöta emot och blifva besmittad af perukaskar, pudervippor och puderpungar. K. Lilljebjörn Hågk. 17 (1838). — refl. Then som kommer widh tiäro, han besmittar sigh ther aff. Syr. 13: 1 (Bib. 1541; öfv. 1869: blifver orenad); jfr b. — jfr SOT-BESMITTA.
b) (i sht i religiös stil) mer l. mindre bildl.: fläcka, besudla, oskära; jfr BESMETA I a; stundom svårt att skilja från 2 b. Thet som går vth aff munnen, thet kommer j frå hiertat, och thet besmittar menniskiona .. Men äta medh otwaghna hender, besmittar icke menniskiona. Mat. 15: 18, 20 (NT 1526; öfv. 1883: orenar, Luther: verunreyniget). (Judarna) gingo icke in j retthuset, ath the icke skulle wardha besmittadhe, vtan ath the motte äta påschalambit. Joh. 18: 28 (NT 1526; öfv. 1883: orenade, Luther: vnreyn wurden). The äre ganszka fåå som then vthwertes jomfrudom halla kunne, the ther honom ey besmitta medh stomma (dvs. stumma) synder och annor oreenligheet. O. Petri Klost. B 4 a (1528). Så at landet medh blodhskylder besmittat wardt. Psalt. 106: 38 (Bib. 1541; öfv. 1904: ohelgadt). Idhra hender äro medh blodh besmittadhe. Jes. 59: 3 (Bib. 1541; öfv. 1904: befläckade). Thz .. borde migh (icke) / Att se på then, som döder ähr, / besmitta mina ögon skiär. Asteropherus 63 (1609). En oblyg ordalek / Mitt skämt besmitte ej. Ps. 1819, 297: 2. Ett själslif .. besmittadt af låga och orena tankar. Beskow i SAH 30: 230 (1857). Metafysiska förutsättningar besmitta äfven vårt innevarande vetenskapliga kulturskede. Rydberg Varia 29 (1890, 1894). — (†) Så hafwer han (dvs. Kristiern II) ther medh (dvs. gm blodbadet i Sthm) .. besmittat sin Kungelige Högheet och ähra. G. I:s reg. 1: 23 (1521). — Anm. Sannolikt hör efterföljande språkprof hit, i det att besmiiat torde vara tryckfel för besmittat: (Valentinianus) gaf klockaren som honom bestenckte (med vigvatten) en weldig kinpust, säyandes sigh mera warda ther af besmiiat än helgat. L. Petri Kyrkost. 79 b (1566). — särsk.
α) refl. (jfr γ slutet). Somlighe vthaff them besmittadhe sigh medh horerij. 1 Kor. 10: 8 (NT 1526). Besmitter idher icke ther vppå (dvs. på smådjur). 3 Mos. 11: 43 (Bib. 1541; öfv. 1904: ådragen eder icke orenhet genom sådana). Mig helga så, / At jag ei må / Å nyo mig besmitta. Lybecker 52 (c. 1715). (Judarna togo) heldre .. en lång omväg, än att de ville besmitta sig genom att beträda (Samarien). Melin Pred. 1: 92 (1844). Cavallin (1875). Rudin 1 Evigh. 2: 595 (1875, 1878).
β) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: oren, vanhelgad, befläckad (gm synd l. sedligt fördärf). Werldenes besmittada wägar. Spegel Pass. 88 (c. 1680). Oskärt .. orent, besmittat. Dens. Gl. 413 (1712). En dödelig och besmittad Själ. Tessin Bref 2: 363 (1755). Jordens besmittade barn. Wallin 2 Pred. 3: 245 (1817). Allt, som är födt af kött, är kött, / Besmittadt och i synden dödt. Ps. 1819, 144: 3. Lågt är allt, / besmittadt allt, som dväljes under stjernorna. Tegnér 1: 143 (1822).
γ) [jfr motsv. anv. i d.] (numera föga br.) i fråga om (olofligt) könsumgänge: orena; skända l. kränka l. vanära (kvinna l. äkta säng); jfr BEFLÄCKA 2 c. The som medh quinnor icke besmittadhe äro. Upp. 14: 4 (NT 1526; Luther: besuddellt). Ruben .. tu haffuer vpstighit j tins fadhers läghre, och ther haffuer tu medh thet vpstighandet besmittat mina säng. 1 Mos. 49: 4 (Bib. 1541). (Den som) sins nästas hustru icke besmittar. Hes. 18: 6 (Därs.; öfv. 1904: skändar). Strinnholm Vas. 2: 108 (1820). — refl.: beblanda sig (se d. o. 12), hafva (olofligt) köttsligt umgänge (med ngn). Gånger och annars mans ächta hustru i annors hustrus ächta säng och besmittar sigh medh hennes ächta man. Lagförsl. 312 (c. 1606). (Astrild, den okyska kärleken,) besmittade sig med hwem han och råkade. Rudbeck Atl. 2: 574 (1689). Myrberg NT Upp. 14: 4 (1890).
δ) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] (†) i fråga om förtal: nedsvärta, nedsätta, förklena; jfr BEFLÄCKA 2 b, BESMETA I b. G. I:s reg. 6: 76 (1529). Tu achtade .. besmitta mijn Redeligheet, Eedh och Ähra. Tegel G. I 1: 293 (i handl. fr. 1531). Beflecke och beszmitte, först then framlidhne Adell, och ther nest alle Swenske mendz heder och äre. G. I:s reg. 11: 352 (1537). Besmitta itt godt Rychte. Lex. Linc. (1640; under saucio). Dristar du dig väl til at med en sådan lögnachtig beskyllning besmitta en så beskedelig Manns heder. Lagerström Tart. 61 (1730).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (i sht i skriftspr., numera mindre br. utom i b) i fråga om sjukdomssmitta: smitta, nedsmitta, meddela smitta åt, infektera. En Grijs kan andra Swijn medh sigh / Besmitta snart och dödheligh. L. P. Gothus Pest. 43 b (1623; i fråga om skabb). Besmittadhe rum och personer. RP 7: 357 (1638). (Pesten) kommer .. af besmittande genom fremmande. Rudbeck Atl. 2: 370 (1689). (Läkarna) funno intet luften besmittad. Nordberg 1: 860 (1740). Ett skabbot får besmittar hela hiorden. Schultze Ordb. 4607 (c. 1755; ordspr.). Uti den policerade Europen måste alle för Pest misstänkte personer och varor hålla quarantaine, för at icke besmitta de friske och rene. Björnståhl Resa 3: 97 (1778). Flyktingar ifrån besmittade orter. Ilmoni Sjukd. 1: 255 (1846). Ribbing Gula feb. 19 (1905). — särsk.
a) oeg.: om ogräs. Vildhafran (sades) blåsa, och flyga utur grannens åkrär på de trädde, och dem .. besmitta. Linné Västg. 93 (1747).
b) (i sht i skriftspr.) mer l. mindre bildl., ofta med subj. som betecknar synd, last, villfarelse o. d.: smitta; angripa, anfräta; skämma, förpesta; i sht i äldre tid ofta närmande sig 1 b. G. I:s reg. 5: 295 (1528). Thetta barnet .. är aff Naturen oreent och besmittat medh synder. Handb. 1614, s. A 2 b. Synden besmittar alt thet hon nalkas. Spegel Pass. 306 (c. 1680). Bias är .. besmittad af det nya vurmeriet. Dalin Arg. 2: 413 (1734, 1754). Han besmittar ungdomen med sina laster. Schultze Ordb. 4607 (c. 1755). Flickorna .. glömma all fåfänga och flärd, som verldslifvet besmittat dem med. Bremer Pres. 308 (1834). Naturlära och medicin voro besmittade af magi och astrologi. Geijer I. 1: 221 (1845). Vara besmittad med katolska villfarelser. Dalin (1850). (Arvid Horn) synes .. ej själf hafva varit besmittad af denna tidens skötesynd (dvs. mottagligheten för mutor). Läseb. f. folksk. 556 (1892). Kroppen anses (af asketen) såsom syndens källa, besmittad och besmittande. N. Beskow Pred. 227 (1901). jfr: Bårdarbeten, hvilka .. äro besmittade af det förra århundradets fransyska .. orneringar. Tekn. tidskr. 1872, s. 105. — jfr SYND-BESMITTAD. — Anm. Hit hör sannol. äfv. följ. språkprof, i det att besmitz torde vara en oregelbunden form för besmittas, möjl. framkallad af metern l. beroende på anslutning till SMITA: När Wågen hwjlar sjg okk solar sjg i Lättia, / wår Tritons Boskapz-Hop, besmitz af samme Kiättia. Warnmark Epigr. C 2 b (1688).
Spalt B 1590 band 3, 1905