| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESVÅGRA besvå4gra, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(i sht i skriftspr., mindre br.) vanl. med prep. med.
a) refl.: träda i svågerlag l. blifva besvågrad (med ngn); gm giftermål träda l. komma i släktskap (med en person l. familj l. släkt l. stam); jfr BESLÄKTA 2. Dryselius Monarchsp. 202 (1691). Spegel Gl. 38 (1712). Nya förbindelser, genom besvågring, måg- och svär-sämja. Rydelius Förn. 187 (1721, 1737). För det gemehnste pack han bugad sig och krökte, / Besvågrad sig med dem. Düben Boileau Sat. 30 (1722). (Norrmännen) Hade, genom giftermål, besvågrat sig med samma grannar (dvs. svenskarna). Nordberg K. XII 2: 559 (1740). Lundell (1893). Konsulns ville .. inte för sitt lif besvågra sig med polisen. Hedenstierna Ett kvinnoöde 197 (1901).
b) i pass. i intr. anv. = a. Deras fäders stolthet, som vägrat sina grannar att med dem besvågras. Kolmodin Liv. 1: 31 (1831). Det ansågs då hedrande att besvågras med Vatnsdalingarne. Lönnberg Fornnord. sag. 1: 80 (1870). — oeg., i fråga om andlig frändskap: blifva besläktad (se d. o. 2 b) (med). Kränkt, såsom om han ingått en förbindelse med en centaur, kände han sin själ besvågras med en nedgångstyp. Strindberg Hafsb. 226 (1890).
c) (föga br.) tr., om giftermål: bringa (ngn) i släktskap (med ngn), göra besläktad. Detta giftermål besvågrade honom med herr N. Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.).
Spalt B 1797 band 3, 1906