| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (†) tala illa om, framställa beskyllningar mot, illa berykta, förtala, skämma ut; smäda, skymfa. J. Skytte (1634) i Oxenst. brefv. 10: 361. Bispen i Strengnääs är gammall, och Regeringen intet gerna vill hans person blasmera. RP 5: 266 (1635). Hwilkett .. synttes kunna giffwa wåhra wederwertige tillfälle att få någott dedh dee kunde sinistre vtt tyda och blasmera. S. Bielke (1637) i HSH 7: 114. Man skulle begära af K. M:tt, att then som blasmerar Ridderskapet och Adelen måtte blifwa näpst. RARP 4: 414 (1650). Blamera, beskylla, leggia klick på en. Swedberg Schibb. 253 (1716). Sådane otacksamme ock vahnartige menniskior, hvilcka, förgätne af deras undersåtelige plickt ock skyldighet, understå sig att blamera deras Konung. 2 RARP 2: 131 (1723). Blamera, tadla, illa berykta, beskylla. Pfeiffer (1837). Blamera .. skymfa, förtala, bringa i dåligt rykte, vanära. G. Dalin (1871).
2) [jfr motsv. anv. i t.] prostituera, blottställa, kompromettera, göra löjlig. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 57 (1870). Genom det sätt, hvarpå hr L. .. förde dessa underhandlingar, blamerade han än vidare regeringen och dess chef, hvilka förmåddes att godkänna innehållet i den s. k. kommunikén, som vid närmare granskning befanns vara ett advokatspel. VL 1904, nr 260, s. 1. — särsk. [jfr motsv. anv. i d., nt. o. t.] refl.: (gm ngn dumhet l. ngt misstag o. d.) blotta sig (l. sin brist på belefvenhet l. intelligens l. kunskaper) l. kompromettera sig l. göra sig löjlig. Eichhorn Stud. 2: 44 (1872). Det föll honom in att han möjligen kunde blamera sig genom ett allt för kategoriskt påstående. Benedictsson Folkl. 57 (1887). Ni hoppades få (den polska) furstinnan (som var af låg härkomst) presenterad vid hofvet för att hon der skulle blamera sig. Topelius Planet. 2: 160 (1887, 1889). Med stor dramatisk konst lockas (i Platos dialog Gorgias) fienden ut på hal is och fås att blamera sig. Larsson Id. o. makt. 13 (1908).
Särskild förbindelse:
Spalt B 3038 band 4, 1912