| Publicerad 1913 | Lämna synpunkter |
BLANKA, v.2 -ar.
(†) blänka. Länge var .. (den utsände spejaren) icke borta, så kom han i sporrsträck tillbaka .., och emedan fienden var något nära, utropade han andtruten: ”.. det blankar i fjällarna!” Afzelius Sagoh. IX. 2: 169 (framställdt ss. yttradt 1648). All then lusta, som för kiött och ögon blanckar. Kolmodin Qv.-sp. 1: 35 (1732).
Spalt B 3095 band 4, 1913