blasfemant | SAOB

Publicerad 1913

BLASFEMANT, sbst. m. l. adj.; ss. sbst. pl. -er.

Etymologi

[af lat. blasphemans, p. pr. till blasphemare, l. fr. blasphémant, p. pr. till blasphémer (se BLASFEMERA)]

(†)

II. adj.: hädisk, blasfemisk. Blasphemant, försmädelig emot Gud. Swedberg Schibb. 253 (1716).

Spalt B 3103 band 4, 1913

Webbansvarig