| Publicerad 1915 | Lämna synpunkter |
BLINKA bliŋ3ka2 (bli`nka Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
1) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl., t. o. eng.] hastigt lysa till, hastigt blänka fram, blixtra (fram); glimta, glittra; lysa med ostadigt l. intermittent sken, flämta; jfr BLINK, sbst.1 1; i senare tid ofta uppfattadt i analogi med 3. Blinckande swerdet. Visb. 1: 353 (c. 1657). Blinka (blänka) blincken, blänckern, gläntzen. Lind (1749). Fatta det blinkande / Glaset förnöjd. Franzén Skald. 1: 189 (1824). Månan börjar blinka / Öfver krusad bölja. Atterbom LÖ 2: 11 (1827, 1854). Se, huru stjernfallen blinka! Svedelius Sm. skr. II. 2: 141 (1852, 1888). Rida vi fram öfver aska och grus, / .. / Så blinkar hvart hugg som en strimma sol. Topelius Dram. 205 (1872, 1881). Sundet, som blinkade framför oss. Benedictsson Ber. o. utk. 139 (1885). Hennes juveler blinkade ett sista ögonblick till afsked. Tavaststjerna Marin 85 (1890). Underliga ljusreflexer blinka .. mellan stormjagande moln. Rydberg 9: 344 (1894). Solen blinkade på fönsterrutorna om sommarkvällarna. Hülphers Ångermanl. 141 (1900). — jfr FRAM-BLINKA, GULL-BLINKANDE. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] om stjärnornas sken: tindra, stråla. Dhe blinckande och skinande Stiernor. Fernander Theatr. trag. ebrios. 537 (1695). Stjernorna blinka / ner på min ödsliga stig. Tegnér 2: 10 (1817). Längst borta ofvan den dunkla skogsgränsen blinkade en ensam stjärna genom stadens dunstiga takslöja. Ullman En flickas ära 36 (1909).
b) (i sht i fackspr.) om (enstaka l. upprepad) momentan rubbning af ljusstyrkan hos konstant lysande ljuskällor, i sht gaslågor o. elektriskt ljus; flämta. Tekn. tidskr. 1885, s. 103. För hvarje impuls (hos elektricitetsmaskinerna) .. märkes .. en .. blinkning hos glödlamporna. 2 Uppf. b. 3: 180 (1897). — jfr LJUS-BLINKNING.
c) om fyrar o. d.: hastigt lysa till, blänka till, blänka, glimta; jfr BLINK 6. Strindberg Hems. 8 (1887). En fyr blinkar i natten på styrbords bog. A. Isakson i Vår flotta 1909, s. 45.
d) glänsa så att ljusglimtar utsändas, glittra; i p. pr. ss. bestämningsord till adj. som beteckna färg, klarhet o. d. Denna stora och djupa sjö (kan) vara så glad, så ljus, så blinkande blå, som ett barns öga i glimmande solsken. Topelius Vint. I. 2: 195 (1880). Ögonen hans skina blinkande blanka. Hülphers Ångermanl. 189 (1900). — bildl. Då blef de’ me’ ens så blinkande klart för mej, att vi arbetare skulle tänka lite på patron också. Roos Strejken 58 (1892); jfr blixtrande ss. förstärkningsord (se BLIXTRA 5).
e) (†) i p. pr. ss. bestämning till ordet ögonblick o. d., eg.: hastigt skymtande; hastig, kort, flyktig. (Vi) önska, / Att dhe må alla dagar, stunder och blinckande ögnbleck / Altijd lyckelig groo. A. Wollimhaus Vitt. 44 (1667).
f) (†) bildl.: framskymta, visa sig, synas. I Christo haffwer blinkat, och sigh någorledes see låtitt en anfächtningh till Gudz lastande och bannande. Ernhoffer Ench. 75 b (1591). (Ryska sändebuden böra) curialiter och ståteligen tracteras .., på dedh Statens affection emot Ryssen må däraf blinka. A. Oxenstierna (1633) i HSH 27: 171. Han .. låter blinka sitt vpsåth, at skilia the Allierade ifrån hwar andre. Svar på thet danske manif. 1644, s. P 1 b (i handl. fr. 1633).
2) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) blicka, kasta blickar; jfr BLINK, sbst.1 2. Nu blixar och blinckar han hijt och tijt med sinne syn. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. I 3 b (1593). — i bild. Effter som .. (människans) högfärd hafwer henne så ynckeligen bedårat, at hon allenast werldennes ting nu see kan, så kan hon .. medh Ögonen näppligen blincka effter sitt högsta goda. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 310 (1671, 1674).
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] hastigt nedfälla o. åter uppdraga ögonlocken öfver ögonen; jfr BLINK, sbst.1 4. Helsingius (1587). Ögnesteenen .. wäta .. ögnelocken medh sitt blinckande. Schroderus Comenius 247 (1639). Min ordre skall vara utförd, innan en katt hinner blinka. Topelius Planet. 1: 126 (1886, 1889). En skälmaktig blinkning. Roos Skugg. 199 (1891). Ingen af (de japanska) tärnorna ändrar en min (när förf. stiger i badet) … De blinka inte ens. Nyblom Österut 117 (1908); jfr b. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] med innehållsobj.: gm en blinkning antyda l. uttrycka l. lägga i dagen; särsk. i uttr. blinka åt ngn, gm en blinkning gifva tecken åt ngn. Jag ville .. farväl med ögon blinka. Kolmodin Qv.-sp. 1: 31 (1732). Tessin .. blinkade åt Hjärne att ömsa samtalsämne. Crusenstolpe Tessin 2: 93 (1847). Jesper .. blinkade förstånd åt Thomas. Strindberg Sv. öden 2: 231 (1883). Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle hålla med. Dens. Hems. 179 (1887). Pietro hade blinkat, att han förstod. Janson Lögn. 281 (1912).
b) [jfr motsv. anv. i d.] om blinkning ss. tecken till fruktan l. rädsla l. tvekan; i sht i negerande uttr.; med prep. för ofta närmande sig bet.: frukta l. rädas l. blifva rädd för. Icke blinka för ett svärdshugg. Lycksalig är den man, som .. / .. ler mot farorna, och blinkar ej för döden! Wallin Vitt. 2: 298 (c. 1808). Den, som blinkade för ett yxhugg, som gick ända förbi ögonbrynen, blef straxt bortkörd från hofvet i Leire. Fryxell Ber. 1: 43 (1823); jfr språkprofvet från Schroderus under BLIXTA 4. Rysande för sina egna ord, såg .. (Haraldsson) ned i kojen med en blick, för hvilken till och med Birger blinkade. Carlén Rosen 1: 63 (1842, 1869). Stå oss all verldens härar mot, / Vi blinka ej för deras hot. C. V. A. Strandberg 1: 38 (1844). Karln är kär öfver öronen, min lilla gumma, .. eljest är väl han man att icke blinka för sjelfva fan en gång. Carlén Skuggsp. 1: 32 (1865). Hallström Lev. dikt. 105 (1914). — särsk. i uttr. utan att blinka, utan (att gm blinkning röja) fruktan l. tvekan, oförfäradt, oförskräckt. Den satans skrymtaren kunde tala om heliga ting utan att blinka. Nyblom Hum. 267 (1874, 1883). Styrkt med ett halft dricksglas kognak, som han svepte i sig utan att blinka. Cavallin Kipling Emir. 154 (1898). Utan att blinka hade han mottagit denna nyhet. Geijerstam K. Brandt 56 (1904). Det liberala partiet följer naturligtvis utan att blinka. NDA 1913, nr 105, s. 4.
c) oftalm. spasmodiskt klippa med ögonen. Blinkning. Palpebrarum nictitatio frequentissima. Linné Gen. morb. 16 (1763). Hastigt upprepade blinkningar (nictitatio) (förekomma ofta), i synnerhet hos barn, såsom följd af conjunctivitis. Blinkandet kan länge efter åt bestå. Löwegren Ögonsjukd. 554 (1891, 1900).
4) (†) plira, se under lugg. Then som blinkar medh öghonen han tencker intet gott. Ordspr. 16: 30 (Bib. 1541); jfr 3 a. Blincka är illa troandes. Grubb 48 (1665) [jfr föreg. språkprof]. En bedräglig och arg samt orättfärdig i vandel / .. Ser ej rättliga fram, men blinkar städse med ögon. Nicander Vitt. 52 (1760).
Särskilda förbindelser:
BLINKA TILL 10 4.
1) till 1: hastigt lysa l. glänsa till, blixtra till. Värden såg litet upp, en skälm blinkade till i ögat. Laurén Minnen 307 (1877). Ett svärd blinkade till. Heidenstam Svenskarna 1: 188 (1908). En elektrisk ficklampa blinkade till. Janson Lögn. 52 (1912).
2) till 3: hastigt blinka (en l. ett par ggr), klippa med ögonen. Hon .. blinkade till litet på ett ganska klippskt sätt. Almqvist Smaragdbr. 134 (1845). Bina blinkade till, som om jag fört ett glödhett järn framför hennes ögon. Agrell På landsb. 211 (1887). Skall du ej också taga mig på ed, / .. om jag kan tåla knallen af ett skott / och icke blinkar till, när hanen faller? T. Hedberg i Världslitt. i urval 3: 482 (1902). Han blinkade till ett slag för det skarpa skenet. Hellström Kuskar 115 (1910).
Ssgr, se under BLINK, sbst.1
Spalt B 3259 band 4, 1915