| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOLARE bω3lare2, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera nästan bl. arkaiserande; jfr BOLA, v.) otuktig mansperson. Ingen bolare .. haffuer arffdeel vthi .. gudz rike. Ef. 5: 5 (NT 1526; Luther: buler). Hebr. 13: 4 (Därs.; Luther: hurer). En Hoorkarl (dvs. äktenskapsbrytare) befläckiar ens annars ächta säng, Bolaren sin eghen. Schroderus Comenius 827 (1639). Bolarn älskar nattens hägn, / Som egnar sig åt skamlig ting. Thomander 2: 587 (1828). Hagberg Shaksp. 11: 85 (1851). — jfr TEMPEL-BOLARE. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) om otuktig manlig person i förh. till den kvinna med hvilken han bedrifver otukt; älskare. Hennes bolare. Petreius Beskr. 2: 38 (1614). Oförskämda kona, / Omhvärfd af dina lystna bolare! Hagberg Shaksp. 4: 196 (1848).
c) (†) till BOLA, v. 1 b: tidelagare; sodomit. Bolare .. Buggerer. Serenius (1741). Bolare .. ein Sodomit. Möller (1790). Bolare .. qui coit cum bestiis. Lindfors (1815).
2) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] (†) (ngns) älskade, käraste; jfr BOLE 1. Adolph Carlsson / kiereste Bolaren din. Visb. 2: 298 (1600-talet).
Spalt B 3789 band 5, 1918