| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
BORG, sbst.2, m.? (jfr 1 c)
(†; se dock under C nedan)
1) = BORGEN 1. Jag går i borg, Cautionerar och påtar mig alt efterkommande ansvar. Törngrenska målet 167 (1801). — särsk.
a) = BORGEN 1 b; i uttr. taga i borg; jfr BORGEN 1 b β. Iagh .. befalte min tienare taga qwinfolket i borgh eller föra henne i Rij kista (dvs. häkte) till at swara för nesta tingh till gierningen. Växiö domk. arkiv 1651, nr 123. Min tienare som henne skulle taga i borgh förmente sig haffwa noghsampt waret försäkradt at hon skulle bliffwa tillstedes. Därs.
c) = BORGEN 1 d. Dict. Hamb. (1700). Thenna Mannen skal blifwa min borg. Språck- o. ordb. 147 (1703).
2) lån, lånande, ”borgande”, tagande på borgen. Mången som med Bårg bepryder Baken / Skull’, om hwar toge sit igen, gå naken. Lucidor (SVS) 33 (c. 1670); jfr 3. I dufne Lättingar som .. med Lään och Borg förskaffa / Thet i förslösa må. Spegel Guds verk 292 (1685); jfr 3. Igenom Låhn och borgh. Växiö domk. akt. 1691, nr 237; jfr 3. — i uttr. på borg, till låns, gm lån. Såsom jag än ingen halfvöre har fått och altt så än ingenting kan skicka så sänder jag likvist någett thet jag uppå borch uptagitt. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 93 (1696).
3) kredit; i uttr. på borg, till borgs, till borga o. d., på kredit. Aldermannen for bardskererene bekende sich haffua med hela embetit taghit til borgha aff mester Greger for 33 mark krydder. O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 107. Han .. war .. inthe betrodh att få nagott kramgodz till borgz. Växiö rådstur. prot. 1625, s. 119. Är ikki thet stoor Sorg, / När som een fattig Pilt, ey sådant (dvs. dyrbara kläder) får på borg / Ok lijkwäl prunka wil? Lucidor (SVS) 126 (1669). Taga till borgz. Växiö domk. akt. 1677, nr 401. Ingen crediterade han och tog aldrig på borg. Livin Kyrk. 9 (1781).
B (†): BORGE-HÄNDER, pl. = BORGEN-HÄNDER. (Den häktade) begärte antingen lindrigare custodiam, eller och att komma i borgehänder. RP 8: 125 (1640). —
-MAN, se C.
C [ssgstypen, i hvilken första leden eg. utgör en utvidgning af det enkla ordet, har först uppkommit i ssgn -MAN o. från denna spridts till de öfriga; med afs. på bildningen jfr FÅNGES-MAN (hvarefter senare bildats FÅNGES-HANDLING) samt Olson Appell. subst. 394 (1916)]: (1) BORGES-FÖRBINDELSE. (i Finl.) borgensförbindelse. Lönnrot Sv. skr. 2: 514 (1850). N. pressen 1895, nr 64, s. 3. —
-MAN bor3jes~man2, sbst.1 (borga-, borge- G. I:s reg. borges- O. Petri osv. borgs(s)- Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 218 (1638), Emporagrius)
1) [jfr ä. d. borgsmand] (i sht i skriftspr.) till 1: borgensman. O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 102. (Lat.) Vades (sv.) borgesmän, loffnadzmän. Var. rer. 13 (1538). Borgesman, som betalt annans skuld, äger rättighet till ersättning derföre af gäldenären och äfven af medlöftesmän, hvilkas andel han nödgats erlägga. Palmén Jur. handb. 175 (1859).
2) (†) till 2: långifvare, borgenär. Han må bliffua frij och okraffdt vtaff sijna borgamen i fijre samfelte åår vppå thet att han .. må förkoffre sigh och sedan betale huariom och enom vtaff .. sijne borgemen tess redeligare. G. I:s reg. 7: 17 (1530). Borgesman (creditor). Schroderus Comenius 864 (1639; t. Gläubiger, Borger). Tu skalt icke stiäla, thet är .. icke .. bruka sweek, medh .. Borgs- och wälgärnings mäns otacksamma förlåtande (dvs. öfvergifvande). Emporagrius Cat. F 1 b (1669). —
(1) -SKRIFT. (numera bl. i Finl.) borgensskrift. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 99 (1818). FFS 1894, nr 46, s. 50.
D: BORGS-MAN, se C.
Spalt B 3934 band 5, 1920