brunda | SAOB

Publicerad 1923

BRUNDA, v. -ade. vbalsbst. -NING (Linné Ungd. 2: 143 (1732), Hahnsson (1884)).

Ordformer

(brunn- 1732)

Etymologi

[sv. dial. brunda; jfr nor. dial. brunda, till brund, brunst (se BRUND-)]

(†) vara brunstig. Linné Ungd. 2: 143 (1732). Dalin (1850). Hahnsson (1884).

Ssg: BRUNDNINGS-TID. (†) Nordforss (1805). Meurman (1846).

Spalt B 4349 band 5, 1923

Webbansvarig