Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRYNE bry3ne2, sbst.1, n. ((†) m. Schiller SvSpr. 76 (1859; jämte n.)); best. -et; pl. -en ((†) -er Wallerius Min. 74 (1747)); äfv. (numera bl. i fackspr.) BRYNA bry3na2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bryna Schroderus Dict. 2 (c. 1638), Landsm. XVIII. 1: 21 (1912; anfördt bland snickartermer jämte bryne))
Etymologi
[afledn. af BRYNA, v.1; jfr isl. brýni, ä. d. bryn]
brynsten; stundom allmännare: redskap hvarmed man bryner ngt; i vissa trakter äfv. om brynsticka (af trä). Helsingius F 5 b (1587). De större hällar (beredas) til Slipestenar och de smärre til Brynen och Hvettjestenar. VetAH 1757, s. 293. (Konung Albrekt) sände .. (drottning Margareta) ett flere alnar långt bryne, att derpå hvässa sina saxar och nålar i stället för att regera. Fryxell Ber. 2: 118 (1826). (Skördemän) väpnade med liar och brynen. Strindberg Hems. 71 (1887). — jfr LIE-, NÅL-, OLJE-, SANDSTENS-, SKIFFER-, SMÄRGEL-BRYNE m. fl.
Ssg: BRYNE-BYTTA, se BRYN-BYTTA, under BRYNA, v.1

 

Spalt B 4388 band 5, 1924

Webbansvarig