| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄNNE brän3e2, n.; best. -et.
1) (numera bl. i starkt bygdemålsfärgadt spr.) motsv. BRÄNNA, v. I 2: bränsle, i sht ved. OSPT 1686, nr 19, s. 2. Hvarest Metaller och Grufvor fins, der fins ock bränne, är det intet ved, så finnes Sten-Kåhl, eller Torf. Triewald EldMachin 49 (1734). (Bok-)Träet är .. det bästa bränne, som någonsin finnes. Rosensten Skog. 5 (1737). Hofberg Skogsbyggarl. 31 (1881). — jfr VINTER-BRÄNNE.
2) (†) motsv. BRÄNNA, v. I 4 a: redskap hvarmed märke inbrännes, brännjärn; äfv.: med dyl. redskap inbrändt märke; jfr BRÄNN-STÄMPEL. Effter thenne dagh måtte all jernfatt merkias mett stadzens brenne. RA 1: 639 (1559). BoupptVäxiö 1782.
-GÅRD. (†) inhägnad gårdsplats för vedupplag, vedgård. En Luka fehlar til bak och brännes gården. ÅgerupArk. Synepr. 21/3 1763.
Spalt B 4485 band 5, 1924