| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄNNA brän3a2, v. -er, brände, bränt, bränd; o. BRÄNNAS brän3as2, v. dep. bränns (sällan brännes), brändes, bränts. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under ustio)), -ERI (se d. o.), -ING (jfr BRÄNNING); jfr BRÄNN, BRÄNNARE.
I. påverka l. förstöra (ngt) medelst eld l. hetta.
1) låta (ngt) förtäras af eld, låta (ngt) gå upp i lågor, förstöra l. tillintetgöra gm eld, bränna upp; om elden: förtära. Bränna ngt till aska. GR 1: 29 (1521). Han skal försambla sitt hwete j ladhona, men aghnanar skal han brenna j ewinnerlighen eeld. Mat. 3: 12 (NT 1526). Eeldens natur är, at han kan intet annat än brinna, när han til then Materia kommer, then han brenna kan. PPGothus Underv. Ee 4 a (1590). Min kärlek (är) gäckad, / min gård är bränd. Tegnér (WB) 5: 110 (1825). Jag kan icke instämma med dem, som anse, att alla förtroliga bref böra brännas. De Geer Minn. 1: 248 (1892). — jfr FÖRBRÄNNA. — särsk.
a) abs.: fara fram l. sköfla med eld o. brand; särsk. i uttr. sköfla l. härja och bränna. OPetri Kr. 11 (c. 1540). Vti afftoget bödh Söffrin sigh allestedz till landz achtandes bränna. Svart G1 51 (1561). (De) fingo .. sköfla och bränna efter egen vilja. Hallenberg Hist. 1: 290 (1790).
b) i uttr. bränna (ett) hål o. d., gm brännande åstadkomma ett hål i ngt; jfr 5. GR 18: 861 (1547). Tobakspipan glider ur / hans hand och bränner hål på öfverdraget. Heidenstam Alienus 1: 28 (1892).
c) med afs. på lefvande människa: döda gm uppbränning. Bränna ngn lefvande, till döds. Huss blef bränd på bål. OPetri Kr. 323 (c. 1540). Thamar haffuer bolat .. Haffuer henne her fram, at hon skal brennas. 1Mos. 38: 24 (Bib. 1541). Theras Hustrur brenna sigh lefwandes .. (när) Männerna döö. Kiöping Resa 78 (1667). — jfr BÅL-, KÄTTAR-BRÄNNING m. fl.
d) i fråga om likbränning ss. begrafningsform. Peringskiöld Hkr. c 3 b (1697). Hur den vise jätten, död alltredan, / lades på sitt skepp, och brändes sedan. Tegnér (WB) 3: 19 (1817). Enligt (likbrännings-)föreningens berättelse för år 1896 hade då 334 bränningar verkställts i Stockholmsanstalten. Sthm 2: 128 (1897). — jfr BÅL-, LIK-BRÄNNING m. fl.
e) i fråga om svedjande l. om antändande af jordlager för odlingsändamål. Förbudh (utfärdas) att skiära och bränna hårdvald i Abo lään. GR 26: 815 (1556). Vil man svedjeland bränna; afrödje tå skogen näst omkring. BB 15: 1 (Lag 1734). Flåhackning och bränning lämpar sig för marker med djupare, oförmultnadt mosslager. Holmström Naturl. 2: 189 (1889). — jfr JORD-, SVEDJE-, VALL-BRÄNNING m. fl.
f) med objektsväxling.
α) med afs. på land(s-del) l. tomt l. dyl.: bränna upp (där) befintliga byggnader o. d.; särsk.: härja l. sköfla med eld. GR 2: 90 (1525). The måge biggia på theris brenda tomptar. Därs. 8: 188 (1533). Skåne at sköffle och brenne. Hund E14 105 (1605).
β) (†) med afs. på person: bränna upp hus o. hem för (ngn). The fattige prestmän som af fienden plundrade sköflade och brende äre. VgFmT I. 8—9: 128 (i handl. fr. c. 1618).
g) bildl.; särsk. i uttr. bränna sina skepp, afskära alla möjligheter till återtåg, ”rifva alla broar bakom sig”. Ahnfelt BevO 175 (1879). De Geer Minn. 1: 172 (1892).
2) förbruka (ngt) till uppvärmning l. belysning; använda l. förbruka (ngt) ss. bränsle, elda med; äfv. i utvidgad anv. med afs. på för dyl. ändamål förbrukad elektrisk kraft; äfv. med objektsväxling: hålla (lampa osv.) brinnande, låta brinna. Bränna ved, kol, torf. Bränna fotogen, gas, stearinljus. Hur mycket elektricitet bränner ni i er våning? (ngt hvard.). Itt Cedreträä .. dogher menniskiomen til at brenna, ther man afftagher til at werma sigh medh. Jes. 44: 15 (Bib. 1541). I Hanna Sokn bränna the mäst böke vedh. Bureus Suml. 79 (c. 1600). Här brennes många Lamper både Natt och Dagh. Kiöping Resa 54 (1667). De gamla ugnarne .. utvidgades och konstruerades för bränning med stenkol i stället för ved. TT 1871, s. 210. — särsk. bildl.
a) i uttr. bränna sina kol förgäfves, äfv. icke hafva l. få ngt för de kol man bränt o. d., göra l. hafva gjort fåfänga ansträngningar att vinna ngn l. ngt (särsk. ngns gunst o. d.), icke hafva ngt för att man fjäskat för ngn o. d. Jag hade intet för mina kol, jag brände. Odel Tal 17/12 1752 (handskr. i K. B.). (Dollarprinsen) brände sina kol förgäfves, miss Elisabeth värderade sitt blåa blod högre än han sin pappas millioner. Janson Par. 12 (1900).
b) i uttr. bränna ljuset l. sitt ljus i båda ändar o. d., gm sitt lefnadssätt (öfverdrift i arbete, utsväfningar osv.) förkorta sin lifslängd. (De) som lefvat fort, eller bränt ljuset i begge ändar, som det heter. Beskow i SAH 30: 236 (1857).
3) (för ngt praktiskt ändamål) utsätta ngt för påverkan af l. behandling med eld l. hetta.
a) gm påverkan af eld l. hetta bereda l. härda (ngt) l. förvandla (ngt till ngt). Bränna tegel, lervaror, porslin. Bränna glasmålningar. Bränna kautschuk, vid vulkanisering. Bränna silfver l. guld, rena gm smältning. Låter oss slå teghel och brenna. 1Mos. 11: 3 (Bib. 1541). Konsten til at måla och bränna Fönsterglaas. Schroderus Os. III. 2: 63 (1635). Bränt silfver. Dalin Hist. 2: 185 (1750). Krukan är af bränd lera. Topelius Lb. 1: 102 (1860). Bränningen (af kautschuk) sker antingen med upphettad luft eller med ånga. TT 1877, s. 64. — jfr GLASYR-, LER-, TEGEL-BRÄNNING m. fl. — särsk.
α) tekn. refl. i uttr. med subj. betecknande det material som utsättes för bränningen o. med predikativ adjektivbestämning angifvande den färg l. dyl. som materialet erhåller vid bränningen. Upsala-leran, som i måttelig eld bränner sig hvitgul. Fischerström Mäl. 306 (1785).
β) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. bränning i konkretare anv., om den mängd tegel som brännes på en gång; jfr BRÄNN 2. Det Kalk-blandade Leret gaf Tegel, som sprungo ofta til tredie delen af hela bränningen, så snart fuktighet kom uppå dem. Linné Gothl. 301 (1745).
b) utvinna l. framställa (ngt) gm stoffets l. råvarans påverkan af l. behandling med eld l. hetta. Bränna kol, framställa träkol gm kolning. Bränna tjära, framställa trätjära gm kolning af kådrik ved o. d. Bränna kalk, framställa kalk gm glödgning af kalksten. Bränna tran, utvinna tran gm utkokning af hvalspäck l. dyl. Brænna .. kalk. GR 3: 283 (1526). Bränne så myken kåll, som till .. bergxbrukning vill behöffves. Därs. 27: 15 (1557). Af .. (sjömalm) brändes det mästa jernet här på orten uti mas-ugnarne. Linné Sk. 45 (1751). Af den här så kallade Svarta Tallen, brännes tjäran. Kalm Resa 2: 383 (1756). Bränna stål, göra stål genom cementation. Dalin (1850). — jfr KALK-, KOL-, STÅL-, TJÄR-, TRAN-BRÄNNING m. fl.
c) destillera; tillverka gm destillering; med obj. betecknande antingen den gm destilleringen erhållna vätskan l. det ämne hvaraf denna erhålles; numera nästan bl. i fråga om tillverkning af brännvin o. då betecknande hela tillverkningsproceduren; äfv. abs.: tillverka brännvin gm bränning. Brända och destillerade drycker. Bränne Iordtbärwatn .. och Enebärewatn. GR 18: 594 (1547). Det profiterligaste för en Huuszhållare, när han har Rågh, är flitigt att bränna. Rålamb 13: 78 (1690). Spiritus, Essenzer, brända vatn och andra Medicamenter. Broocman Hush. 4: 9 (1736). Man bränner tusendtals tunnor säd, och kallar det sädens förädling. 2Saml. 4: 164 (1818). Det anses, att svenskarne lärt konsten att bränna bränvin af ryssarne. KemT 1902, s. 158. — särsk. (†) i uttr. brändt vin, brännvin. UrkFinlÖ I. 2: 57 (1597). Några ord om det brända vinets styggelser. Tullberg Försakelsev. (1851; i titeln). — jfr BRÄNNVINS-, HEM-, HUSBEHOFS-, KRONO-, LÖNN-, SMYG-BRÄNNING m. fl.
d) upphetta (ngt) öfver eld, rosta. Brändt och malet kaffe. Brända mandlar, med socker rostade mandlar. Brend Mandel. Rålamb 14: 138 (1690). (Turkarna beskylla européerna) at de bränna (kaffe-)bönorna för mycket. Kalm Resa 1: 32 (1753). (De) undfägnades .. med kaffe, brändt på rågbröd eller ekollon. CFDahlgren 4: 141 (1831).
f) i fråga om en förr bruklig metod att gm stockeldar upphetta berg l. sten för att göra stenen skör o. lätt att bryta. Grimberg SvFolk. 2: 462 (cit. fr. 1606). Wetterdal Grufbr. 161 (1878). — jfr STEN-BRÄNNING.
g) i fråga om träföremåls rengöring l. härdning mot röta o. d. medels svedning. Brimma et Skepp. Sväda och bränna et Skepp med Halm eller Rö uti Kölhalning. Röding 1: 387 (1794). Invändigt böra .. (träbaljor hvari växter planteras) brännas för att längre motstå röta. Abelin TrInomh. 34 (1904). VFl. 1907, s. 54.
4) behandla (ngt) med glödhett verktyg l. dyl.
a) förse (ngn l. ngt) med inbrändt märke; märka med brännjärn; brännmärka; inbränna (märke l. tecken) i l. på ngn l. ngt. Iern som brennes merkz mz. VarR 39 (1538). Finnes tunnan, sedan then är krönt och bränd, vara oriktig, stånde tå then til laga ansvar, som henne hafver krönt. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. C 2 a. Svinen har jag latit samka och bränna, skall nu låta föra dem på skogen. ÅgerupArk. Bref 14/10 1742. Omedelbart efter (premierings-)nämndens bedömning kunna (djuren) blifva brända. LD 1905, nr 61, s. 2. — bildl. Them som .. haffua brendt teekn vthi theras samwet. 1Tim. 4: 2 (NT 1526; Bib. 1917: som i sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar).
b) i fråga om behandling af sår l. svulst l. dyl. med glödhett järn l. med frätmedel, lapis l. dyl. (jfr 5 h γ). Thunberg Resa 3: 254 (1791). Mot elakartade sårnader å yttre delar begagnas bränning med 10 procents karbolsyrelösning. Hallin Hels. 2: 164 (1885). Bränna vårtor med lapis. Östergren (1917).
c) med upphettad krustång l. dyl. frisera (hår l. skägg osv.), krusa. Weste (1807). Elvira var bränd och pudrad i håret. Benedictsson Peng. 278 (1885).
d) glödrita. Snidade, målade och brända träsaker. SD(L) 1895, nr 94, s. 5. Jag måste .. bränna färdig min lilla korg. Quiding Hvidehus 71 (1899).
5) tillfoga (ngn l. ngt) skada l. smärta (l. känsla af stark hetta) gm att (utan att antända) utsätta honom (det) för påverkan af eld l. allt för stark värme; sveda; om elden l. ngt hett föremål o. d.: tillfoga (ngn l. ngt) brännskada osv. gm allt för stark hetta; refl.: ådraga sig skada osv. gm (beröring med) eld l. ngt hett; äfv. abs. Han brände sig på ugnen. (Den anklagade skulle) bära itt glödhande jern med bara hender, kunde han thet göra så at han icke brende sich, thå gaffz honom rett. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Eelden icke eens kom widh them, eller brende them. As. 50 (Bib. 1541). Iagh måste jw blåsa på hetha Gröthen, och swalka honom, at iagh icke skal bränna Munnen. Balck Es. 140 (1603). Bränna sig på fingret. NF 13: 831 (1889). (†) Om någor bränner sigh utaf eld eller watn. OMartini Läk. 40 (c. 1600). — särsk.
a) i talrika ordspr., t. ex.: Brende barn redes Eldenn. HB 2: 304 (1597); jfr: Brändt Barn skyr Eelden. Grubb 58 (1665). Bättre blåsa på Gröten, än bränna sigh. Grubb 76 (1665). Smeden haar dherföre tänger, at han icke skal bränna sina händer. Dens. 734.
b) med obj. angifvande det resultat som åstadkommes l. uppkommer gm utsättandet för allt för stark hetta. Jag brände blåsor på fingrarne. Carlén Rosen 222 (1842).
c) (†) i uttr. brändt sår, brännsår. Oljan af bökollon .. tjenar .. vid brända sår och andra skador. Trozelius Rosensten 28 (1752).
d) i p. pr. i adjektivisk anv.: så varm att det bränns, brännhet; ofta ss. adv. Brännande hetta. Brännande het. Huden var torr och brännande. VeckoskrLäk. 3: 60 (1782). Pojken arbetade (med huggjärnet), så att järnet blev brännande varmt. Lagerlöf Holg. 2: 148 (1907). En brännande vind. Jer. 4: 11 (Bib. 1917).
e) i fråga om den värme som utstrålar från solen: förtorka (ngt) gm stark hetta; sveda; göra solbränd, bryna. Seer icke ther effter at iagh så swart är, ty solen haffuer brendt migh. HögaV 1: 6 (Bib. 1541). Den odrägeliga Solhetta, som bränner denna kust. SvMerc. 1765, s. 244. På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar. Lidner 1: 107 (1783). Solgass, som inom kort brände händer och ansikte eldröda. Hedin Beskickn. 310 (1891). jfr SOL-BRÄND. — särsk. i abs. l. intr. anv.: sprida hetta, gassa. Wallin Vitt. 2: 161 (c. 1835). Solen brände hett. LbFolksk. 3 (1868).
f) (†) ss. vbalsbst. brännande, bränning, öfvergående i konkret anv.: brännskada, brännsår. Skadhar henne någhot, tå skal han giffua .. brennande för brennande, såår för såår. 2Mos. 21: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: brännskada). Seer Presten och finner at håret på brenningenne icke är förwandlat til hwijtnat. 3Mos. 13: 26 (Därs.).
g) (vid tillredning) skada (ngt) gm för stark l. långvarig upphettning. — särsk.
α) vid stekning l. kokning l. bakning o. d. sveda l. bränna vid. Bränd Steek är Hundens deel. Grubb 58 (1665). Torkningen sker uti en lagom warm ugn, så at brödet intet brännes. LMil. 4: 1569 (1717). särsk. i uttr. bränd smak, smak af l. påminnande om ngt som är (vid)brändt. LB 3: 442 (1903).
β) tekn. i uttr. bränd luft. TT 1884, s. 36. Bränd luft .. uppstår vid för starkt upphettade kaminer, och den obehagliga lukten beror på det organiska dammets svedning mot de heta ytorna. Därs. 1899, B. s. 71.
γ) metall. gm för stark l. långvarig upphettning framkalla en kristallinisk textur hos (järn l. stål) (hvarigm det blir skört). Brändt järn. Rinman Jernförädl. 37 (1772). Den värsta graden af bränning består .. deri, att jernet genom öfverdrifven upphettning får så upplösa sig i kristaller, att det .. rasar sönder under hammaren. JernkA 1873, s. 67. Upphettas stålet till begynnande smältning, d. v. s. brännes, blir det synnerligen grofkristalliniskt. Därs. 1902, s. 399.
h) i oeg. l. öfverförd anv. Sanden, som var aldeles steril, grofver och brännande. Stridsberg Åkerbr. 91 (1727). Alla desse trän förqväfva och bränna gräsvallen, fast Björken mindre, än Tall och Gran, som med sine barr qväfva det understående gräset. Linné i VetAH 1748, s. 267. — särsk.
α) om feber l. törst l. smärta l. dyl.: kännas l. svida ss. eld; rasa i (ngn); särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: våldsam, rasande, brinnande. En brännande sveda. Retzius FlOec. 72 (1806). Febern bränner honom. Dalin (1850). I ifvern att släcka min brännande törst. HLilljebjörn Hågk. 2: 62 (1867). — särsk. ss. vbalsbst. bränning, brännande sveda, hetta. Magan tilsvulnade häftigt, med invärtes bränningar härunder. VeckoskrLäk. 5: 288 (1784). Ett halft bär (af tibast), tuggat och nedsvälgt, har gjort sveda och bränning i halsen, som känts flere dagar. Ström Skogsh. 99 (1830). Den, som är så olycklig att hafva fått i sig arsenik, börjar vanligen med att kräkas, får stark bränning i magen och olidelig törst. Berlin Lsb. 297 (1852).
β) i fråga om smakförnimmelser o. d.: svida, sticka (liksom ngt allt för hett). VetAH 1741, s. 58. Benzoësyran har en skarp brännande smak. Berzelius i FKM 1: 176 (1806). Likören var så stark, att den brände mig i halsen. Dalin (1850). Peppar bränner på tungan. Dens. — särsk. i uttr. brännande pilört, benämning på örten Polygonum hydropiper Lin. (som har en skarp, stickande smak), jungfrutvål. Gosselman Fl. 68 (1865). Fries Ordb. 94 (c. 1870).
γ) om syra l. dyl.: fräta; jfr 4 b. (Arsenik bör icke användas till invärtes bruk, ty det) hafwer een sammankrympande och förtärande eller brännande Krafft, så at thet .. gör skorff. Forsius Min. 30 (c. 1613). Flera syror bränna huden. Dalin (1850).
δ) i fråga om den brännande l. stickande känsla l. sveda som vållas af beröring med nässlor, maneter o. d. Nätzla brenner så wenn som owenn. SvOrds. B 7 a (1604). Bränner sig någon med Nätzlor, han smörie sig med Bom- eller Rosenolia. IErici Colerus 1: 193 (c. 1645). jfr: En brännande saft (utsipprar) ur håren af Nässlan. Agardh Bot. 2: 177 (1832).
ε) om köld l. frost l. dyl. Visserligen kan brodden brännas af stark köld, men ärtplantan har stor förmåga att skjuta nya skott i stället för det skadade. LB 2: 378 (1900). (†) En brennande winter. Gyllenius Diar. 351 (c. 1670).
i) i bildl. anv. Gudz dom brende them icke annars än som en förtärande eeld. PErici Musæus 2: 28 a (1582). Brännande sarkasmer. Böttiger 5: 88 (1869, 1874). En brännande skymf. Carlson Hist. 7: 341 (1885). Hans kyssar brände henne som en förolämpning. Heidenstam End. 65 (1889). — särsk.
α) om känsla l. lidelse l. dyl.; stundom öfvergående i bet.: behärska, uppfylla, förtära. Nordenflycht QT 1746—47, s. 74. Hvarje själ, som längtan bränner / till hvad ädelt är och sant, / bär uti sitt djup och känner / evighetens underpant. Rydberg Dikt. 1: 8 (1877, 1882).
β) [jfr d. brennende spørgsmaal, t. brennende frage, äfvensom fr. question brûlante] i p. pr. i adjektivisk anv.: för tillfället l. för dagen af största vikt l. intresse, aktuell; jfr BRINNA 2 f γ; i sht i uttr. en brännande fråga. Den frågan är icke brännande numera. Den s. k. pragmatiska sanktionen .. var vid denna tid den Europeiska diplomatiens brännande fråga. Malmström Hist. 2: 36 (1863).
γ) i uttr. osa l. lukta brändt horn, börja ana oråd; äfv. opers.: det osar l. luktar brändt horn o. d., äfv. enbart: det osar l. luktar brändt, det förefaller misstänkt, det ”osar katt”, det är ugg. lor i mossen; i sht förr äfv.: det är l. förefaller riskabelt. De Christne .. vilja mycket gerna här in (o. bese moskén) … Men det luktar allt för starkt brändt horn; är det sant, som talet går, så skall en gång en Grek hafva satt lifvet till (där inne). Eneman Resa 2: 126 (1712). Jag tror at de hafva märkt edar ankomst, och som ordspråket lyder, lucktat brändt horn, derföre lära de hafva tagit til flyckten. Lagerström Bunyan 2: 204 (1727). Nådi’ baron, som osade brändt horn, gick sin väg, litet skamflat. Braun Calle 176 (1843). Der osar brändt horn, der är farligt att gå, der vankas näsbränna. Dalin 1: 709 (1852). Bergman Dröm. 113 (1904).
δ) i uttr. med bet.: råka illa ut, lida skada af ngt, få en minnesbeta; på grund af obehagliga erfarenheter mista l. ha mist lusten för ngt, blifva afskräckt från ngt, ”ha fått nog” af ngt. Han brände sig l. blef bränd på den affären. Jag hoppas Ryssen ej kommer så snart igen varandes denna gången genom guds hielp temmeligen bränder. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 149 (1700). Han brände fingren på sig der. Serenius (1734; under burn). (Jungfrun sökte) tjänst hos äldre, .. ensamt fruntimmer eller herre. Familjer med barn var hon en smula bränd för. Ullman FlickÄra 8 (1909). — i numera obr. uttr. Dhå både hans rådh honom komme ihugh, thet han var i Danmark och brende ther sine fötter. HH 20: 79 (c. 1580). (Då djäfvulen frestade Jesus) brende (han) skamliga munnen. PErici Musæus 1: 189 b (1582).
ε) (numera föga br.) eufemistiskt i uttr. blifva bränd, blifva smittad af venerisk sjukdom. Holmberg 2: 438 (1795). Dalin (1850). jfr Linné Vg. 157 (1747).
ζ) i uttr. som beteckna att man har svårt att låta bli att säga ngt. Upproriska, hätska ord brände henne på läpparna. Wahlenberg NyDag 72 (1904). Det brände honom på tungan att säga: (osv.). Lagerlöf Kejs. 31 (1914). Frågan brände på hans tunga. Östergren (1917).
η) i uttr. som beteckna att man känner ett starkt obehag af att innehafva ngt (t. ex. orättfånget gods o. d.) l. att man gripes l. behärskas af ett begär att afyttra l. aflägsna ngt. Brefvet brände i fickan på honom. Weste (1807). Ädelstenarna brände honom, där de lågo i fickan. Cederschiöld Riehl 1: 115 (1876). Rik man hade Jim varit förr, men som vanligt brände penningen äfven nu i hans ficka. Högberg Jim 57 (1909).
ϑ) i uttr. jorden bränner honom under fötterna o. d., han är (af ena l. andra anledningen) otålig att komma bort; i sht i fråga om brottsling o. d. som riskerar att blifva upptäckt. Fädernejorden brände under hans fötter. Rydberg Frib. 342 (1857). Marken bränner under fötterna på mig. Janson CostaN 2: 278 (1910).
6) [bildl. anv. af 5] (i bollek) träffa (ngn l. ngt) med bollen. Fallén Biogr. 11 (c. 1820). Man dref bollen med ett slagträ så högt man kunde, och sprang, hvarpå motståndaren sökte taga lyran och bränna (träffa) den springande, innan han hann i qvarter. BvBeskow Lefn. 48 (1857). — särsk. i uttr. bränna boll, namn på en bollek; jfr BRÄNN-BOLL. (Bollspelet) Bränna boll anordnas med fyra utemål i det kvadratiska fältets hörn och ett innemål midtpå en af sidorna … ”Uppgifvaren” står framför slagmannen, ”brännaren” bakom denne och söker ta lyra, om slagmannen ej träffar bollen, samt med bollen beröra (”bränna”) själfva innemålet. 2NF 3: 1020 (1905). jfr (†): Brän båll. Linné Diet. 1: 124 (c. 1750; möjl. ssg).
7) i abs. anv.: vara l. kännas brännande het, hetta. Mitt ansigte brände, men hela mitt inre frös! Blanche Våln. 633 (1847). Nu måste du i säng, kära barn. Du bränner ju om hufvudet! Wahlenberg Lönd. 132 (1892). jfr (†): (Den sjuke) brände het. VetAH 1804, s. 229.
8) dep. i abs. anv.: (vid närmande l. beröring) tillfoga l. vålla smärta l. sveda gm allt för stark hetta o. d. (jfr 5); stundom öfvergående i bet.: hafva den egenskapen att bränna vid beröring osv., vara brännhet; äfv. opers. Kaffekannan är så varm att den bränns. Ett handtag af silfver på en thekanna brännes, då man slår kokhett vatten i kannan. Berzelius Kemi 1: 21 (1808). Nässlan bränns. Cederschiöld Skriftspr. 286 (1897); jfr 5 h δ. — särsk. bildl., i uttr. det bränns, angifvande att ngn kommit (för) nära ngt som man icke bör röra vid; äfv. användt i vissa lekar, då det gäller att leta upp ngt gömdt föremål, o. angifvande att den letande kommit i närheten af detta. Dalin (1850). Östergren (1917).
1) = BRINNA 1; äfv. opers. En brennande vgn. Mat. 13: 42 (NT 1526). Veden, som bränner udi ugnen. GR 25: 11 (1555). Och gården brände / och lyckan rände / till skogs och där har hon glömt sig kvar. Fröding NDikt. 55 (1894). Det brände i elevatorn. SDS 1896, nr 152, s. 3. — särsk.
a) om ljus o. d.; jfr BRINNA 1 b. Brennende lamper. GR 12: 266 (1539). När Liusen bränna stilla och icke spraaka. Riddermarck Alm. 1697, s. 25. Lundegård LaMouche 233 (1891).
b) (†) i fråga om vulkaniskt utbrott; jfr BRINNA 1 d. (Etna) hafwer .. brendt 4. Gångor i en Tijdh aff 20. Åhr. RelCur. 153 (1682). Brennande Berg. Hiärne 2Anl. 229 (1706). Vesuvii utbrott och bränningar. Björnståhl Resa 1: 240 (1771).
c) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: brännbar; jfr BRINNA 1 f. Han .. lastade åtta gamble Skep medh Beck, Swafwel, och annan brännande Materie. Schroderus Os. III. 2: 309 (1635).
2) oeg. o. bildl.
a) (†) i fråga om yttre företeelse l. kroppsligt tillstånd som på ngt sätt liknar l. påminner om en brand; jfr BRINNA 2. Brännande skälfva. HH 20: 134 (c. 1565). Konung Carl meente .. att rijket allredo oroligit nog wore, Finland brände allredo i fullan låga. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620).
b) i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser o. d.; jfr BRINNA 3. Hans wredhe skal snart begynna at brenna. Psalt. 2: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: upptändas). Hon fast af elskogh brände / Till en frisk ung Adels man. Asteropherus 3 (1609). Lundegård Ulla 101 (1894). — (†) Är så closterlyffte orsaken til en städigh farligheet, och tilfelle til hoor, bolerij, lönskaleye, stommasynder, naturligh brennande (dvs. brånad) och annor oreenligheet. OPetri Clost. B 4 b (1528).
3) landt. om säd l. gödsel o. d., = BRINNA 4. (I juni) Kastes och röres allehanda Sädh, at hon icke ornar och brenner. Brahe Oec. 108 (1581). Lindgren Trädg. 1: 118 (1872).
III. (i sht i sjömansspr.) i fråga om vågsvall l. bränning: bryta (sig), bilda bränningar. En starckt brännande Fors. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 27. Vågorna brände emot honom, likasom emot en klippa. (Bladh o.) Hornstedt 89 (1783). Sjön .. bränner starkt, när vid vanlig blåst vågornas ryggar eller toppar bryta fram en ovanlig myckenhet hvitt skum. VetAH 1807, s. 86. Berg Sjöf. 201 (1910).
1) (†) till I 1: bränna ned, bränna upp; ödelägga (en plats) gm eld o. brand. Brenna aff husen. GR 7: 441 (1531). Thå konung Karll (Knutsson) til Stocholm kom brende han vtaff bådha malmanar. OPetri Kr. 222 (c. 1540). Nordberg C12 2: 306 (1740).
2) till I 1 l. 5: bränna bort (ngt), gm brännande borttaga l. lösgöra (ngt) l. aflägsna (ngt) från (ngn); i uttr. bränna af sig (ngt) äfv.: förlora (ngt) gm att bränna sig. Han brände af henne hela håret l. brände af hela håret på henne. (Myggan) brände af sig ben och vingar. Strand Tidsfördr. 1: 103 (1763). Forssman Gret. 67 (1897).
3) till I 1 e, med afs. på svedjeland: bränna upp (där) befintliga fällda träd o. d., bränna. Det var knappt möjligt att bränna av ett svedjeland, utan att elden spred sig till den växande skogen. Lagerlöf Sten. 17 (1914).
4) i fråga om skottlossning l. antändande af explosiva ämnen.
a) tr. (jfr BRÄNNA, v. I 1), med afs. på skott l. eldvapen (ngt hvard.): aflossa, fyra af, afskjuta; äfv. abs.; med afs. på fyrverkeri(pjäs): tända. Bränna af ett skott, sin pistol. DeFoë RobCr. 54 (1752). Fyrverkeriet brännes af till allmän munterhet. PT 1902, nr 41 A, s. 3. Han .. kom med luntan för att bränna av borgens enda kanon. Heidenstam Svensk. 1: 243 (1908).
b) (numera bl. bygdemålsfärgadt) intr. (jfr BRÄNNA, v. II 1), om eldvapen l. skott: brinna af. Ett skott brände af. Josephson GulaR 52 (1896).
5) (hvard. l. skämts., föga br.) (skarpt o. eftertryckligt) näpsa o. afskräcka (ngn); äfv.: snäsa af, stuka, ge (ngn) ett dräpande svar. (Lewenhaupt) led .. de mästa försök af fienden ifrån Dorptska sidan, til dess han en gång brände af dem så väl, at de en rund tid lemnade honom ro. Nordberg C12 1: 831 (1740). —
a) till I 1 l. 5. Humbletågorna när the växa för tjukt brännas the bårt. Bureus Suml. 42 (c. 1600). Solen .. bränner bort en hop bacillotyg (i sofrummet). Larsson Solsid. 24 (1910).
b) till I 4 b. Bränna bort en vårta med lapis. Den, som bränner bort bölder. Rydberg Vap. 353 (1891). —
BRÄNNA IHOP10 04, äfv. TILLHOPA 040 l. 032. särsk. (numera bl. bygdemålsfärgadt) till II 3: brinna ihop. (Säden) kom någett wååthactigh in i Husen, Och ligger nu till äffwentyrs och bränner till hope och förderffwes. GR 19: 123 (1548). —
1) (numera knappast br.) till I 1, refl. i uttr. bränna sig in, bränna hål o. tränga in (ngnstädes). Skudda eldgniston af sin granna klädning, at hon intet må få tid at brenna sig in och giöra skada. Rydelius Förn. 415 (1737).
2) till I 3 a. Bellman 3: 166 (1769, 1790). Konsten att bränna in färg i fönsterglaset. LfF 1913, s. 37.
3) (†) föra in (ngt) med brännhett järn l. dyl.; jfr BRÄNNA, v. I 4. Bränn samma Salfwa in i (häst-)Hofwen där Steengallan .. (har) settat. Rålamb 13: 143 (1690).
4) till I 4 a: med brännjärn intrycka (märke) i ngt; särsk. bildl.; äfv. refl. i uttr. bränna sig in, intränga o. fastna, ss. om det vore inbrändt. Nordforss (1805). Denna bild bränner sig in i minnet. OoB 1903, s. 426. —
1) till I 1: gm antändande af ett hus l. dyl. (afsiktligt) förorsaka att (ngn) brinner inne. OPetri Kr. 24 (c. 1540).
2) (numera bl. bygdemålsfärgadt) till II 1: brinna inne. Messenius Sign. 44 (1612). Det är ett under, att vi inte brände inne allesammans. SvD(A) 1917, nr 51, s. 9.
3) [jfr d. brænde inde med noget] (bygdemålsfärgadt i Skåne, föga br.) i uttr. bränna inne med ngt, icke få tillfälle att säga l. omtala ngt. Att han nu kunde få ha någon att berätta sina intryck för, att han slapp att bränna inne med dem. Norlind Hell 2: 185 (1913). —
BRÄNNA LÖS l. LÖST10 4. (numera ngt hvard.) fyra af; förr äfv. med obj.: afskjuta (gevär, kanon, skott o. d.); jfr BRÄNNA, v. I 1, o. BRÄNNA AF 4 a. Stycken och musketer, som löös brendes. AOxenstierna 1: 109 (1627). Så snart .. (rofdjuret) kom mig rätt till skått, brände jag löst. DeFoë RobCr. 33 (1752). —
1) till I 1: helt o. hållet l. ända till grunden uppbränna (ngt uppstående l. uppstapladt l. dyl.). Den (dvs. staden) Brende wij och ned i Grund. HSH 38: 103 (1592). I natt bränner jag ned kavaljersflygeln. Lagerlöf Berl. 1: 134 (1891).
2) (numera bl. bygdemålsfärgadt) till II 1: brinna ned. Träbelätet / som föll från sätet / och brände ned / som annan ved. Tegnér (WB) 5: 102 (1825). Skolhuset .. brände ner i går kväll. Lagerlöf Bannl. 94 (1918). bildl. När liuset af hans dar / Snart ned’ i pipan bränt. Brenner Dikt. 1: 69 (1702, 1713). —
a) (†) i uttr. bränna på ngn, skjuta på ngn, utsätta ngn för beskjutning. (De) brände tappert uppå dem, så at de miste mera än Siuhundrade man. Tegel E14 171 (1612).
b) (hvard.) i abs. l. intr. anv.: fyra af, skjuta; jfr BRÄNNA AF 4 a, BRÄNNA LÖS. Strindberg Blomst. 49 (1888). (Vi) brände på med en revolver i hvar hand, så att det lät som en hel salfva. Zilliacus Indiankr. 115 (1898). —
BRÄNNA SIG FAST10 0 4. bildl.: fastna (i minnet), ss. om det vore inbrändt; jfr BRÄNNA, v. I 4 a. NordT 1885, s. 280. En syn, som outplånligt bränner sig fast i minnet. PT 1900, nr 152 A, s. 3. —
1) till I 1: låta (ngt) fullständigt förtäras af eld. Bränn opp skräpet! Apg. 19: 19 (NT 1526). Brenna vp huss och heman. GR 8: 8 (1532).
2) till I 5 g α: vid bakning, stekning l. dyl. fullständigt fördärfva (ngt) gm för stark hetta. Carlén Repr. 271 (1839). Kokerskan .. hade bränt upp steken. Wahlenberg Tolf 9 (1893).
3) till I 5 h: fräta bort, komma (ngt) att förtorka. Grusalfven absorberar mycket af matjordens rikedom, och bränner upp all vegetation under en torr sommar. QLm. I. 3: 32 (1833).
4) (numera bl. bygdemålsfärgadt) till II 1: brinna upp. Ekeblad Bref 2: 279 (1662). (Drängen) hängde .. hans Skiorta så när intil elden, at hälfften brände up. Dalin Arg. 1: nr 43, s. 4 (1733; uppl. 1754: brändes up). —
1) till I 5 g α: vid kokning l. stekning o. d. sveda (ngt) gm för stark hetta. Kockeb. D 4 b (1650). Huru mången läser ej Romaner och låter gröten brännas vid? Choræus Bref 32 (1799).
2) till II: blifva vidbränd, svedas; jfr BRINNA VID. Gröten brände vid. IErici Colerus 2: 262 (c. 1645). Grafström Kond. 106 (1892).
Sammansättningar.
Anm. Gm anslutning till p. pf. bränd l. ngn gg gm hypersvecistisk stafning har uppkommit formen bränd- (se de särskilda ssgrna under A).
(I 6) -BOLL. bolleken ”bränna boll”. Törngren Lb Gymn. 296 (1905). jfr Linné Diet. 1: 124 (c. 1750; se under BRÄNNA, v. I 6). —
(I 1) -BÄR. [sannol. ombildning af BRANDBÄR (se under BROMBÄR); jfr BRINGBÄR, BRINNBÄR] växten Rubus idæus Lin., vildhallon, brombär. Wahlenberg FlSv. 318 (1824; från Jämtl.). —
(I 5 h α) -FEBER. [jfr gr. καῦσος] med.-hist. eg.: hetsig feber; om inflammatorisk gallfeber. Alm(Sthm) 1787, s. 42. Dalin (1850). Löwegren Hippokr. 1: 78 (1909). —
(I 3 a) -FÖRGYLLD, p. adj. (bränd- 1895—1898) En bukig rokokobyrå med öfverdådigt rika beslag af starkt brännförgyld brons. MeddSlöjdf. 1887, s. 107. —
(I 3 a) -FÖRGYLLNING. (bränd- 1894) Rosenberg OorgKemi 538 (1888). Vid förgyllning .. upplöstes guldet i kvicksilfver, och det så erhållna guldamalgamet ströks på metallföremålet, som därefter upphettades. Härvid bortdunstade kvicksilfret, och guldet kvarblef såsom en hinna (brännförgyllning). 2UB 3: 361 (1897). —
(I 1, 5) -GLAS. (bränne- 1685) glaslins som samlar gm densamma infallande solstrålar (l. andra värmestrålar) i en brännpunkt o. därigm i denna framkallar så stark hetta att antändning kan ske, solglas. It brenne Glaas, när thet moot Soolen stelles / Så hennes Strjmors Udd uti thes Diuphet fälles, / Tå kan thet tenda Eeld. Spegel GV 287 (1685). —
(I 3 c) -HARTS. om de hartsartade, icke flyktiga tjärbeståndsdelar som bilda hufvudmassan i beck o. asfalt. Berzelius Kemi 5: 1195 (1828). —
(I 5) -HETTA. (föga br.) brännande hetta. (På den ryska heden var) en smärtefull, torr och torstig bränhetta och mycket svårt efter vatten. HC12H 1: 56 (c. 1734). Cavallin Kipling Emir. 110 (1898). —
-HUS. (bränn- 1740 osv. bränne- 1690—1798) hus hvari ngt brännes; särsk. (förr) till I 3 c: hus afsedt för brännvinsbränning. Ett Mälte- Bränne- och Brygge-Huus. Rålamb 13: 79 (1690). Här bor Sampi, som bränner med nittiokannspanna i brännhuset och hundraåttiokannspanna i skogen. Topelius Vint. I. 2: 14 (1869, 1880). —
(I 5 h δ) -HÅR. bot. o. zool. hår som vid beröring vållar en brännande smärta l. sveda därigm att det intränger i huden o. där utgjuter en giftig vätska. Hartman Fl. LXXIX (1838). Brännhår hos nässlor. NF 7: 242 (1883). —
(I 5 h) -JORD. (†) kalkjord. Wallerius Min. 12 (1747). När .. (krita o. kalk) Draga till sig för mycken varma, blifva vegetabiliernas frön och rötter lika som förbrända; hvarföre och kalk-jord kallas af några för brän-jord. Dens. Åkerbr. 175 (1761). Dalin (1850). —
-JÄRN. (bränne- 1587—1755)
1) till I 4 a: järn hvarmed brännmärke inbrännes. Helsingius F 6 a (1587). Den Justerare, som .. utlånar sina brännjern, .. (blir) förlustig .. sin rättighet til vidare justerings förrättande. LandtmFörf. 1: 396 (1806).
(I 1) -KAMMARE. om det rum i en ugn l. dyl. där förbränningen försiggår.
(I 5 h β) -KNÄA, r. l. f. (af landtbruksstyrelsen föreslagen) benämning på örten Polygonum hydropiper Lin., brännande pilört, jungfrutvål. NormFört. 30 (1894). —
(I 3 b) -KOL. (bränd- 1687—1795. bränne- 1678—1730) (numera föga br.) träkol. SthmStadsord. 1: 264 (1678). Bränne-Kohl som til Städerne föras uti Tunne-Tal. ResolStädBesvär 1723, s. D 1 b. SvT 1852, nr 15, s. 3. —
(I 1) -KRAFT. (i fackspr.) värmeförmåga. Ett vått eller surt kol (har) förlorat största delen af sin brännkraft. JernkA 1846, s. 289. Veden (af lärkträdet lär) stå tämligen högt i brännkraft. Skogvakt. 1893, s. 18. —
(I 1 e) -KULTUR. landt. behandling af mossjord gm brännande af det öfversta jordlagret o. nedplöjande af askan. Juhlin-Dannfelt 50 (1886). Vid brännkultur afsöndras fosforsyran ur föreningen med .. (humuskropparna) och blir derefter disponibel för växtlifvet. LAHT 1896, s. 75. —
(I 3 a) -LACKERING. tekn. lackeringsmetod vid hvilken lackets varaktighet ökas gm torkning i upphettade kärl l. ugnar (bränning), lackemaljering. 2UB 6: 110 (1904). —
(I 1, 5) -LINJE. fys. kaustika; jfr -PUNKT. Wikforss (1804; under brennlinie). Den del af ett hufvudsnitt, som ligger närmast spegeln, blir starkare belyst af de reflekterade strålarna än hufvudsnittet för öfrigt. Denna del begränsas utåt af en kroklinie, den s. k. brännlinien eller kaustikan .., som erhåller en särskild stark belysning. Moll Fys. 4: 47 (1901). —
(I 5 h δ) -MANET. den till skifmaneterna hörande arten Cyanea capillata Eschsch. Brännmaneten .. fruktas af badande för den starka sveda och brännande känsla, som dess beröring förorsakar å huden. 2NF 5: 489 (1906). —
(I 1) -MOSSA. (bränd- 1798) mossarten Ceratodon purpureus Brid., rödskaftmossa. CAEhrensvärd Brev 2: 209 (1798). RSernander i SvRike I. 2: 12 (1900). —
(I 4) -MÄRKA. (bränn- c. 1750 osv. bränne- 1701)
1) inbränna märke på (ngn l. ngt) med brännjärn l. dyl. särsk.
a) (förr) i fråga om dyl. inbrännande af märke på brottslingar o. d. (Det hemställes) om icke til förekommande af slikt deserterande, stundom någre som blifwa attraperade, måge warda brännemärkte. LMil. 4: 1284 (1701). Torturer af alla slag, till och med brännmärkning hafva blifvit bortlagde hos nästan alla civiliserade Nationer. Leopold 3: 264 (1799, 1816).
b) i fråga om dyl. inbrännande af märke på boskapsdjur o. d. l. stämpling af föremål medelst inbrända märken l. kännetecken. De olika märkningssätt, som hittills kommit i bruk, .. äro .. Brännmärkning å huden .. (eller) Brännmärkning å hornen. TLandtm. 1900, s. 367. Kärl, brännmärkta med fiskarenas namn och hemvist. SvD(L) 1906, nr 83, s. 3.
2) bildl.: (inför allmänna opinionen) stämpla (ngn l. ngt) ss. föraktlig(t) l. tadelvärd(t) o. d., utskämma, vanära. De voro belackare som böra bränmärkas. HSH 3: 46 (c. 1750). (Själfmord) betraktades (förr) .. såsom något ytterst vanhederligt, hvilket ej kunde nog strängt brännmärkas. VL 1893, nr 10, s. 2. —
-MÄRKE. (bränd- 1591—1800. brändt- 1667. bränn- 1734 osv. bränne- 1587—1741) [fsv. brännemärke]
1) till I 4 a: inbrändt märke; särsk. (förr) (till straff) inbrändt märke på brottsling l. dyl. Helsingius F 6 a (1587). På .. Bolerskor .. inbrännas Brännemärcken medh swedjern. Schroderus Comenius 669 (1639). VLitt. 1: 536 (1903). bildl.; jfr -MÄRKA 2. Bleff på Siälen ett Band lagt, och Brändmärcke j samwetet. Lælius Jungf. B 1 a (1591). (Fru Beecher-Stowe) tryckte blodskammens brännmärke på .. (Byrons) panna. Rydberg (1869) hos Warburg Rydbg 2: 206.
2) till I 5: märke som man erhållit gm att bränna sig, märke l. ärr efter brännskada l. brännsår. Han fick ett stort brännmärke på handen. Östergren (1917).
3) (†) till I 4 a: redskap för inbrännande af stämpel l. igenkänningstecken, brännjärn. ÅgerupArk. Bouppt. 1725. Rinman 1: 223 (1788). —
-MÄSTARE.
1) till I 3 a, b: person som förestår bränningen vid tegelbruk l. dyl. Block Pest. 100 (1711). SDS 1903, nr 111, s. 3.
2) till I 3 c: föreståndare för brännvinsbränneri, brännvinsbrännare. Arrendatorerne och Bränmästarne, vid de uti .. (länet) inrättade Brännerier. CircBr. 29/3 1781, s. 2 a. Dalin (1850).
3) till I 4 a: person som är anställd för att utföra brännmärkning af boskapsdjur vid premieringsmöten o. d. LAHT 1896, s. 299. Brännmästare hos Malmöhus läns nötboskapspremieringsnämnd. LD 1905, nr 61, s. 2. —
(I 5 h δ) -NÄSSLA. (bränn- 1659 osv. bränne- 1640—1729) örten Urtica dioica Lin.; före Linné vanl. mera obestämdt, omfattande äfv. arten Urtica urens Lin., etternässla (förr äfv. benämnd liten l. lille brännässla, hvaremot U. dioica kallades stor brännässla). Linc. (1640; under cania). Franckenius Spec. E 1 a (1659). En Pilt skal begynna taga boken i hand, hvilken gemenligen är så kär, som en bränne nässla i barm. Kenorin Runbom 64 (1729). —
(I 1) -OFFER. (bränn- 1640 osv. bränne- 1526—1878) (i fråga om forntida förh., i sht hos hebreerna) offer hvarvid (delar af) offerdjuret uppbrändes (på altaret); äfv. om offerdjuret. Mark. 12: 33 (NT 1526). Bränn- Drick- Rök- och Spis-Offer. Eberhardt AllmH 1: 65 (1766). Dalin (1850). —
(I 2) -OLJA. för uppvärmnings- l. belysningsändamål l. dyl. använd (l. användbar) olja. Dalin (1850; med hänv. till lampolja). Rofolja .. innehåller en mängd slemmiga ämnen, som försvåra dess användning till brännolja. TT 1871, s. 101. —
(I 5) -PLÅSTER. (numera föga br.) plåster afsedt att användas vid brännskador. Lind (1749). Dalin (1850). —
(I 1, 5) -PUNKT.
1) fys. om den punkt i hvilken ljusstrålar som infalla parallellt på en konkav spegel l. i en samlingslins, efter reflexionen resp. brytningen sammanträffa o. i förening alstra stark hetta (o. från hvilken de därefter åter sprida sig), fokus, principalfokus. Duræus Naturk. 74 (1759). Berlin Lrb. 123 (1852). Fock Fys. 287 (1854). bildl., särsk. för att angifva ngt ss. samlingspunkt l. centrum. SP 1792, nr 176, s. 2. Stockholm, brännpunkten för Sveriges politiska, literära och konstnärliga lif. Höjer Sv. 1: 7 (1873). Hofvet hade blifvit samhällets brännpunkt, hvarifrån nådevedermälen utflödade åt alla dem, som der hade något att betyda. LAHT 1900, s. 12.
2) mat. om fokus i en ellips, hyperbel l. parabel. Palmquist ConSect. 16 (1752). Ellipsens brännpunkter äro belägna på dess större axel och på lika afstånd från medelpunkten. Jochnick AnGeom. 47 (1860). —
(I 5) -SALFVA. (föga br.) salfva afsedd att användas vid brännskador. IErici Colerus 2: 311 (c. 1645). Östergren (1917). —
(I 5 h) -SAND. (bränne- 1690) (föga br.) landt. om torr sandjord. LandtmFörf. 2: 155 (1690). För all slags torr jordmån, till och med den rödaste brännsand, är detta gjödnings-ämne (dvs. hafstång) förträffeligt. VetAH 1800, s. 152. TLandtm. 1889, s. 523. —
(I 1) -SATS. (numera föga br.) mil. brandsats. Wikforss 1: 315 (1804). Brännsatsen utgjordes af nafta, svafvel och harz. ArtillT 1878, s. 151. —
(I 5 h α) -SJUKA. (bränd- 1676. bränn- 1642—1863. bränne- 1578—1752) [fsv. brännesiuke] (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt) hetsig o. ihållande feber, febersjukdom. BOlavi 88 a (1578). Ihållande febrar, af allmänheten flerstädes kallade brännsjuka. LfF 1858, s. 162. —
(I 1, 5) -SKADA, r. l. f. (bränne- 1765) gm beröring med eld l. med ngt hett föremål uppkommen skada; särsk. om dyl. skada å kroppsdel l. dyl.; jfr -SÅR. Lind 1: 450 (1749). Lovén Anv. 79 (1838). —
(I 1, 5) -SKADAD, p. adj. —
(I 2) -SKIFFER. till bränsle användbar skiffer. Kungör. 17/11 1832, s. 19. Åtskilliga .. bättre och sämre brännskiffrar finnas, för hvilka man i hvarje fall får utröna värmeförmågan. TT 1899, K. s. 58. —
(I 4 b) -SKORPA. Brännskorpa, den mörka, brandiga betäckning, som på huden eller i ett sår bildas, till följe af ett brännmedels eller frätmedels användning. Svalin Ordl. (c. 1847). Med .. (lapisens) tillhjelp framkallas å det känsliga stället en brännskorpa, som skyddar för termiska inflytanden. Welin Hvad nytt 1: 31 (1894). —
-SOT, r. l. f. (bränn- 1642—1810. bränne- 1555—1732) [fsv. brännesot] (†) = -SJUKA. GR 25: 531 (1555). Lyceum I. 1: 2 (1810). —
(I 1, 5) -SPEGEL. (bränn- c. 1716 osv. bränne- 1604) konkav spegel som vid reflexionen af parallellt infallande ljus- l. värmestrålar sammanför dessa till en gemensam punkt (brännpunkten, fokus) där de frambringa stark hetta. Skytte Und. C 2 a (1604). Smältning kan ske .. med en genom bränspegel concentrerad värma. Wallerius ChemPhys. 1: 117 (1759). De brännspeglar, hvarmed .. (Arkimedes) antände fiendens flotta. HHamilton i VittAH 20: 96 (1849, 1852). —
(I 1) -STEN. (bränd- c. 1820. bränn- c. 1600—1795. bränne- 1538—1667) [fsv. brännesten] (†) svafvel. VarR 50 (1538). Svafvel, Sulphur. Som ock hos almogen heter Bränsten. Retzius Min. 88 (1795). —
(I 3 b) -STÅL. (bränne- 1767) tekn. af stångjärn gm upphettning i kolpulver i slutet kärl (cementering) framställdt stål, cementstål. Linné Ungd. 2: 208 (1734). Blåsstål eller oräckt brännstål. PT 1913, nr 189 A, s. 3. —
(I 4 a) -STÄMPEL.
1) stämpel hvarmed brännmärke inbrännes; brännjärn. JernkA 1833, s. 527. Brännstämplar af jern med trädskaft. BoupptVäxiö 1836.
-STÄMPLA. förse med brännstämpel (i bet. 2). Medelst en räkne- och brännmaskin kan man räkna och brännstämpla ungefär 6,000 korkar i timmen. 2UB 8: 84 (1900). —
(I 1) -SYRA, r. l. f. kem. Brännsyror l. Pyro-syror .. kallas vissa organiska syror, som uppstå vid torr destillering af andra syror. NF 2: 1249 (1878). —
(I 1, 5) -SÅR. (bränd- 1763. bränn- 1747 osv. bränne- 1753—1765) sår som uppstått därigm att man bränt sig l. blifvit bränd. Bönderne bruka bladen (af murgröna) at lägga på brännsår. Linné Vg. 202 (1747). —
(I 2) -TID. tid under hvilken ngt brännes l. brinner (l. kan brännas l. brinna), brinningstid. Rothstein Byggn. 112 (1875). Glödlampor med lång bränntid. TT 1893, M. s. 47. —
(I 2) -TIMME. tekn. timme hvarunder ngt brännes l. brinner; jfr -TID. Konsumtionen (af fotogen) .. per normalljus och bränntimme. TT 1886, s. 23. —
(I 2) -TORF. (bränne- 1760—1766) till bränsle användbar l. afsedd torf. RelCur. 202 (1682). Torfven i de olika torfmossarna är af två slag: bränntorf och hvitmossa. PT 1904, nr 278, s. 3. —
-TORFS-TÄKT.
1) upptagande af bränntorf. Flere århundraden gå förbi, innan den matjord, som genom bräntorfstägten förloras, återkommer. VetAH 1802, s. 98.
(I 1, 2) -TORR. (i sht i fackspr.) om ved: tillräckligt torr för att lämpligen kunna brännas l. användas till bränsle. Brännved bör vara tillräckligt bränntorr, jemnt klufven, utan röta. SFS 1847, nr 32, s. 5. TLev. 1910, nr 21, s. 2. —
(I 5 h δ) -TRÅD. zool. jfr -HÅR. De .. för sina bränntrådar fruktade ”maneterna”. NF 10: 1236 (1886). —
(I 3 c) -TUNNA. (förr) benämning på viss kvantitet af för brännvinsbränning afsedd säd. Sedan Bränvins quantiteten .. blifvit utrönt, samt efter 18 kannor af tunnan förvandlad til bräntunnor Spanmål, som bestå af en tunna Råg och en fjerdedels tunna Korn hvardera bräntunnan. Kungör. 21/12 1798, s. A 4 a. Odhner G3 1: 440 (1885). —
(I 3) -UGN. (bränne- 1767) ugn som användes vid bränning l. hvari ngt (t. ex. tegel) beredes l. framställes gm bränning. Rålamb 13: 82 (1690). En Brännugn till eldfast tegels .. bränning med så kallad stenkolsflis. VetAH 1815, s. 46. —
(I 2, 3) -VED. (bränn- 1696 osv. bränne- 1554 (: brende-)—1758) ved afsedd till bränsle; vedbrand; äfv. om till kolning afsedd ved. GR 24: 197 (1554). Officerarne .. efterlåtes til at hugga deras nödiga brännwed på Allmänningen. LMil. 4: 815 (1696). I anseende till användandet skiljes träet uti brännved (hvartill kolningsved hör) och virke. Eneberg Karmarsch 1: 36 (1858). Ekman SkogstHb. 211 (1908). —
(I 1, 5) -VIDD. fys. om afståndet från brännpunkten till brännglasets resp. brännspegelns midtpunkt, fokaldistans. VetAH 1787, s. 171. —
-VIN, se d. o. —
(I 2) -VIRKE. (mindre br.) virke afsedt till bränsle; jfr -VED. Salander Gårdsf. 22 (1727). LAHT 1892, s. 122. —
(I 2) -VÄRDE. (i sht i fackspr.) (ett ämnes) förmåga att vid förbränning alstra (en viss per kg. beräknad mängd af) effektiv värme, värmeeffekt, värmeförmåga; bränslevärde. Thelaus Skog. 49 (1865). Det är den förvedade växttråden, som gifver veden dess brännvärde och hårdhet. Juhlin-Dannfelt 434 (1886). Det teoretiska brännvärdet (hos i Sverge bruten alunskiffer) beräknas till 1500 kalorier. TT 1898, K. s. 92. —
(I 1, 5) -YTA. fys. jfr -PUNKT. Rummet närmast framför spegeln blir starkare belyst af de reflekterade strålarna än det öfriga rummet framför spegeln; detta rum begränsas utåt af en yta, den s. k. brännytan, med särskildt stark belysning. Moll Fys. 4: 47 (1901). —
(I 1 d) -ÅLDER. (bränn- 1839. bränne- 1747—1872) [efter isl. (Snorre Sturlasson) brunaǫld] i sht i sg. best., äldre benämning på det äldsta skedet i Nordens förhistoria, under hvilket likbränning förr ansågs ss. det gängse begrafningssättet. Dalin Hist. 1: 112 (1747). VittAMB 1872, s. 2. —
(I 2) -ÄMNE. brännmaterial, bränsle; särsk. bildl.: brännbart ämne. Lindström Lyell 243 (1857). De flytande brännämnena gifva ett vida billigare ljus än de fasta. UB 5: 309 (1874). Många brännämnen .. hade hopat sig till detta ständermöte. Lagus Kellgren 234 (1884). —
(I 5 h δ) -ÖRT. (bränd- 1694. bränne- 1640) (†) örten Ranunculus flammula Lin., ältgräs, blåsört. Linc. (1640; under batrachium). Linder FlWiksb. 32 (1716).
B († utom i ssgn BRÄNNE-ÅLDER): (III) BRÄNNE-FORS. bränningar. Desse Bölljor och Svall-vågar (å Vättern) gå intet med Bränne- eller hvit fors; utan jämt och stadigt. Tiselius Vätter 1: 70 (”100”) (1723). —
-GLAS, -HUS, -JÄRN, -KOL, -MÄRKA, -MÄRKE, -NÄSSLA, -OFFER, -SAND, -SJUKA, se A. —
-SKADA, -SOT, -SPEGEL, -STEN, -STÅL, -SÅR, se A. —
-TORF, -UGN, -VED, se A. —
(I 3 c) -VÄSEN l. -VÄSENDE. (brännvins)brännande. (Prosten) må altså vetha, det jag nästan hela vintren (1687—88) är hemma, så frampt det villa bränneväsendet uti Carelen, icke migh dit fordrar. UrFinlH 464 (1687). —
-ÅLDER, -ÖRT, se A.
C: BRÄNNINGS-AFGIFT~20 l. ~02. särsk. (förr) till I 3 c: afgift för rätten att bränna brännvin. MoB 9: 168 (1787). —
(I 1 d) -RUM. i krematorium: brännkammare. (Vid Sthms krematorium) tillämpades .. systemet att anlägga bränningsrummet under jordfästningskapellet, så att kistan från detta senare genom en hydraulisk hissapparat sänkes ned i bränningsrummet. 2NF 16: 482 (1911). —
(I 3 c) -RÄTT. rätt att bränna brännvin; jfr -FRIHET, -RÄTTIGHET. AdP 1800, s. 722. (Brännvinsskatten) utgick .. (omkring 1800) i form af arrendeafgift för bränningsrätten. LStavenow i SvH 8: 228 (1905). —
(I 3 c) -TERMIN. för (tillstånd till) brännvinsbränning bestämd termin; jfr -TID 3. Bränvinstillverkningen i riket under tolfte bränningsterminen innevarande år, omfattande tiden från den 16 November till den 1 December. AB 1869, nr 286, s. 2. FFS 1892, nr 20, s. 3. —
-TID. särsk.
1) till I 2: = BRÄNN-TID. LbArtill. 6 (1892). (Acetylengasbojens) längsta bränningstid .. utgjorde 45 dygn. SD(L) 1902, nr 136, s. 1.
3) till I 3 c: tid under hvilken brännvinsbränning är tillåten; jfr -TERMIN. AdP 1800, s. 723. Nathorst LandtbrSk. 89 (1896).
BRÄNNBAR, adj. till I 1.
1) som (lätt) kan brännas l. brinna. Björnståhl Resa 1: 199 (1771). Husen voro uppförde af ytterst brännbara ämnen. Lovén Folkl. 54 (1847). (Valborgsmässoaftonen) ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart .. på en kulle. Lagerlöf Holg. 2: 151 (1907). särsk.
a) (†) kem. i n. sg. best. l. obest., i substantivisk anv.: flogiston. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 76 (1765). Mercurius dulcis innehåller lefvande och med bränbart försedt Qvicksilfver. VetAH 1774, s. 184. Rosenberg OorgKemi 13 (1887).
2) bildl.; särsk. i uttr. brännbart ämne, ämne som (lätt) ger anledning till strid, brännämne. SKN 1841, s. 158. —
BRÄNNE, BRÄNNERI, BRÄNNING, se d. o. —
BRÄNNLIG, adj. (bränne- 1758) (†)
1) till I 1: brännbar. VetAH 1754, s. 192. Bränneliga ämnen. SvMerc. IV. 1: 219 (1758). Bäck PVetA 1764, s. 44.
BRÄNSKA, BRÄNSLE, se d. o.
Spalt B 4467 band 5, 1924