| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
-BRÄCKA, -ning.
1) (med våld) stöta l. trycka in (ngt) så att en (inåtgående) bräcka l. ett brott uppkommer; nästan bl. i pass. med intr. bet.: få en (inåtgående) bräcka osv.; i sht i p. pf. Trolle Sjöoff. 1: 376 (1869). Vid sammanstötningen fick (kanonbåten) Skuld plåtarne omkring en meter från fören inbräckta. VL 1894, nr 209, s. 2. Vid obduktionen befanns, att .. hufvudskålen bakom ena örat var inbräckt eller krossad. AB 1897, nr 67, s. 3.
2) [jfr holl. inbreken, t. einbrechen] sjöt. i uttr. inbräcka ett segel, föra ett segels skothorn till lovvart (vanl. för att därigm öka vindens värkan till vridning av fartyget). Röding SD 43 (1798). ÖoL (1852). —
-BRÄDA, -ning. inhägna l. avskranka med bräder l. brädvägg(ar); förse med brädvägg(ar); brädfodra, brädbeslå. De till saluplatserna hörande källareafdelningarna äro ej inbrädade, utan hafva såväl skiljoväggar som framsidor och dörrar framstälda af träspjelor. TT 1889, s. 70. Därs. 1902, Ark. s. 4. En del (klockstaplar) äro öppna .. andra inbrädade. TurÅ 1915, s. 53. särsk. ss. vbalsbst. -ning med konkret bet. (Underlaget för takplåten) kan utgöras af s. k. hel inbrädning, d. v. s. hvarje bräda i takpanelen stöter stumt intill den andra, eller också af half inbrädning, då hvarje bräda ligger på ett visst afstånd från den närmaste. TT 1896, Byggn. s. 58. —
-BRÄDD. (†) zool. inåt vettande brädd l. kant, inkant (på vinge, fena o. d.). Marklin Illiger 281 (1818). Bröstfenorna (på Vätterns röding äro) i utkanten hvita, .. längs inbrädden röda. Nilsson Fauna 4: 424 (1855). —
-BRÄNNA, -ing.
1) bärgv. (förr) medelst upphettning av bärget inspränga (ort l. gång o. d. i bärg). (I Falu gruva) voro inbrände orter om 15 famnars bredd. Hülphers Dal. 390 (1762).
2) med brännjärn intrycka (märke o. d. i ngt), bränna in; ofta i utvidgad o. bildl. anv.: (outplånligt) inetsa l. inprägla (ngt i ngs sinne l. minne o. d.). På oförskämde .. Bolerskor .. inbrännas Brännemärcken medh swedjern. Schroderus Comenius 669 (1639). Ett ord, hvars giltighet .. blifvit inbränd i min själ. Wikner Tank. 35 (1872). En ask .. med mitt bomärke inbränt på locket. Heidenstam Svensk. 1: 221 (1908). särsk.
a) refl., bildl. i uttr. inbränna sig i ngt, intränga o. fastna i ngt ss. om det vore inbrängt, inetsa sig. Carlén Rosen 95 (1842). Dessa tavlor inbrände sig i mitt minne. Laurin 2Minn. 436 (1930).
b) landt. med obj.-växling: förse (djur) med inbränt igenkänningsmärke; särsk. (i sht förr): märka (svin) på nämnt sätt o. utsläppa dem på ollonbete. Osbeck Lah. 15 (cit. fr. 1717). Ollonsvin komma att inbrännas i Christinehofs .. skogar. SkånD 1897, nr 2698, s. 1 (annons). Lewenhaupt Reddy 135 (1907).
3) (i sht i fackspr.) fastbränna (ngt i l. vid ngt); ofta i pass. med intr. bet.: under påvärkan av eld l. hetta fastna (i l. på ngt); särsk.: komma (ngt) att under påvärkan av eld l. hetta intränga (i) l. genomtränga (ngt). Bliberg Acerra 645 (1737). Fettet kryper in eller inbrännes i ullen (om temperaturen vid tvättningen blir för hög). Åkerman KemTechn. 2: 544 (1832). De båda sista (skid-) vallorna inbrännas endast med en tändsticka. ST(A) 1926, nr 51, s. 12 (annons). särsk. med avs. på färg, målning, bild o. d. som brännes fast vid ett underlag av glas, porslin, metall, trä o. d. Linc. (1640; under encaustice). En Qwinnas afbild, i glaset på norra Chorfenstret med målning efter gammal konst inbrändt. Peringskiöld MonUpl. 202 (1710). (Ugnar vid Rörstrands porslinsfabrik) för inbränning af förgyllning och färger. TT 1871, s. 210. Inbränna fotografier på porslin, emalj, glas m. m. Nyblæus Fotogr. 234 (1874).
4) (i sht i fackspr.) (för visst praktiskt ändamål) behandla (ngt) med upphettat (l. uppvärmt) ämne som därvid intränger i l. upptages av föremålet för behandlingen; vanl. med prep. med. (En kruka) målad med glänsande färger, och inbränd med guld. JournLTh. 1812, nr 272, s. 2. Fat hvarpå varit vin .., inbrännas .. med svafvel och sprundas. Leufvenmark Vin. 1: 257 (1869). Lindberg Svagdr. Bih. 47 (1892). särsk.
a) brännvinsbr. vid mäskning långsamt upphetta (råmaterialet) gm tillsättande av hett vatten. Åkerman KemTechn. 2: 471 (1832).
b) garv. insmörja (hud) med upphettad talg o. d. (i syfte att göra den hållbarare o. tyngre). Hirsch LbGarfv. 199 (1898).
5) (numera knappast br.) innebränna; äv. refl. Widegren (1788). Barcas och Alitta inbränna sig, då Carthago är nära att falla för Romarne. SvLittFT 1836, sp. 685. Böttiger i 2SAH 39: 197 (1865). Klint (1906). —
-BRÖSTA, -ning. byggn. o. skeppsb. infälla (en bjälke o. d. i en annan, ofta korsande bjälke) gm att göra uthuggning (i den ena l. båda bjälkarna); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. Snedsträfvor inbröstas och fästas i stolparne. Wijnblad Tegelbr. 84 (1761). Tvärsalningarne .. hvila i inbröstningarne på långsalningarne. Frick o. Trolle 3 (1872). —
-BUCKLA, -ing. åstadkomma en inåtgående (konkav) buckla l. inbuktning i (plåt o. d.), buckla in; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret. Luckplåten på främre delen (har) inbucklats på båda lokomotiven. LdVBl. 1895, nr 115, s. 2. Det andra skottet åstadkom en mindre inbuckling i tornväggen. TSjöv. 1904, s. 165. —
-BUGEN. [jfr BÅGEN (centralsv. dial. bugen); jfr äv. t. eingebogen] (†) inbuktad, konkav. Een inbugen Näsa. Balck Es. 18 (1603). —
-BUKT. [jfr ä. d. indbugt, ä. t. einbucht] (numera knappast br.) krökning inåt, inbuktning, insvängning; i sht om insvängning på kustlinje o. d.: (havs)bukt. Hafvets viker och Inbugter. Broman Glys. 1: 23 (c. 1720). Piketberg, hvilket .. hade vid östra sidan emot norr inbugter. Thunberg Resa 2: 154 (1789). Nordligaste inbugten af Bottniska viken. VetAH 1817, s. 180. Kjellén SvGeogr. 144 (1900). —
-BUKTA, -ning.
1) förse (ngt) med en insvängning l. bukt; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: insvängd, konkav. Skålens sida (är) något inbugtad. MeddSlöjdF 1884, s. 14. Hydrauliska pressar, där .. (sliprarna) böjas i ändarne, inbugtas å midten samt hålas. JernkA 1894, s. 381. LbKir. 2: 124 (1922). särsk. ss. vbalsbst. -ning med konkret bet.: krökning inåt, insvängning; särsk. om (havs)bukt. BtVLand 5: 90 (1764). Ögonen (hos skalbaggar av släktet Lamia) hafva en njurlik inbuktning. NF 9: 621 (1885). En väldig inbugtning af Atlantiska hafvet intränger .. (vid Panama) från öster mellan båda landhalfvorna. Svensén Jord. 486 (1887). Nordenskjöld Polarv. 60 (1907).
2) (mindre br.) i p. pr. med adjektivisk bet.: som böjer l. kröker sig inåt. Den djupt inbugtande Kolafjorden. SDS 1899, nr 118, s. 1. Lagus Pojk. 8 (1904). —
-BUKTIG. (†) inbuktad, kupig inåt, konkav; insjunken. (Kakelugnsbottnarna böra icke) vara in- eller utbuktige, utan i möjeligaste måtto jämne. VetAH 1739, s. 77. Malebranche hade et inbugtigt bröst. SvMerc. 1: 5 (1755). Berlin Lrb. 150 (1876). —
-BULTA.
1) gm bultande få (ngt) att tränga in l. fastna (i ngt), bulta in; äv. bildl. Hvasse och skärande Flint-stenar, som äro väl inbultade i träet (på en turkisk tröskmaskin). Björnståhl Resa 3: 147 (1778). Den där behöfver få sanningen inbultad i sin trånga skalle. Janson Abr. 143 (1901). Högberg Baggböl. 2: 32 (1911).
2) (tillf.) efter bultning på dörren inkasta (julklapp), bulta på dörren o. inkasta. Under måltiden .. inbultades mången vacker skänk. Knorring Cous. 2: 8 (1834). —
-BUND. (†) förbund; jfr INBINDA 7. Then lägenheet och fientligit inbundt, som the Danske medt Paltzgreffwenn emot oss inbundit haffwe. G1R 18: 811 (1547). —
-BUNDEN, p. adj. [fsv. inbundin; eg. p. pf. till INBINDA] Anm. Här icke upptagna användningar av inbunden behandlas under INBINDA.
1) (†) ingrodd, inbiten. OPetri MenFall A 8 b (1526). Thet haffuer aff ålder (gudh bettret) warit itt inbundit, och endeels naturligitt, haat och agg emellen Danska och Swenska. Dens. Kr. 2 (c. 1540). Om inbunden Falskhet och vnderbygd Arghet, List och Bedrägerij .. will jag låta Förfarenheten tala. Fernander Theatr. 304 (1695). Isogæus Segersk. 255 (c. 1700).
2) (†) i uttr. inbunden skalk o. d., inbiten, inpiskad, oförbätterlig, ”fullfjädrad” skälm. (Denne farisé) war en inbunden skalk, och Gudz Rikes förachtare. PErici Musæus 2: 152 a (1582). Schroderus Comenius 817 (1639). LexTrip. (1742).
3) om person: som icke yppar sina tankar l. känslor, sluten, förbehållsam o. förtegen (o. därför svår l. omöjlig att komma under fund med); stundom mer l. mindre närmande sig bet.: dolsk, bakslug; äv. om ngns väsen, sätt o. d.: förbehållsam, reserverad, ”tillknäppt”; jfr INBINDA 3, INNEBUNDEN. Iag hade itt sådant inbundit sine at iag ingen mäniska wile lata se at hwad mig gik emot at iag achtade thet. Horn Lefv. 57 (c. 1657; rättat efter hskr.). Jupiter, som är .. så falsk och inbunden, at han aldrig låter förstå, hvad han i sinnet hafver. Lundberg Paulson Erasmus 27 (1728). Att redlighet och öppenhet ej framställas som sig bör, af den falske och inbundne. Tegnér (WB) 10: 56 (c. 1830). Hela hans sätt i det dagliga lifvets förhållanden blef ständigt mera inbundet och buttert. Carlén Köpm. 1: 322 (1860). Lindhé Ledf. 13 (1903). Dixelius-Brettner Prästd. 105 (1920).
4) (numera bl. ngn gg i Finl.) invecklad, konstig, tillkrånglad; dunkel, oklar, svårbegriplig, svårtydd; ofta om framställning i tal l. skrift; jfr INBINDA 6, INNEBUNDEN. Rudbeck Atl. 1: 588 (1679). Emädan jag intet brukar något högt och inbundit tal, vtan enfalleliga följer texten åt (i predikan). Swedberg SabbRo 628 (1697, 1710). En något inbunden Machine. Wargentin ÅmVetA 1758, s. 14. Jag har sett .. domare .. öfverhopas med .. många och inbundna rättegångsmål. Chydenius 44 (1765). FinBiogrHb. 1045 (1898). Gåtfulla stäf och inbundna talesätt. Högberg Vred. 3: 256 (1906). —
1) till -BUNDEN 3: egenskapen att vara förbehållsam osv., förbehållsamhet, slutenhet. Serenius Zz 4 b (1734). Söderhjelm Brytn. 191 (1901).
2) (numera bl. ngn gg i Finl.) till -BUNDEN 4: egenskapen att vara invecklad l. tillkrånglad l. dunkel l. svårbegriplig osv., svårbegriplighet. Phosph. 1810, s. 108. (Den invecklade beräkningen av skatterna) medförde .. inbundenhet och vidlyftighet i kronans räkenskaper. FinBiogrHb. 232 (1896). —
-BUNTA, -ning. ordna l. inpacka l. inlägga (ngt) i en bunt l. buntar. SvTyHlex. (1851). 5000 hasselkäppar, inbundtade i knippor om 1000 st. SD(L) 1894, nr 329, s. 4. Andra aktstycken (rörande dreyfusaffären) äro inbundtade i två paket med gult omslag. Därs. 1898, nr 457, s. 3. —
-BURA, -ning. [uppkommet i soldatspr., i anslutning till BUR, sbst.1 4 slutet] (vard., skämts.) insätta (ngn) i arrest l. fängelse; äv. (mera tillf.): instänga l. inspärra (djur l. människa) i bur. WoJ (1891; angivet ss. mil.). Nu gudskelof är det (dvs. lejonet) inburadt. DN 1893, nr 8792 A, s. 3. Det gäller nu, huruvida vicekungen lord Irwins taktik att icke inbura Gandhi i tid skall visa sig riktig eller icke. SvD(A) 1930, nr 104, s. 3.
Spalt I 310 band 12, 1933