| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
STÅL stå4l, sbst.1, n. (G1R 13: 175 (1540) osv.) ((†) r. l. m. ApotT 1698, s. 13, VGR 1797, Verif. s. 192 (: förstol)); best. -et; pl. (om olika slag) =.
1) om smidbar järnlegering som (på grund av jämförelsevis hög kolhalt) är hård o. som gm härdning kan ges ökad hårdhet (i ä. terminologi speciellare: smidbar järnlegering med en kolhalt av c. 0,4 % l. högre, motsatt: smidesjärn, med lägre kolhalt); i nutida metallurgiskt och därmed samhörigt fackspr. dels om smidbar legering med järn som basmetall o. en kolhalt upp till c. 1,7 % (motsatt dels: tackjärn, dels: välljärn), dels om legering av stål (i ovan anförd bet.) med en l. flera metaller o. med en kolhalt av 0 till c. 2 %. Hårt stål. Mjukt stål. Kallvalsat, kalldraget stål. Rostfritt stål. Stål i stänger. Man skiljer på kolstål och legerade stål. G1R 6: 280 (1529). Stångejärn, som till Ståhl brännes effter dantziger manner. BlBergshV 18: 26 (i handl. fr. 1687). Stål til äggjärn behöfwer icke wara så mycket garfwadt, som til fjädrar. Polhem Test. 37 (c. 1745). Af djupblått stål hvar pelare var skuren, / och altaret utaf en ädelsten. Tegnér (TegnS) 4: 135 (1821). Det till (båt)byggnad använda stålet är mjukt, tänjbart, samt besitter en enorm hållfasthet. TIdr. 1897, s. 65. Stålet, d. v. s. det hårda och kolhaltiga men smidbara järnet, spelade kvantitativt ingenstädes någon väsentlig roll före 1800-talets sista tredjedel. Heckscher SvEkonH 1: 159 (1935). TNCPubl. 57: 47 (1974). — jfr ANKAR-, BESSEMER-, BRÄNN-, DAMASKENER-, DEGEL-, DIAMANT-, ELEKTRO-, FAT-, GÖT-, HÄRD-, KAK-, KANON-, KISEL-, KLING-, KNIV-, KOBOLT-, KOL-, KROM-, MAGNET-, MARTIN-, MILANES(ER)-, MILANO-, NICKEL-, OSMUND(S)-, PLATINA-, PROJEKTIL-, PUDDEL-, RODIUM-, RÅ-, RÄFFEL-, RÄLS-, RÖR-, SILVER-, SINTER-, SMÄLT-, VÄLL-STÅL m. fl. — särsk.
a) i fråga om ä. folktro: stål (i form av (del av) föremål l. verktyg) tillskrivet övernaturlig kraft o. använt som skydd mot ond makt l. trolldom l. signeri o. d.; ngn gg äv. ss. bärare av ond makt, särsk. i uttr. ont stål. Fernow Värmel. 260 (1773). Hwar enda för sig sjelf i tysthet redan swurit; / At han förborgat stål uppå sin kropp har burit. Livin Kyrk. 84 (1781). Nästa dag han lägger dit, / Vid lyans grop, af stål en bit; / Ty gammal sägen honom sagt / Att stålet binder trollens makt. Sätherberg Dikt. 1: 110 (1862). Topelius Vint. I. 2: 60 (1867, 1880: ondt). Det är så, att om man kastar stål över ett vitterkräk, kan man taga det. Norrl. 14: 61 (1926). I byn fanns (i äldre tid) alltid någon, som hade förmågan att driva ut ont med eld och stål. Moberg SvH 1: 64 (1970).
b) (†) i vissa uttr.
α) yrt stål, stål som springer sönder i smulor under hammaren (på grund av för hög kolhalt). Berzelius Kemi 2: 222 (1812).
c) (i sht i vitter stil) i jämförelser, särsk. med tanke på stålets hårdhet l. skärpan hos vasst vapen l. verktyg av stål. Mehr än som flintan fast, mehr Stålfast än som Ståhl. Lucidor (SVS) 325 (1673). Utur vagnen ljöd ett löje, / Skärande och kallt som stål. Snoilsky 2: 27 (1881). Filosof, med tanke skarp som stål. Wirsén i 3SAH 13: 46 (1898). Kungsörnen .. pålitlig och trogen som stålet .. skall välja först. Björkman Chaucer 75 (1906). Herre, giv vår längtan lyftning, / Gör vår vilja fast som stål. Ps. 1937, 535: 3. Hans muskler spände sig som stål. Östergren (1949). — särsk.
α) med tanke på stålets klang; jfr 2 b. Klingande som svenska stålet / Denna visa ljuder än. Wirsén Dikt. 68 (1876). Det var farbror Einars röst, men ändå inte hans. Den lät, ja, den lät som stål. Lindgren MästBlomkv. 58 (1946).
β) med tanke på stålets färg o. glans; jfr 2 c. Genom salen, så lång som han var, gick bordet af stenek / bonadt och blankt som af stål. Tegnér (TegnS) 4: 22 (1823).
d) i vissa mer l. mindre metonymiska anv., om föremål av stål (men med bevarad anv. ss. ämnesnamn); jfr 3 a. — särsk.
α) (i sht i vitter l. högre stil) om rustning. Messenius Sign. 40 (1612). Ey såsom then ännu i Barne-Waggan skrålar / Then man lijkwähl i Ståhl mäd Hielm ok Harnisk målar. Lucidor (SVS) 197 (1672). De kläda sig / hvarje morgon / i blixtrande stål. Geijer Skald. 22 (1811, 1835). Han .. / Klädde i stål sin gigantiska kropp och fattade vapnen. Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). SvHandordb. (1966).
β) (i vitter l. högre stil) om svärd l. andra vassa l. spetsiga vapen; jfr 3 a β. Kallt stål, se KALL, adj. 1 i. Man söker gods ok gull igenom hwassa ståle / Ok mången hemta thet o-twijkligt hoos Hinn Håle. Lucidor (SVS) 367 (1674); möjl. till 3 a β. Hur svenska stålet biter / kom låt oss pröfva på. / Ur vägen, Moscoviter, / friskt mod, I gossar blå. Tegnér (TegnS) 3: 54 (1818). Det var hufvudsakligen med blanka vapen, med det .. skarpt bitande stålet, som Carolinerne tillkämpade sig sina lysande segrar. Oscar II V. 2: 29 (1861, 1892). — jfr MORD-STÅL.
γ) ss. förled i ssgr betecknande ngt som avser l. har att göra med (malning l. siktning på stålstenar i) stålkvarn.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; jfr 1 c.
a) med tanke på stålets hårdhet o. styrka l. hållbarhet.
α) om utomordentlig fysisk styrka l. kraft l. vigör; i sht i uttr. senor l. muskler l. fysik l. hälsa o. d. av stål. Kolmodin QvSp. 1: 101 (c. 1710, 1732). Han mins hur där vid hans sida / en stjärnklar natt han red, / den resliga gestalten / med stål uti hvarje led. Wecksell SDikt. 126 (1860). VL 8⁄2 1895, s. 4 (: fysik). Anders Mattson var en lång, bredaxlad och livsmärt karl med kropp av järn och senor av stål. Knöppel VildmBild. 8 (1916). Ha armar, muskler .. av stål. SvHandordb. (1966).
β) om utomordentlig andlig l. mental l. moralisk styrka l. fasthet l. oböjlighet; särsk. i uttr. vilja l. karaktär l. nerver av stål; jfr γ. Jaktpiloten tycktes ha nerver av stål. Kolmodin QvSp. 1: 66 (c. 1710, 1732). Ni äger ej tillräckligt stål i er vilja, för att gå eder egen väg och följa eder egen öfvertygelse. Topelius Fält. 4: 580 (1864). Blott en man med vilja utaf stål / Går egna vägar och till eget mål. CVAStrandberg 1: 279 (1866). Denna karaktär av stål var, säges det, förenad med starka känslor och mycket livlig fantasi. Karlfeldt Tank. 162 (1930). — särsk. (numera mindre br.) i vissa uttr.
α’) sätta (l. lägga in) stål i (l. uti) ngn (l. ngns sinne l. dyl.) l. ge stål (åt ngn l. dyl.). ÅgerupArk. Brev 9⁄9 1711. Om man lät mig med ett ögonkast förstå att jag vore domestik, så skulle genast högmodet sätta stål i mig och jag skulle på minuten taga mig en uppsyn af herrskap. Almqvist AmH 1: 112 (1840). Snoilsky (1863) i 3SAH LXXXVII. 2: 67 (: lägga in). Nu är jag mol ensam! Det käns ruskigt men skönt. Det ger stål! Strindberg Brev 4: 347 (1884). Laurin Minn. 4: 218 (1932).
β’) (ge ngn l. ha) stål i ryggen, (ge ngn l. ha) stor karaktärsstyrka o. kraft att motstå påtryckningar o. prövningar o. d., ge (osv.) råg i ryggen. Strindberg Brev 3: 249 (1883). Så att även du hade stål i ryggen? .. Det brukade inte fattas ryggrad i vår släkt. Högberg Utböl. 2: 52 (1912). MorgT 24⁄9 1948, s. 4.
γ) om (opåverkbar l. skoningslös) hårdhet i sinne l. hjärta o. d. LPetri Boot. A 6 b (1558). Sådant Folck som frijar i hwar Gåhl / Och klagar öfwer then som them ey troor, (aff Ståhl / Är hennes Hierta wist). Lucidor (SVS) 111 (1669). Den äger stål till hjärta, ja är gjord af sten, / Som icke lider, o Promethevs, jämte dig / Af dina smärtor. VLitt. 1: 54 (1875). Kring guldet i hans inre gjuter sig en rand af stål. Wirsén Sång. 288 (1884). — särsk. (†) ha stål i panna l. stål om pannan, vara hård o. hänsynslös (o. motståndskraftig i strid). Tu måste Fjenden utur hans Fördeel jaga / Och föra Baneret ia Knechten så bemanna / At man må röna thet han hafwer Ståhl i Panna. Spegel GW 80 (1685). Ho af hans tahl eij rörs han hafwer ståhl om Pannan / Och flintsten i sitt bröst. ÖB 21 (1712).
b) (i sht i vitter stil) med tanke på det ljud som stål ger ifrån sig då det (häftigt) slår (l. slås) mot ngt; äv. med bibetydelse av att denna klang symboliserar hårdhet o. styrka; jfr 1 c α. Runeberg (SVS) V. 2: 76 (1860). Hennes tonfall .. klingade stål. Lundegård Tannh. 2: 101 (1895). (Namnet Hans Forssell) låter som en stöt af klingor som korsas — det ligger stål däri! Bildt i 3SAH 16: 309 (1902). Gripenberg Gallergr. 69 (1905).
c) (i sht i vitter stil) med tanke på stålets färg o. glans. Tysta å bugtande strand de rimfrostskimrande björkar / Spegla i vikarnes stål yfviga kronornas prakt. BEMalmström 6: 18 (c. 1850). Nu vaknar lifvet upp kring gröna stränder: / Gladt speglar svanen sig i böljans stål. Öman LyrBl. 1: 91 (1857).
3) i individuell anv., om föremål av stål.
a) (i sht i vitter l. högre stil) i vissa (mer l. mindre klart) metonymiska anv.; jfr 1 d. — särsk.
α) om lieblad. Se hur stålen blänka, / Hur slotterkarlarna lyfta, sänka / Och lyfta liarna jemt i takt! Sätherberg Blom. 2: 27 (1844).
β) om svärd l. annat vasst o. spetsigt vapen (med särskild tanke på vapnets hårdhet l. skärpa); jfr 1 d β. Genom mina råd och Edra hwasza stål / Skal jag bereda mig af thenne Stad et Bål. Knöppel Reg. 44 (1741). ”Dock må vi pröfva svärden / förr än jag tigger fred.” / Då såg man stålen ljunga / i solbrun kämpehand. Tegnér (TegnS) 4: 75 (1824). Nu blänkte fyra blottade stål i månskenet. Rydberg Vap. 304 (1891). (Matadoren) blottar värjan .. höjer långsamt handen med stålet .. och paff! tjuren har värjan i kroppen. Lagergren Minn. 3: 438 (1924). — särsk. (numera föga br.) i mer l. mindre bildl. anv. Det länge närda hat, mitt hjerta håller inne, / Har väntat denna stöt från stålet af ditt sinne. Remmer Ces. 21 (1829). Nej, Andens stål / Du svängde djerft för samma mål. Nyblom Bild. 4 (1864). Siwertz Sel. 1: 156 (1920).
b) i icke metonymisk anv., om stycke av stål med viss användning o. utformning (förr särsk. om stålspik o. d.); äv. (i sht i fackspr.) om verktyg av stål (se särsk. γ). G1R 1: 153 (1523). Små stål 600 för 18 öre. Granander SidSkaraDomk. 22 (i handl. fr. 1595). När Kalfwar blifwa löslifwade. Då släckes et glöggat stål i den miölken han skal dricka. Warg 730 (1755). Det var som att doppa ett glödande stål i isvatten. Hallström Händ. 338 (1927). — jfr FÖRNAGLINGS-, GIKT-, MAGNET-, SADEL-STÅL m. fl. — särsk.
α) (förr) om eldstål. Tempeus Messenius 171 (1612). Stålet gnistrar, pipan tänds, / Olle klår sit öra. Bellman (BellmS) 1: 155 (c. 1771, 1790). De sätta sig på hvar sin trefot och röka sedan de slagit eld med stål och flinta. Strindberg Kronbr. 18 (1902). Ambrosiani NordMEld. 2 (1911). — jfr FYR-STÅL. — särsk.
α’) (förr) i flintlås l. snapplås på handeldvapen. Fersen HistSkr. 8: 216 (c. 1758). Då man rengör lås (i flintbössa) .. förfar man sålunda: låset fråntages, stålet uppslås (osv.). Svederus Jagt 31 (1831). Den i rät vinkel mot locket uppstående delen (på ett flintlås) .. kallas ”blad” eller ”stål”. Alm Eldhandv. 1: 219 (1933). — jfr BÖSS-, ELD-, SNAPPLÅS-STÅL.
β’) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr 2. Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto; / Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning. Stiernhielm Herc. 428 (1658, 1668).
β) (i vitter stil, numera knappast br.) om skridsko l. skridskoskena. Runeberg (SVS) 3: 50 (1832). Topelius Läsn. 7: 20 (1891).
γ) (i sht i fackspr.) om (verksam del av) (mindre, i sht skärande) stålverktyg l. stålredskap; särsk. (tekn.): skärande (l. polerande) (del av) (maskindrivet) verktyg; i sht ss. senare led i ssgr. Stål att bryna på. Meurman (1847). Stickmaskiner(na) .. N:o 4 till och med 8 äro balanserade med kontravigt och hafva hastig tillbakagång för stålen. PriskatalSonesson 1895, s. 36. Alltefter cylinderns storlek fästas borrverktygen, stålen, vid ett hufvud, som stickes genom borrspindeln, med en kil. 2NF 3: 1225 (1905). Medelst pressapparater hålles virket under frammatningen (genom en hyvelmaskin) jämnt ansatt emot stålen. HbSkogstekn. 468 (1922). VaruhbTulltaxa 2: 608 (1932). — jfr ARBETS-, BRYN-, FASON-, FRÄS-, GRANULERINGS-, GÄNG-, HYVEL-, POLER-, PUTS-, RÄFFEL-, SKAV-, SKRAP-, SKÄR-, SKÄRMASKINS-, SKÄRP-, SLIP-STÅL m. fl.
-ARBETARE~0200. arbetare (se d. o. 2) anställd vid anläggning för framställning l. förädling o. bearbetning av stål. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 49 (1755). —
-ARBETE~020, äv. ~200.
1) (i sht i fackspr.) abstr.; särsk.: arbete (se d. o. 5 b, 9) som består i tillverkning (smide) av redskap l. vapen o. d. av stål. Serenius M 1 b (1734); jfr 2. En tveeggad huggvärja .. ett mästerstycke af stålarbete. Balck Idr. 3: 381 (1888); jfr 2.
2) konkret: föremål framställt (gm bearbetning) av stål; stålvara; jfr arbete 11 b. Bromell Berg. 64 (1730). Ten-knappar, samt annat både Metall- och Stål-Arbete. Påbud 26⁄9 1741, s. 1. —
(1, 2 a α) -ARM. särsk.
2) (i vitter stil) i fråga om person iförd rustning: stålklädd arm; särsk. bildl. JGRichert (1840) hos Warburg Richert 2: 6. —
-ARTAD, p. adj. som i ett l. annat avseende liknar l. påminner om stål. Rinman Jernförädl. 32 (1772). —
-BAD.
1) (förr) bad innehållande järnsalter; äv. om ort där sådana bad gavs. (Stålkulor) begagnas stundom till s. k. stålbad. Åstrand 2: 308 (1855). Schulthess (1885).
3) i bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. dels om ngt som har en stärkande effekt, dels om ngt mer l. mindre skoningslöst l. obarmhärtigt o. d. som ngn l. ngt har att gå igenom l. utsätts för. Sjelfva den fasta oböjligheten af dess (dvs. latinets) språkformer kan sägas verka stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet. Tegnér (WB) 6: 89 (1831). Den luft man andas ett stålbad är, / Som helsa åt kind och hjerta beskär. Sander Dikt. 44 (1870). SvD(B) 31⁄7 1944, s. 8 (om krig). Sedan kom Tidevarvet emellan och Lisse Tamms och Elins vänskap fick utstå månget stålbad. Isaksson o. Linder Wägner 2: 70 (1980). För att konjunkturen i Sverige åter ska vända uppåt måste landet först genomgå ett stålbad. GbgP 27⁄10 1991, s. 1. —
(1 c (β)) -BAKAD, p. adj. (i sht i vissa trakter) om bröd: misslyckat bakad (mycket kompakt o. dåligt jäst) o. försedd med stålrand (se d. o. 4). Kiöping Resa 122 (1667). —
-BAND.
a) (förr) om tunt o. smidigt o. spänstigt band av stål i söm på krinolin o. d. Freja 1873, s. 31 (i turnyr). MeddSlöjdF 1897, 2: 22.
c) (i sht förr) magnetiserat tunt o. smidigt band av stål använt för inspelning o. ljudåtergivning. Orkesterjourn. 1937, nr 9, s. 10. Lidman Vällust 53 (1957).
d) i jämförelser (jfr stål, sbst.1 1 c). Jag lyftes upp och placerades i en sadel av ett par armar starka som stålband. Ashton-Wolfe Storstadsförbr. 74 (1928).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; i sht: ytterst starkt band (se band, sbst.1 2). Tystnad välsignelse blir och ensamheten ett stålband, / När man vill samla sin kraft, samla till dugande prof. CVAStrandberg 1: 284 (1866). —
-BERG. [fsv. stalbiärgh; jfr t. stahlberg] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bergverk (l. gruva) l. bergslag där sådan järnmalm bröts som kunde förädlas till stål o. där stålframställning skedde. G1R 14: 223 (1542). Han (skall) förfooge sich till stålbergen och vid bergzhytter .. ståål smide. Därs. 21: 7 (1550). Waldén Skyllb. 1: 32 (1947). —
-BESLAGEN, p. adj. jfr beslå I 1 a, b; äv. bildl. Livrustk. 1943—45, s. 23 (1678). Se här det tält, der denna hårda man / Förskansad mellan luntor hvilar, / Med stålbeslaget bröst, som aldrig såras kan / Utaf den lilla Gudens pilar. Envallsson IndCamp. 15 (1784). —
(1 d α, 3 a β) -BEVÄPNAD, p. adj. (i vitter stil) beväpnad (se beväpna 1 b) med svärd l. dyl.; äv., i ä. heraldiskt spr., om arm: med pansar beklädd (med l. utan vapen), beväpnad. Rehbinder Matr. 1794, s. 45. Nya stålbeväpnade, / Stridvana skaror strömma till Leiokritos. Runeberg (SVS) 6: 244 (1863). —
-BEVÄRD, p. adj. (†)
2) till 1 d α, 3 a β: beväpnad med svärd o. d. l. klädd i rustning. Runius (SVS) 2: 35 (1703). —
(1 a) -BINDA. (numera knappast br.) binda (se binda, v. 19 e) med stål. Hülphers HerrHäst 50 (1907). —
-BLAD.
2) till 1 c β: växten Peperomia griseoargentea Yuncker (vars unga blad har en metallglänsande yta). Hylander PrydnV 74 (1960). —
-BLANK. (i sht i vitter stil)
1) till 1: blank (se blank, adj. 3) av glänsande stål; äv. (jfr stål, sbst.1 1 d α): i stålblank (i ovan anförd bet.) rustning. Se der, på höjden, en stålblank tropp. Leopold 2: 224 (1810, 1815). Runeberg (SVS) V. 2: 96 (1860; om svärd). Snoilsky 5: 160 (1897).
2) till 1 c β: blank (se blank, adj. 3) o. glänsande som stål; särsk. om vattenyta l. isyta o. d. Bremer GVerld. 5: 182 (1862). Tavaststjerna NVers 176 (1885; om isbelagd sjö). Allardt Byber. 3: 129 (1890). särsk. (med anslutning till 2 a β): blank o. glänsande o. stark o. oböjlig. Hvad blixt ur sköldmöns blickar! / Hur stålblank Hildur nickar! Atterbom SDikt. 2: 242 (1838). Stålblanka romarcitat. Selander Stad. 45 (1926).
a) motsv. bleck, sbst.3 1 a. RelCur. 93 (1682). Klocklegering (bl. a.) .. 80 delar stålbleck eller stål i annan form. AHB 45: 22 (1870). Harlock (1944).
(1 (c β)) -BLÅ, adj.1 (adj.2 se sp. 13826). [jfr t. stahlblau] som (är av stål o.) har (det blanka l. anlupna) stålets blåa l. gråblåa färg; i sht i utvidgad anv.: som har en färg liknande l. erinrande om färgen hos (blankt l. anlupet) stål, gråblå l. dyl.; jfr -grå, -svart o. järn-blå. Spegel GW 111 (1685; om svavellåga). DA 1771, nr 286, s. 4 (om rock). Mera sällsynt gifves .. (metallglimmer) af kopparröd och stålblå färg. Rinman 2: 666 (1789). För Sverges väl att svänga stålblå klinga, / O det var redan gossens sköna dröm. Böttiger 1: 205 (1834, 1856). Sig löfträd spegla i stålblå vik. Kléen Vildv. 12 (1895). Söderberg Förvill. 44 (1895; om ögon). Wohlin Öd. 10 (1904). särsk. substantiverat i n. sg. obest.: stålblå färg; särsk. (i sht i fackspr.): berlinerblått, äv. om färgstoffet. Karmosi åt violett på ylle och silke, samt stålblått på ylle. Westring SvLafv. I. 2: 180 (1805). Viken låg .. spegellugn och klar, nästan skiftande i stålblått. Allardt Byber. 3: 58 (1890). Berlinerblått, som även går under en massa andra fantasinamn, såsom .. Stål- .. och Turnbullsblått, kallas de färger, som framställas genom (osv.). Kjellin 111 (1927). —
-BORR. i sht tekn. borr av stål l. borr för borrning i stål. Rinman 1: 351 (1788). TT 1872, s. 260 (av stål). —
-BRILJANT. (i sht förr) litet stålstift l. liten stålknapp med fasettslipat (briljantslipat) huvud (ingående i smycke o. d.); jfr -sten 2. Rinman (1789). —
-BRUK. (numera föga br.) industriell anläggning för framställning o. grov förädling av stål. RP 2: 121 (1631). Martinson Kap 65 (1933). —
-BRUKNING. (†) stålhantering. G1R 13: 175 (1540). —
(1, 1 c β) -BRUN. (†) brun (se d. o. 2) l. violett (se brun 3) med dragning åt stålblått l. stålsvart. En Stååhlbrun Mans Jacka medh Snören. BoupptSthm 11⁄10 1658. —
-BRUNN. (numera föga br.) brunn (se d. o. 2) med järnhaltigt vatten (lämpligt till stålbad (se d. o. 1) o. till hälsodryck); jfr -vattens-brunn. Almström Handelsv. 163 (1845). Björkman (1889). —
-BRÄDE. (numera föga br.) stålbrett. 2UB 7: 76 (1903). —
-BRÄNNA. (förr) förvandla (järn) till stål gm glödgning i träkolspulver i slutet kärl, cementera (se d. o. 2 b); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr bränna, v. I 3 b. BlBergshV 18: 72 (i handl. fr. 1687). Rinman JärnH 296 (1782; i p. pf., om järn). —
-BRÄNNARE. [t. stahlbrenner] (förr)
1) person som yrkesmässigt sysslade med stålbränning. Holmkvist BergslHyttspr. 2Tillägg 3 (i handl. fr. 1683). Rinman JärnH 962 (1782).
-BRÄNNERI1004, äv. 3~002. (förr) abstr.: handlingen att framställa stål medelst stålbränning; äv. konkret: anläggning för stålbränning; jfr bränneri 2. Polhem Test. 41 (c. 1745; abstr.). 2RARP 17: 10 (1747). —
-BRÄNN-HUS. (†) hus avsett för stålbränning. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 3 (1755). —
-BRÄNNING. (förr) (metod för) tillverkning av brännstål, cementering; jfr bränna, v. I 3 b. 2RARP 17: 9 (1747). Almström KemTekn. 1: 481 (1844). —
-BRÄNN-UGN. (förr) ugn avsedd för stålbränning. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 10 (1755). —
-BÅGAD, p. adj. (försedd) med båge av stål.
2) motsv. båge, sbst.1 5 b; stundom äv. substantiverat, i pl. best.: glasögon med stålbågar. Hultenberg Zweig HjärtOro 94 (1939; om pincené). Tina .. satte på sig de stålbågade .. och började läsa. Nilsson TreTerm. 250 (1943). —
2) i sht byggn. motsv. båge, sbst.1 3: bågformad konstruktion av stål i tak(valv) l. bro(valv) o. d.; jfr järn-båge 1. TNCPubl. 73: 42 (1979).
3) motsv. båge, sbst.1 4, 5, om för olika ändamål avsedda bågformade l. bågböjda (delar av) föremål av stål; särsk. (vard.) om cykel. Skoomaker nålar st(ycke)r .. 450 Stållbågar st(ycke)r .. 4. OxBr. 11: 697 (1637). Alm(Sthm) 1802, s. 47 (om glasögonbågar). SD(L) 1897, nr 48 B, s. 2 (på portmonnä). Bågfilen .. består vanligen av en stålbåge, som är försedd med ett handtag och en spännanordning, i vilken bågfilsbladet insättes. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 10 (1953). IllSvOrdb. (1955; om cykel).
Ssgr (i allm. till -båge 1): stålbågs-, äv. stålbåge-bro. till -båge 2. bro med stålbågar som väsentlig del av (sin bärande) konstruktion. 2NF 19: 913 (1913).
-makare. (förr) armborstmakare. G1R 15: 575 (1543).
-smed. (-båg- 1555—1935. -båga- 1545—c. 1650. -båge- 1543 osv.) (förr) person som tillverkade armborst; jfr smed 1. G1R 15: 596 (1543). Alm VapnH 34 (1927).
-sula. (-båga- 1553. -båge- 1566) (†) stock (se stock, sbst.1 2 c) på l. till armborst. ArkliR 1553, avd. 3. Därs. 1566, avd. 3.
-vind. (-båge- 1566. -båges- 1543) (†) vinda för spännande av armborst. TullbSthm 26⁄10 1543. ArkliR 1566, avd. 3.
-vippa. (förr) om hävstångsliknande anordning för spännande av armborst. ArkliR 1561, avd. 14 (1561—65). Därs. 1566, avd. 3. —
-DROPPE.
1) droppe av smält stål; i sht i pl. G1R 14: 378 (1542). Stål-dråppar (skulle gå sönder) .. om afkylningen skedde rundt om på en gång. Polhem Test. 48 (c. 1745). JernkA 1960, s. 769.
2) (numera föga br.) i pl., om järndroppar (se järn-droppe 2). Lindgren Läkem. (1902). Krook Handköpsben. (1951). —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. egenskap (se d. o. 3) som utmärker stål. BlBergshV 18: 20 (i handl. fr. 1687; hos järn). —
-EGG.
2) i bildl. anv. En philosophisk stålegg måste .. sammanhålla det annars nog sköra jernet af historiska data. BL 7: 232 (1841). Serenius är .. märklig för den stålegg hans stil eger. Wieselgren SvSkL 4: 289 (1847). Över sundets blåa stålegg i väster har solen kastat sina sista strålar. SvNat. 1931, s. 125. —
-ETSNING. (i sht förr) etsning (se d. o. 2) på stålplåt l. stålföremål; äv. konkret, om gm sådan etsning utförd bild l. dekoration. SundsvP 9⁄1 1886, s. 2 (konkret). Om någon ståletsning i Sverige under 1500-talet äga vi ännu inga säkra uppgifter. Rig 1927, s. 139. Kulturen 1958, s. 20. —
-FABRIK. [jfr t. stahlfabrik] (numera bl. i skildring av ä. förh.) stålverk; äv. om anläggning som tillverkade stålplåt o. dyl. l. olika föremål av stål. VetAH 1741, s. 266. JernkA 1820, s. 249. —
(1 c, 2 a) -FARFAR. [bildat efter -man; urspr. om skåningen G. Håkansson som 1951 65 år gammal deltog inofficiellt i ett cykellopp från Haparanda till Ystad (efter att först ha cyklat till startpunkten från Skåne)] (skämts.) om ålderstigen man som är ett spänstfenomen; äv. om manlig idrottsutövare med hög ålder. SDS 2⁄7 1951, s. 3. 81-årige Friedrich Gayh är Västtysklands egen stålfarfar. SvD 20⁄7 1971, s. 8. Han är numera pingisens ”Stålfarfar”, Kjell Johansson. SvD 29⁄1 1975, s. 17. —
-FAST. (i sht i vitter stil)
1) till 1 c (, 2 a α), om kroppsdel l. muskel o. d.: fast (l. hård o. stark) som stål, av stål. Hedberg Elisif 51 (1870).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr stål, sbst.1 1 c, 2); särsk. om (person med tanke på) karaktär l. sinne l. mod o. d.: fast som stål, av stål, ytterst fast. HSH 7: 203 (c. 1800). Stiernstolpe Arndt 2: 219 (1807; om mod). Krigare, orubblige i mod, stålfaste i disciplin. Topelius Fält. 2: 105 (1856). Linder Tid. 269 (1924). särsk.
b) liktydigt med: skoningslöst l. grymt obeveklig; jfr stål, sbst.1 2 a γ. Mehr grym som Drakar Siälff, ok mehr än bärge Håhl, / Mehr än som flintan fast, mehr Stålfast än som Ståhl. Lucidor (SVS) 325 (1673).
c) (numera bl. tillf.) om sångröst: som har en aldrig sviktande styrka. 2NF 8: 891 (1907). UNT 16⁄4 1929, s. 3. —
-FILSEL, n. (-fijlsel 1739. -fylsel 1698) [jfr t. stahlfeilsel; av nl. staalvijlsel; senare leden av vijsel, avledn. av vijlen (se FILA)] (†) ss. läkemedel använt stålfilspån. ApotT 1698, s. 13. Därs. 1739, s. 14. —
-FJÄDER. fjäder (se d. o. II 1) av stål. Triewald Förel. 1: 176 (1728, 1735). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 174. särsk. i jämförelse l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. med tanke på en stålfjäders spänst o. styrka l. hållbarhet. Almqvist DrJ 462 (1834). Nils kom .. in med ett par skidor, långa och spänstiga som stålfjedrar. Friluftsbild. 127 (1893). Kroppsligen var han en stålfjäder, av en seghet och spänstighet av ovanliga mått. Engström LbSvFolk. 285 (1938). Kalle blev ögonblickligen spänd som en stålfjäder. Lindgren MästBlomkv. 83 (1946).
Ssgr: stålfjäder- l. stålfjäders-botten. botten av stålfjädrar i säng l. ottoman l. dyl. Lo-Johansson Stat. 1: 181 (1936).
-kjol l. -kjortel. (förr) med tunna stålfjädrar (klockformigt) utspänd vid klänning l. underkjol; jfr stål-kjol o. krinolin 2. Debay ModVexl. 72 (1859). Sturzen-Becker 2: 182 (1861).
(2 c) -FJÄRIL. (†) fjärilen Procris statices Lin. (vars kropp o. främre vingpar är stålblå(tt)), metallsvärmare. Rebau NatH 1: 612 (1879). —
(1 c β, 2 c) -FÄRG. [jfr t. stahlfarbe] om grå l. blå l. gröngrå m. fl. (glänsande) färgnyanser (som liknar färgen hos stål); äv. konkret, om färg (se färg, sbst.1 2) som ger denna nyans; jfr järn-färg. Möller (1790). Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 82 (konkret). HjelpMåln. 28 (1857). —
-FÄRSKA, r. l. f. (förr) färska bildad vid härdfärskning l. vid puddling (se puddla 2); äv. om rå o. stålartad färska l. stålartad massa som samlat sig på bottnen i räckhärd l. vällugn; jfr -lupp. Rinman JärnH 904 (1782). Villerstål .. Göres hälst af hårda stålfärskor, som ännu äro föga annat än nedsmält hvitt tackjärn. Dens. 2: 1142 (1789). JernkA 1817, 2: 124. —
-FÄRSKA, v., -ning. (förr) färska (tackjärn) till stål; äv. intr.: gm färskning förvandlas till stål; jfr färska, v. 2 a. JernkA 1823, s. 108 (tr., i p. pf.). Därs. 1825, 1: 175 (tr.). Därs. 1826, 1: 144 (intr.). —
-FÄSTE.
1) till 1: fäste (se d. o. 7) av stål; särsk. om fäste på värja l. svärd l. dyl. Seitz SvärdVärj. 180 (cit. fr. 1699).
-FÖRÄDLING. förädling av stål till hel- o. halvfabrikat. Rig 1927, s. 150 (1752). —
-GARNITYR.
-GARVNING. metall. jfr garva, v.1 II, o. råståls-garvning. BlBergshV 18: 25 (i handl. fr. 1687). Polhem ESkr. 1: 101 (c. 1710). —
(1 (c β)) -GAS. (i sht förr) tunn, lätt, luftig o. styv, metallglänsande vävnad innehållande ståltråd; jfr -tyll o. silver-gas. MagKonst. 1825, s. 32. Därs. 1826, s. 7. —
-GJUTGODS~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) av stål gjutet gods (se d. o. 3, 3 b, 3 c); äv. om gjutstål l. degelstål. JernkA 1881, s. 101. Af stålgjutgods eller gjutstål, som benämningen kortare lyder, framställas vefaxlar, kugghjul utsatta för starkare slitning (osv.). LB 4: 27 (1903). —
-GLANS.
1) till 1: glans (se d. o. 1) av stål; äv. i bildl. anv. (jfr 4 o. stål, sbst.1 2 (a o.) c). Almqvist Amor. 118 (1822, 1839). Det händer .. stundom, att sjelfva svagheterna, betecknade med varm menniskofärg, förekomma älskeligare än den skrytsamma styrkans slipade stålglans. Cygnæus 4: 49 (1839).
4) till 1 c β, 2 (a o.) c, hos ögon l. blick: stålliknande glans, glans av stål. Lönnberg Sigtr. 37 (1892). —
-GNISTA.
-GRAVYR. abstr.: gravering i stål; stålstick; äv. konkretare, om metoden; jfr gravyr 1 o. -etsning. DA 1825, nr 251, s. 1. C. Warren (vände) sin uppmärksamhet på .. (siderografin), med afsigt att försöka stålgravurens användande till konststycken af den ädlare arten. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 135. Stålgravyr och ståltryck är en för Sverige jämförelsevis ny framställningsmetod. NordBoktrK 1910, s. 14. särsk. konkret: graverad skiva l. plåt av stål använd för framställning av avtryck. Framsidans text och ornering (på sedeln) tryckes från stålgravyr i österrikisk blå säkerhetsfärg. FFS 1897, nr 45, s. 3. —
-GRYTA. (†) gryta av tackjärn l. smidbart järn. 2BorgP 7: 402 (1741). En stor del Jordmalmer uti Flandern .. gifwa skört Järn och .. nyttjas till Gjuterier för Stålgrytor. Rinman JärnH 457 (1782). DA 1824, nr 186, Bih. s. 4. —
(1 (c β)) -GRÅ. [jfr t. stahlgrau] som har råstålets speciella mörkt blågråa färg; i sht allmännare: mörkt blågrå l. blåsvart (o. stålliknande); ngn gg äv.: ljust blågrå; jfr -blå o. järn-grå 1. Stålgrått hår. GenMRulla 8⁄10 1711. Stålblå, stålgrå, chalybeus, färgen hos i blått anlupet stål. Marklin Illiger 86 (1818). Sonesson HbTrädg. 867 (1926). Han tittade på mig över glasögonen, sårigt rödögd innanför fettvalkarna men ändå med en blick som inte förlorat sin stålgrå skärpa. Siwertz Pagoden 42 (1954). särsk. substantiverat i n. sg. obest., om stålgrå färgnyans l. stålgrått färgämne. Almroth Karmarsch 62 (1838). Stålgrått, erhålles om man jemte .. (ingredienserna till silvergrått) använder 1 .. (pund) blåholz. Almström KemTekn. 2: 455 (1845). —
(1 (c)) -GRÄS.
1) (i vissa trakter) gräset Nardus stricta Lin. (som känns strävt o. hårt o. är svårt att slå med lie), stagg. Linné Fl. nr 52 (1755).
2) (†) växten Molinia caerulea (Lin.) Moench (som har styvt o. hårt strå o. svart- l. stålblå vippa), blåtåtel. Nyman VäxtNatH 2: 489 (1868). NF 11: 210 (1891).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växt av släktet Gentiana Lin. Fries BotUtfl. 3: 222 (1864). NormFört. 47 (1894). Anm. till 1. Det i Linné Sk. 227 (1751) förekommande stårgräs är sannol. felaktigt för stålgräs. —
(1 (c β)) -GRÖN, adj.1 (adj.2 se sp. 13827). [jfr t. stahlgrün] grön med dragning åt blått o. förande tanken till anlupet l. polerat stål; äv. substantiverat i n. sg. obest. (Sv.) Stålgrön .. (fr.) Vert-obscur. Nordforss (1805). Rågens färg om wåren är mera stålgrön, hwetets gräsgrön. Lundequist Landtbr. 202 (1840). Stålgrönt färgas (på silke) lika (som vanligt grönt), endast att dervid tages något litet jernvitriol och mycket afkoklut. AHB 56: 69 (1871). Sjöstedt Storv. 496 (1911). —
-GÖT, förr äv. -GÖTE. metall. göt (se göt, sbst.2 1) av stål. NDA 14⁄10 1867, s. 1. Ett klufvet, fullkomligt tätt stålgöte. PT 1901, nr 142 A, s. 3. —
-HAMMARE. [fsv. stalhamar; jfr t. stahlhammer] hammare av stål.
2) (förr) motsv. hammare, sbst.2 2 a. Holmkvist BergslHyttspr. 93 (i handl. fr. 1545). Sundsörs Stål-bruk .. bestående af 2 Stålugnar och 1 Stålhammare. HC11H 13: 78 (1697). jfr garv-ståls-hammare. —
-HANDSKE. [fsv. stalhandske]
1) (förr) av stål förfärdigad handske (utgörande del av rustning), järnhandske, pansarhandske. ArkliR 1560, avd. 1 (1561—71). Rig 1941, s. 36.
2) (numera föga br.) i bildl. uttr. som betecknar att ngn far hårt l. omilt fram l. behandlar ngn l. ngt hårdhänt l. hänsynslöst; särsk. i uttr. ta i (förr äv. uti) med stålhandskar, ta itu med ngt med hård hand, ta i med hårdhandskarna. The moste angripa honom med ståålhansker. RP 8: 146 (1640). Därs. 10: 605 (1644: uthi). Saken borde tagas i med stålhanskar, och det första steget .. vore att skicka en Deputation till Bondeståndet. 2RARP 16: 478 (1747). ”Fienden”, han sade, ”må vi med stålhandsken klappa om!” Wirsén Vint. 207 (1890). —
-HANTERING. yrkesmässig (numera industriell) verksamhet som består i framställning av stål o. stålföremål. Rinman 2: 819 (1789). —
-HARMONIKA. mus.
2) om metallofon. 2UB 2: 208 (1901). —
-HATT.
1) (förr) jfr järn-hatt 1. ArkliR 1558, avd. 5. AntT XIV. 3: 58 (1895). särsk. (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. i uttr. kläda sig i stålhatt, rusta sig för krig. Sjöberg Kris. 41 (1926).
2) herald. om gråverk (se d. o. 4); i sht i pl. Uggla Herald. 34 (1746). Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). —
((1 c o.) 2 a γ) -HJÄRTA. [fsv. stalhiärta] bildl.: hjärta av stål l. hårt som stål. Krokius ATrolle B 1 b (1618). —
-HUS.
2) (i sht i fackspr.) fodral l. huv l. hölje av stål; jfr hus 9. BoupptSthm 1671, s. 1782. TT 1898, Allm. s. 41. —
-HUVA. (i sht förr) jfr huva, sbst.1 1, o. järn-huva 1, storm-huva 2. LMil. 2: Föret. 14 b (1764). Heidenstam Svensk. 159 (1908). —
-HYTTA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) hytta (se hytta, sbst. 2) där stål framställdes. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 275 (1768). —
-HÅLLARE. särsk. tekn. till 3 b, på maskin l. verktyg: hållare (se d. o. 3) för stål. TT 1873, s. 273. —
-HÅRD.
1) (i sht i vitter stil) till 1: som är av stål o. hård; av hårt stål. Cygnæus 8: 20 (1841). särsk. till 1 c: hård som stål; synnerligen hård; motsv. hård 1. Nordforss (1805). TT 1878, s. 204 (om viss typ av tackjärn). UpplFmT 6: 219 (1911; om legering). Schulze BöndSvFinl. 155 (1935; om stålrand i bröd). En slät och stålhård klippvägg. Collinder Kalev. 149 (1948).
a) (†) om hjärta: synnerligen friskt o. starkt o. motståndskraftigt; jfr stål, sbst.1 2 a α, o. hård 4. Spegel GW 132 (1685).
b) om person l. persons lynne l. förstånd l. vilja l. dyl.: oböjlig o. mycket hård o. beslutsam o. opåverkbar; jfr stål, sbst.1 2 a β, o. hård 2 e. Columbus MålRoo 15 (c. 1678). Bergman JoH 7 (1926).
c) om person l. persons hjärta l. känsla: synnerligen hård o. kall o. hänsynslös; äv. (i fråga) om ngns blick; jfr stål, sbst.1 2 a γ, o. hård 2 e, 8. Thomander 1: 384 (1830; om persons hjärta). Ögonen tittade stålhårda under de buskiga, grå ögonbrynen. Grotenfelt NFosterl. 7 (1918). Holmberg o. Ahlberg Kravtjenko ValdFrih. 393 (1947).
e) motsv. hård 6. Ett slags slö resignation bemäktigade sig honom (dvs. en person som trodde sig levande begravd) för ett par sekunder, tills den fasansfulla värkligheten åter stod för hans själ, glasklar och stålhård: — Nu skall du dö. Engström 2Bok 40 (1909).
f) motsv. hård 9. Vinden är stålhård, skummet fryser till is på däcket. Engström Lif 139 (1907). (Ryttarna) voro så stålhårt genomtränade genom många löpningar i veckan .. att (osv.). Wiedesheim-Paul Turf. 46 (1927). Elgström o. Runnquist SvMordb. 109 (1957). —
-HÄRD. [jfr t. stahlherd] särsk. härd (se härd, sbst.1 3 b) för råstålsframställning o. garvning. Holmkvist BergslHyttspr. 93 (i handl. fr. 1550). König LärdÖfn. 5: 251 (1747). —
-HÄST. bildl., om maskin l. transportmedel av stål (l. järn); särsk. om cykel. NNisse 1895, nr 38, s. 5. —
-INSTRUMENT. instrument av stål; särsk.
-JÄRN.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) (av tjänlig malm berett) tackjärn varav stål framställdes i färskningshärd; äv. om härdsmitt stångjärn som var av sådan art l. kvalitet att det var lämpligt ss. utgångsmaterial vid stålframställning. Rinman (1789). Dædalus 1932, s. 50.
2) (†) järn (se d. o. 5 b) av stål; särsk. om långjärn (se d. o. c) av stål. BoupptVäxjö 1877. Ståljärn (skom.). Cannelin (1939). —
-KAKA.
-KANNA. kanna av stål.
-KANT.
-KISTA. kista av stål.
-KJOL l. -KJORTEL. (†) = -fjäder-kjol; jfr -fjäder-krinolin. NJournD 1858, s. 20. Sturzen-Becker 2: 183 (1861). —
-KLANG.
1) till 1: klang (se klang, sbst. I 1) av l. från stål; särsk. i bild (jfr 2). Svärdens stålklang / ljuda än i modersmålet. Rydberg Dikt. 1: 74 (1882). Snoilsky 3: 53 (1882, 1883).
2) till (1 c o.) 2 b: (stålliknande klang l.) klang av stål (särsk. hos röst), ljudande l. skarp l. kall o. stark klang l. dyl.; särsk. oeg., i fråga om språk l. vers o. d. LfF 1895, s. 163 (i verser). Janne (svarade) med kall stålklang i rösten. Högberg Frib. 39 (1910). Hallström i 3SAH 24: 280 (1910; i språk). Kraft att spänna / den hoppets bågsträng, som har gett vår vilja / dess djärva stålklang. Nordvang SträcktHänd. 28 (1932).
-KLINGA. klinga av stål.
1) motsv. klinga, sbst.1 1. Rinman 1: 415 (1788). särsk. i jämförelser, med tanke på en stålklingas skärpa, styrka o. smidighet o. spänst. De blankaste blå ögon, som kunde bli hvassa som stålklingor. Rönnberg Brovakt. 19 (1904). Det sinnet bryts nog aldrig av något, det är som en stålklinga så starkt och böjligt. Juel ProstD 348 (1933).
3) (i sht i fackspr.) motsv. klinga, sbst.1 3. MosskT 1889, s. 480. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 236. —
-KLÄDD, p. adj.
2) (numera bl. i vitter stil) till 1 d; särsk.
a) till 1 d α: klädd i l. iförd stålrustning l. stålharnesk l. dyl.; jfr 1. Odel Sincl. 15: 2 (1739; Hörnstr. uppl.). Bland Göther var ej rart at få en stålklädd brud. Nordenflycht (SVS) 3: 68 (1761). AGLeijonhufvud (c. 1785) hos Kellgren (SVS) 5: 469 (om arm). KrigVAT 1860, s. 411 (om stridshästar). Johnsson Essad Kauk. 107 (1931). särsk. bildl. Likväl, bekännom det till vårt slägtes heder, funnos alltid under rikens skakningar, då envälden köpas eller eröfras, ädla män, som mot beherrskarn framräckte en stålklädd panna. Elgström (o. Ingelgren) 220 (1809).
b) i uttr. stålklädd fot, om fot med skridsko på. Stagnelius (SVS) 1: 298 (c. 1814). TIdr. 1883, s. 28. —
-KNAPP. knapp av stål.
-KONSTRUKTION. i sht tekn. jfr konstruktion 1 b. Hägg Flottan 32 (1904). Lo-Johansson Förf. 6 (1957; om byggnad). —
-KRAGE. särsk. (förr)
-KROK. BoupptSthm 1689, s. 170 a (1688). —
-KULA.
1) kula (se kula, sbst.3 1) av stål; äv. (motsv. kula, sbst.3 2) om kula av stål för eldvapen. Nordforss (1805). JernkA 1867, s. 205 (om kanonkula). HufvudkatalSonesson 1920, 7: 107 (i kullager).
2) [jfr motsv. anv. av t. stahlkugel] (förr) av järnfilspån o. vinstenssyra berett läkemedel (i kulform) varav stålvatten bereddes; äv. om drycken; jfr -piller. Alm(Ld) 1762, s. 37. Bremer Sysk. 1: 288 (1848; om drycken). —
-KUR. (förr) kur (se kur, sbst.3 1) som bestod i stålbad (se -bad 1) l. intagande av dryck beredd av stålkula (se -kula 2) l. stålpulver (se -pulver 2); äv. bildl. Törneros (SVS) 2: 329 (1828). En glänsande paradox, som .. verkade, i det den anslog hedern och stoltheten, såsom en stål-cur för charakteren. Palmblad Fornk. 1: 358 (1844). —
(1, 1 d γ) -KVARN. kvarn (se d. o. 1, 2) med malande inrättning av stål; särsk. (om ä. förh.) om siktkvarn med kvarnstenar av stålsten (se d. o. 4); äv. med tanke på l. enbart om kvarnstenarna; jfr ståla, sbst. ArkliR 1565, avd. 23. Möllnare .. mala medh Stålquarn. HovförtärSthm 1587—88, s. 61. Alla örter som brukas måste, äre bättre malna på Ståålqwarn än som stötta. Kockeb. A 4 a (1650). (På gården) wistes osz 2:ne Stål-qwarnar, af hwilka .. (bonden) brukade den ena, at mala Malt uti, och den andra, at sönderkrosza de Ärter, som han blandade med Hafra .. til föda åt Hästarna. Kalm Resa 1: 254 (1753). Telgstenarne eller Ståhl Qwarnen och de smärre Sandstenarne drifwas af et större wattnhjul. SkattläggnProtBjörndalKvarn 5⁄9 1781. Stålqvarn .. (dvs.) Mjölqvarn med hårdare stenar än de vanliga, och hvaraf mjölet således blir renare. Dalin (1854). LmUppslB 678 (1923).
Ssgr (med motsv. bruklighet som huvudordet): stålkvarns-, äv. stålkvarn- l. stålkvarne-bröd. bröd bakat på mjöl malt i stålkvarn. Levander FattFolk 115 (1934).
-KÄLLA. (förr) källa (se d. o. 1) vars vatten innehöll järnsalter; äv. mer l. mindre bildl.; jfr järn-källa. Man behöfver blott aftappa vattnet och pågjuta nytt (på silvermynt o. järnblecksbitar), för att på detta vis ha en beständig stålkälla. JournManuf. 1: 101 (1825). TLäk. 1835, s. 355. —
-KÄNNING. (†) om vetenskapen om stål (o. dess framställning); jfr känning, sbst.2 1. (Det) torde mig tillåtas att hänwisa läsaren till den om Stålkänning, Smidning, Härdning och Anlöpning, med mycket mera, af Herr J. J. Perret, år 1779, utgifne wackra Memoire sur l’Acier. Rinman JärnH 991 (1782). —
-KÖRTEL. (i fackspr.) körtel (se d. o. 3) av stål inbäddad i järn; jfr -lupp. JernkA 1823, s. 122. —
-LAGER. lager av stål; särsk.
-LEGERING. (i sht i fackspr.) legering vari stål ingår ss. (en viktig) beståndsdel. JernkA 1821, s. 120. —
-LUPP, förr äv. -LOPPA l. -LUPPA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr lupp, sbst.3, o. -färska, sbst., -körtel o. järn-lupp. Rinman Jernförädl. 246 (1772). Öfwade .. Smeder kunna uti Hammarsmedshärden, på ljusare färg, tydeligen igenkänna en Stålklimp eller så kallad Stål-loppa ifrån mjukt Färskjärn. Dens. JärnH 189 (1782). Dens. 2: 459 (1789; om liten råstålssmälta på härdbottnen). JernkA 1872, s. 297. —
-LÄGGA.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) belägga l. sko (redskap l. vapen o. d.) med stål (i förstärkande l. förskönande syfte); äv. bildl.; jfr lägga, v. I 7, o. -sätta 1 o. ståla, v.1 1. HovförtärSthm 1636 B, s. 1148. (Forna tiders ynglingar) sparade sig för at blifva mogne och stål-lade sina Nerver. Lanærus Försök 17 (1788). Lindroth Gruvbrytn. 1: 511 (1955). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: belagd med stål. SthmStadsord. 1: 112 (1654). Rinman JärnH 92 (1782).
2) (förr) lägga (se lägga, v. I 1 b) stål (för att skydda mot ond makt); jfr stål 1 a. Broman Glys. 1: 761 (c. 1730). —
-LÖS. särsk. (†) om järn: som saknar inslag av stålartade partier, fri från stål. BlBergshV 18: 31 (i handl. fr. 1687). —
-MAKARE. person (l. företag) som arbetar med stålframställning; jfr makare 3. RP 2: 119 (1631). NTeknik 1987, nr 11, s. 34. —
-MAKERI1004, äv. 3~002. (numera bl. tillf.)
1) abstr. ståltillverkning; jfr makeri b. RP 2: 126 (1631). Ståhlmakeriet (är) en .. nödig Manufactur. Stiernman Com. 3: 881 (1671). Nordforss (1805).
2) konkret: anläggning l. industri l. dyl. där ståltillverkning sker. RP 2: 121 (1631). Helmfrid Holmen. 433 (1954). —
1) (numera föga br.) till 1: järnmalm med hög manganhalt (i ä. tid speciellt lämpad för stålframställning); jfr -sten 1. Hematites eller blodsten, har intet swafvel, är derföre en stålmalm som är ganska rik på stål. Linné Stenr. 65 (c. 1747). Stålmalmer gifva ett hvitt, skifrigt och tungt tackjern. SamlBergsvet. 1: 24 (1806). Dædalus 1948, Ann. s. 27.
2) (†) till 1 c β: malm (i sht koppar- l. silvermalm l. blyglans) som gm sin färg o. glans för tanken till stål. Hiärne Berghl. 447 (1687). Bromell Berg. 79 (1730; om silvermalm). Wallerius Min. 294 (1747; om blyglans). —
-MAN.
2) till 1 c, 2 a, i best. form sg. övergående i anv. ss. egennamn, om manlig seriefigur (i serien med samma namn) med övermänsklig styrka o. hårdförhet. AB 2⁄1 1942, s. 20.
3) [eg. bildl. anv. av 2] man (ngn gg äv. kvinna) med en ytterst imponerande fysisk l. mental styrka l. otrolig arbetsförmåga. Jag vill inte påstå att jag är någon stålman, inte ens någon fysisk bjässe. TurÅ 1949, s. 341. Han var ingen stålman, han var sin egen rätt känsliga sort. Edqvist AngelTer. 301 (1953). —
-MANTEL. (i sht i fackspr.) mantel (se d. o. 2) av stål. särsk.
-MANTLAD, p. adj. (i sht i fackspr.) försedd med stålmantel; särsk. motsv. -mantel a o. c. LbArtill. 2 (1892; om gjutjärn). Alm VapnH 144 (1927; om gevärskula). —
-MANUFAKTUR. (numera i sht i skildring av ä. förh.) abstr.: industriell tillverkning av varor av stål; äv. konkret, dels om anläggning för sådan tillverkning, dels, i pl. o. koll. i sg., om alster l. produkter av sådan tillverkning. Nordencrantz Arc. 153 (1730; abstr.). Ifrån Kongl. BergsCollegii inrättning tilväxte .. ganska fort Bergslagernes styrka genom mångfaldiga nya Grufve- Hytte- och Bruksbyggnader .. samt Järn- och Stålmanufacturer. Rinman 1: 160 (1788). Under åren 1882—84 producerades i medeltal årligen 9,650,000 cntr tackjärn, 6,228,000 ctnr stångjärn .. samt stål- och järnmanufactur. Nyström Svedelius 1: 7 (1887).
Ssgr (numera i sht i skildring av ä. förh.): stålmanufaktur-smide. särsk. konkret: smidd stålmanufaktur. Backman Lags. 1—2: 503 (1837).
-verk. 2BorgP 7: 692 (1741). —
-MEDEL. [jfr t. stahlmittel] (†) läkemedel vari stål ingår som beståndsdel. Strandberg PVetA 1764, s. 3. Dalin (1854). —
(1 c) -METALL. (†) (till stålspeglar använd) mycket hård legering av koppar, tenn, stål o. antimon. Rinman (1789). —
((1 c o.) 2 a α) -MUSKEL. muskel av stål (l. muskel stark l. stark o. hård som stål). SvLittH 2: 93 (1919). —
(1 c, c β) -MÄRGEL. [jfr t. stahlmergel] (†) märgelart med stålgrå färg o. som vid upphettning blir mycket hård. Wallerius Min. 25 (1747). Rinman (1789). —
-MÄSTARE. (förr) jfr mästare 10 c. Almquist CivLokalförv. 3: 148 (i handl. fr. 1530). SD(L) 1894, nr 324, s. 4. —
-NABB. nabb (se d. o. 2) av stål. Nyström NKina 2: 33 (1914). —
((1 c o.) 2 a β) -NERV. i pl.: nerver av stål. Halfvarsson Ljunga 1: 35 (1923). —
-PENNA. penna (se d. o. 2) av stål; särsk. (i sht om ä. förh.): pennstift av stål; äv. om pennstift av stål o. dess skaft. AnderssonBrevväxl. 1: 346 (1836). Smith ReglMaskinritn. 12 (1929; om redispennor). IllSvOrdb. (1955). —
-PILLER. (förr) läkemedel i form av piller, framställt av stålpulver (se d. o. 2) m. m.; jfr -kula 2. Möller (1790). —
-PITSCHAFT~02 l. ~20, äv. -PITSCHER. (numera föga br.) (graverad) sigillstamp l. signet av stål; jfr pitschaft 1. BoupptSthm 1682, s. 551 b, Bil. BoupptVäxjö 1832. —
-PLÅT. plåt (se plåt, sbst.1 1, 2) av stål; äv. ss. ämnesnamn. AOxenstierna Bref 4: 443 (1648). JernkA 1860, s. 45 (ss. ämnesnamn). Man kan framställa .. (hakklorna) genom att svarfva en lagom stor ring ur en stålplåt. Ericsson Urmak. 141 (1897). För tryckning av frimärkena tillverkas stålplåtar. SvPostv. 106 (1924). Alm BlVap. 282 (1932). särsk. (†) om spegel tillverkad av stålplåt. Lind (1749). —
-PUDDLING. (förr) process varigm stål framställdes av tackjärn i puddelugn; jfr puddla 2. JernkA 1854, s. 137. —
-PULVER.
2) (†) om (dos av) läkemedel i pulverform innehållande järnsalter; jfr pulver 2, 2 a o. -kula 2, -piller. HdlCollMed. 18⁄2 1741. Björkman (1889). —
-PÄRLA. (i sht förr) ss. prydnad använd (fasettslipad o. polerad) ”pärla” av stål. KonstNyhMag. 2: 28 (1820). Livrustk. 1961—63, s. 6. —
-RAND.
1) till 1: rand (se d. o. 2) av stål. Tegnér (TegnS) 4: 20 (1823).
2) (†) till 1 c, i järn: stålhård o. stålliknande rand (se d. o. 6). Sjö-malm .. war en Tophus af dy och ochra, hopgyttrad i små skråfliga kakor, som i brottet wiste en klar stål-rand. Linné Sk. 45 (1751). Det allmänna så kallade goda jernet, är gemenligen ojemt af flere jernslag, och med stålränder blandat. Rinman Jernförädl. 200 (1772). SvTyHlex. (1872).
3) (†) till 1 c (β): hård o. mörkgråglänsande rand (se d. o. 6) i läder. Rinman 2: 336 (1789).
4) till 1 c (β), i bröd: mörk l. gråglänsande (i torkat bröd mycket hård) illa gräddad rand, degrand, dödrand. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 6 (1753). Bröd 1972, nr 11, s. 19. —
-RANDIG. som är försedd med stålrand; särsk. till 1 c (β), motsv. -rand 4. Tages för mycket miöl, hindras thermedelst jäsningen och brödet warder ståhlrandit och för hårdt. Broman Glys. 3: 113 (c. 1730). —
-RIS. sot. om fjäderstål som utgörs av spill vid tillverkning av klockfjädrar o. som används som material i knippet på sotarviska. SvSkorstensfej. 1960, nr 1—2, s. 21. —
(1, 2 a, 2 c) -RÅG. om en i Sv. framtagen o. fram till slutet av 1950-talet odlad rågsort (med god stråstyrka och blåaktig färg). UtsädT 1921, s. 95. —
-RÄCKNING. (numera föga br.) räckning (se räcka, v. 1 b) av stål. Rinman JärnH 896 (1782). JernkA 1861, s. 393. —
-RÖR. jfr rör, sbst.3 3. Palmstierna Artill. 107 (1872). Ryggstöd och ben av svartlackerat stålrör. Ikea 1992, s. 60. —
-SADEL. (förr) om sadel av stål. Beslagen ståll sadell till K.M. behoff. Meyerson VapArboga 221 (i handl. fr. 1570). —
-SIKT.
1) till 1: (för hushållsgöromål o. d. avsedd) sikt (se sikt, sbst.2 1) av stål. Lundell (1893); möjl. till 2. Passera löken genom grov hårsikt eller stålsikt. StKokb. 204 (1940).
2) (förr) till 1 d γ: sikt (se sikt, sbst.2 1) i stålkvarn. Qvarnbyggnad, inrymmande qvarnverk med två par sammäldsstenar, stålsikt och grynverk. PT 1892, nr 250 B, s. 2.
4) (förr) till 1 d γ: siktning i stålkvarn; jfr sikt, sbst.2 3. Qwarnverket är ej ensamt afsedt för hafregrynstillwerkning, äfwen malning af sammäld, toppning och stålsikt utföres derstädes. EksjöT 11⁄4 1893, s. 2.
(1 d γ) -SIKTA. [delvis till -sikt] (förr) mala o. sikta (se sikta, v.2) (ngt) i stålkvarn; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. ÖgCorr. 1854, nr 7, s. 4. Langlet Husm. 527 (1884; i p. pf., om rågmjöl). Järnbruksminn. 113 (1952). —
-SKED. sked av stål.
-SKELETT. skelett (se d. o. 2) av stål; särsk. sammanfattande om bärande delar av stål i byggnadsverk l. dyl. Lyftkranarnas massiva stålskelett. Dahlin Canada 7 (1929). —
-SKO.
1) sko (se sko, sbst. 1) av stål; särsk. (förr) om ett slags till vapenrustning hörande sko av stål. AntT VII. 4: 38 (1885). särsk. (numera bl. i vitter stil) i utvidgad anv., om skridsko. Tegnér (TegnS) 4: 115 (1820).
2) om (del av) föremål som liknar l. påminner om en stålsko (i bet. 1); särsk. om skyddande betäckning l. beslag av stål omkring änden l. nederdelen av ett föremål o. d.; jfr sko, sbst. 2. TT 1893, Allm. nr 31, s. 3. särsk. om hästsko av stål; jfr sko, sbst. 2 a. Bergman Hofbesl. 53 (1905). —
-SKODD, p. adj.
1) (numera bl. i vitter stil) skodd (se sko, v. 1) med stål l. försedd med stålsko (se d. o. 1). Fatab. 1911, s. 218 (c. 1885). särsk. motsv. -sko 1 slutet: försedd med skridsko; särsk. dels i uttr. på stålskodd fot, på skridskor, dels i uttr. på stålskodd färd, på färd företagen på skridskor. Tegnér (TegnS) 4: 115 (1820; om kämpe). NordIdrL 1904, s. 11 (: fot). TurÅ 1914, s. 181 (: färd).
2) skodd (se sko, v. 2) med stål; försedd med skoning av stål. Collinder Kalev. 140 (1948; om släde). Käpp med stålskodd spets. Östergren (1949). Trenter Spring. 72 (1958; om dörr). särsk. motsv. -sko 2 slutet: försedd med hästsko av stål. Klint (1906). —
-SKRUV. skruv av stål l. skruv avsedd att fästa i stål l. sammanfoga stålföremål; jfr skruv, sbst.1 KKD 3: 90 (c. 1740). —
-SKÄNK. särsk. metall. skänk (se skänk, sbst.2 7) avsedd för o. använd vid stålframställning. JernkA 1858, s. 215. —
-SLAG.
2) (†) i bildl. anv. av 1, om form av tät kopparkis; jfr slag, sbst.2 1 h slutet. Stål-slag .. kallas den rikeste och bäste kopparkieszen, hwilken til anseende är tät och fin som stål, men til fergen gål eller grönachtig. Bromell Berg. 83 (1730). Möller (1807). —
-SLAGG. slagg (se slagg, sbst.3 a) bildad vid framställning av stål; särsk. (förr) om hammarslagg bildad vid smidning av stål. Rothof 463 (1762). JernkA 1968, s. 225. —
-SLIPA. slipa (ngt) med slipverktyg l. slipmedel av stål; särsk. med avs. på cement(puts) l. betong(puts): slipa med stålbrett; ofta i p. pf. TT 1893, Byggn. s. 75. Därs. 1899, Byggn. s. 128 (i p. pf., om cement). Ytan stålslipas .. med ren cement. 2NF 22: 635 (1915). Parkettgolv stålslipas och bonas. SDS 7⁄3 1924, s. 14. —
(1, 3) -SLIPARE. person som (yrkesmässigt) utför stålslipning.
(1, 3) -SLIPNING.
2) slipning (av betong o. d.) medelst verktyg av stål. 2UB 1: 450 (1898). Man fick mycket tidigt klart för sig, att stålslipning av betongen gjorde den vattentät. Hesselman HusbyggSthm 36 (1941). —
-SLÄCKT, p. adj. (†) mättad med stålkula (se -kula 2); jfr släcka, v.2 1 c slutet. HdlCollMed. 19⁄1 1737. —
(1 (, 3)) -SMED. person som (yrkesmässigt) arbetar med stålsmide; särsk. (förr) om person som utförde härdsmide av stål. G1R 13: 175 (1540). Rinman 2: 459 (1789; om person som utförde härdsmide). Heckscher SvEkonH 1: 159 (1935). —
-SMEDJA. (i sht förr) jfr smedja, sbst. 1. HC11H 13: 78 (1697). Stålsmedjorne likna till Byggnad och Stålhärdars inrättning, hwad Murwerket angår, wanliga Stångjärnshamrar. Rinman JärnH 898 (1782). —
-SMIDD, p. adj. (i vitter stil) beklädd l. beslagen med stål.
1) om ngt sakligt: beslagen med stål (i syfte att förstärka l. försköna). Scholander I. 1: 4 (1862; om svärd). Collan Kalev. 1: 274 (1864; om släde). Collinder Kalev. 96 (1948; om bälte).
2) om krigare: klädd i stål; jfr stål, sbst.1 1 d α. Granberg Dram. 64 (1811). Atterbom LÖ 2: 381 (1827).
3) i uttr. på stålsmidd fot, på stålskodd (se d. o. 1 slutet) fot; jfr stål, sbst.1 3 b β. Fallström VDikt. 1: 14 (1891, 1899). —
-SMIDE.
1) abstr., om verksamheten l. arbetet l. hantverket l. konsten att smida stål; förr äv.: tillverkning l. förädling av stål; äv. övergående i konkretare anv., om sätt l. metod l. teknik att utföra stålsmide (i ovan anförd bet.). G1R 16: 451 (1544). Hammarbergs Bergslag .. erhöll Privilegium 1544; hvaraf kan finnas, at Stålsmide varit Bergsmännens hufvudsak i denna orten. Rinman 1: 165 (1788). (Sv.) Stålsmide .. (t.) das Fabriciren des Stahls. Möller (1790). Saxtillverkningen är ett bland de svåraste stålsmidena. UB 6: 134 (1875). IngHb. 5: 16 (1948).
2) konkret: smidd stålvara, smitt stålföremål; jfr smide 2. PH 2: 1609 (1739). SFS 1896, nr 28, s. 10. —
-SMIDERI1004, äv. 3~002. särsk. (†) konkret: verkstad l. anläggning för manufaktursmide. Sahlin SvStål 77 (i handl. fr. 1655). —
-SMÄLTA. (i sht i fackspr.) smälta (se smälta, sbst.1 2) av stål l. innehållande stål; äv. (om ä. förh.) = smälta, sbst.1 2 a. BlBergshV 18: 24 (i handl. fr. 1687). Sedan Stål-Smältan gjord och uträckt är, bör Stålet redas och garfvas. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 272 (1768). 2NF 36: 926 (1924). —
-SPADE. spade av stål.
-SPANT. spant av stål.
-SPEGEL. om blankslipad o. polerad skiva av stål använd (l. avsedd att användas) ss. spegel. HH 1: 19 (1543). Een Lampa medh een Ståhlspegel, och swart rahm omkringh. Karlson EBraheHem 123 (i handl. fr. c. 1672). Stålspegel kallas .. rätteligen en sådan spegel, som göres af det aldrafinaste och tätaste stål. Rinman (1789). SvFlH 1: 397 (1942; hörande till fyrtorn). —
-SPIK. spik av stål; numera i sht om spik i speciellt hård o. motståndskraftig stållegering; motsatt: järnspik. FoU 26: 295 (1913). —
(1 c) -STARK. stark som stål l. synnerligen stark; äv. i mer l. mindre bildl. anv., om person l. persons karaktär (jfr stål, sbst.1 2 a β). Kjellin Troili 2: 130 (1917). Motorför. 1955, nr 6, s. 33 (om lättmetallegering). —
-STEN.
1) [jfr ä. t. stahlstein, vit manganhaltig järnspat] (†) till 1, = -malm 1; jfr sten 1 e. Wallerius Tank. 109 (1776). Dalin (1854).
2) (i sht förr) till 1: sten (se d. o. 3) av fasettslipat stål ingående i stålsmycke; särsk. i uttr. äkta stålsten, ss. motsats till markasit; jfr -briljant, -pärla. Stora förgÿlta Mässingz knappar med ächta Ståhlstenar uti. KlädkamRSthm 1707, s. 245. (Fasettslipade) Stålstenar .. får en stor likhet med de under 1700-talet så populära markasiterna. Kulturen 1977, s. 42.
3) (†) till 1 c, om markasit som förr polerades o. slipades till smycken l. knappar o. d. Stålsten kallas af någre en hård crystalliserad svafvelkies, som sällan innehåller något koppar. Den tager god politur och brukas at däraf slipa knappar, m.m., til infattning. Rinman (1789).
4) (förr) till 1 c, om var o. en av de två stålgrå o. hårda kvarnstenarna i en stålkvarn; jfr sten 2 m. PT 1892, nr 209 A, s. 1. Till .. (kvarnhusbyggnaden) hörer ett kvarn- och grynverk, som utgöres af 3 st. vattenhjul .. 2 par sammäldsstenar 10 spann och 1 par s. k. stålstenar för siktning. Därs. 1910, nr 295 A, s. 4. De s. k. stålstenarna av grå kalksten måste vid fulldrift huggas .. oftare. Ekblad KarlfKv. 22 (1977). —
-STICK. (i fackspr.) om en (särsk. under 1800-talets förra hälft förekommande) grafisk metod l. teknik l. konstart inom djuptrycket, som består i att framställa avtryck gm gravyr på stålplåt; äv. konkret, dels om bild framställd gm sådant avtryck, dels om stålplåt avsedd l. använd till stålstick (i ovan anförd bet.); jfr -tryck. Schauer har, under en resa i England, funnit att man, till de utmärkt sköna stålstick som der produceras, använder ett etsningsmedel af (osv.). Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 23. Album för skön konst, samling af intressanta och utsökta genrestycken i stålstick. SnällP 1848, nr 9, s. 3. Stålstick .. (dvs.) Gravering i plåtar af gjutstål. Dalin (1854). Jag betraktade .. ett stålstick föreställande Kristi korsfästelse. Heidenstam End. Inledn. 3 (1889). Björkman (1889; äv. konkret, om stålplåt). Med stålstickets införande .. sökte man gjuta nytt liv i gravyrförfarandet. GrafUppslB (1951). —
-STICKARE. person (konstnär) som utför stålstick; särsk. med tanke på graveringen i stålplåten. SvLittFT 1838, sp. 510. —
2) motsv. stift, sbst.1 5. Rinman JärnH 817 (1782; om gravyrredskap). Wieselgren Bild. 370 (1872, 1889; på morsetelegraf). Varulex. Byggn. 2: 83 (1955; på strykmått). —
-STRÄNG. sträng av stål(tråd). KlädkamRSthm 1560 F, s. 6 b (till musikinstrument). Stålwire, spunnen af alltför många och tunna stålsträngar, är mindre lämplig för kastlinor. Hammarström Sportfiske 31 (1925). —
-STYCKE. stycke av stål; förr särsk. om konstföremål. Karlson EBraheHem 89 (i handl. fr. c. 1672; om konstföremål). Ericsson Ur. 9 (1897). —
-STÅNG. stång av stål; särsk. [jfr mht. stahelstange (t. stahlstange)] om jättes vapen (i folkdiktning). Visb. 1: 265 (c. 1640). Bräckjärn (kofot eller klospett) är en smidd stålstång, som (osv.). Varulex. Byggn. 2: 25 (1955). —
-SULA. (i sht förr) om lager av stål som avsatt sig på botten i stålhärd. Rinman JärnH 901 (1782). JernkA 1826, s. 145. —
-SVAMP, sbst.1 (sbst.2 se sp. 13827). särsk. (†) poröst, mjukt stål (som liknar svampmassa), järnsvamp. TTekn. 1860, 1: 91. —
(1 (c β)) -SVART. (numera bl. tillf., i vitter stil) svartgrå l. blåsvart som anlupet stål; jfr -blå. Sturzen-Becker 4: 141 (1862). —
-SÅG.
1) (numera bl. tillf.) såg (med inbegrepp av sågställningen) av stål. SvFlH 1: 514 (i handl. fr. 1565).
2) såg för sågning av metall, metallsåg. Gyllengranat SvSjökr. 1: 154 (1840). —
-SÄCK. (†) säck förstärkt med stålnät l. dyl.? Thenne ærho the partzeler som hann ifro migh tagit haff:r .. een Stålsæk, ther wdi war — 170 Daler gåt mijnte, Sölff skeder — 26 st(ycke)n. UrkFinlÖ I. 1: 69 (1597). —
-SÄTTA.
1) (numera i sht om ä. förh.) till 1: förse (del av) yta på föremål i mjukt järn (ss. (egg på) yxa l. svärd) med stål (för att erhålla stålets skärpa o. styrka o. motståndskraft); äv. ss. vbalsbst. -ning, konkret, om det stål varmed järnet är belagt; jfr -lägga 1 o. ståla, v.1 1; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Holmkvist BergslHyttspr. 93 (i handl. fr. 1550). Weste FörslSAOB (c. 1817; ss. vbalsbst.). Lindroth Gruvbrytn. 1: 514 (1955). särsk. i bildl. anv.; jfr 4. Min högst fasansvärda olycka .. är sådan, att den kunde smälta marmor .. och upplösa stålsättningen hos de mest förhärdade hjertan i verlden. Stiernstolpe DQ 4: 38 (1819). Stålsätt med din wälsignelse min lans-spets. Hagberg Shaksp. 3: 16 (1848).
2) (†) till 1 d α, i p. pf.: stålklädd (se d. o. 2). Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Arnell Scott Sjöfr. 69 (1829; om hand).
3) (numera knappast br.) till 1: förvandla (järn) till stål; härda l. (gm kallhamring o. d.) hårdgöra (stål l. smidbart järn med tillräckligt hög kolhalt); cementera (se d. o. 2 b); äv. i jämförelse. (De nyblivna adelsmännen fick i sitt vapen eller namn ngt t. ex.) Af ståål och jern, at the måge wara faste och skarpsinnige, som ett stålsatt jern fast är. Isogæus Segersk. 493 (c. 1700); möjl. till 1. Ammoniak eller salmiak (verkar) stålsättande om jernet håller relativt mycket kol. TTekn. 1860, 1: 36. Cannelin (1939; om kallhamring). särsk. cementera (se d. o. 2 c) (en pansarplåt l. dyl.). TT 1901, M. s. 93. JernkA 1901, s. 243.
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 3); särsk.
a) ge (ngn l. ngns sinne o. d.) inre kraft l. förmåga att klara av l. uthärda prövningar l. påfrestningar, (hos ngn osv.) bygga upp inre l. andlig styrka l. motståndskraft o. d.; härda; skärpa; äv. abs.; jfr ståla, v.1 3. Krig stålsätter alla folkslag. Säfström Christina MoralTank. 107 (1756). Hagberg Shaksp. 1: 375 (1847; med avs. på hjärta). Jag skall försöka möta det kommande .. och ej förvånas öfver det oväntade .. Det är ett bra perspektiv och det stålsätter. Engström Brevbok 118 (1895). Det egentligt verksamma (i den villkorliga domen) är .. det eggande, stålsättande, som .. gör en svag natur mera spänstig i stället för att sönderbryta den. Thyrén StrafflRef. 1: 127 (1910). Vi få se hur ett ideal .. kan stålsätta helt vanliga människor och göra dem okänsliga för faror, lidanden och försakelser. Essén Reitz DödHäl. 8 (1933). Hammarling Wodehouse JeevesKlar. 123 (1937; med avs. på sinne). DN 16⁄5 1992, s. A1. särsk.
α) med avs. på nerver: göra starka l. bygga upp styrka hos. CAKullberg i 2SAH 41: 92 (1866). Då man skall träffa den man hatar, samlar man sin självbehärskning, stålsätter sina nerver. Hedberg Rymm. 24 (1930).
γ) refl.: skaffa sig l. bygga upp l. samla inre (spänst o.) styrka l. förmåga att tåla prövningar l. påfrestningar; härda sig; skärpa sig; äv. i uttr. stålsätta sig med ngt, (stålsätta sig gm att) beväpna sig med ngt (särsk. tålamod). Liljecrona RiksdKul. 165 (1840). Han tycktes stålsätta sig inför en obehaglig uppgift. Hammar Wodehouse FårFörest. 82 (1945). Jag ber, jag arbetar, jag försöker vara god, jag stålsätter mig med tålamod. Zetterström Dag 168 (1946).
δ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har stålsatts l. stålsatt sig l. sitt sinne o. d. Kolmodin QvSp. 1: 287 (1732; om sinne). Han var .. väl stålsatt mot menskliga sakernas vexling. Geijer I. 2: 235 (1846). Sedan kommer du inte att se några damer i några grottor inte, men i stället bli en duktig människa, stålsatt för kampen för tillvaron. Stubbendorff Werfel SångBernad. 322 (1942).
b) (†) med avseende på kropp l. kroppsdel: stärka l. härda l. träna o. (gm ett sunt liv) bygga upp mot yttre påfrestning; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: stärkande. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 10 (med avs. på muskler). (I bergen) skulle Lippizzahästen finna såväl ypperliga alpbeten som .. en stålsättande luft. Wrangel HbHästv. 1176 (1886). Annerstedt UUH II. 1: 447 (1908). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. om kroppsdel: som är härdad l. tränad o. därför uthärdar olika (yttre) påfrestningar. Risell Vitt. 470 (1722). GHT 1897, nr 252 B, s. 2. särsk. i uttr. ha en stålsatt hals l. strupe, ha en hals l. strupe som uthärdar förtärandet av ngt hett o. brännande. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1817).
5) (†) till 1, med avs. på vatten: tillsätta läkemedlet stålkula (se d. o. 2) l. stålpulver (se d. o. 2). Lindfors (1824). Meurman (1847). —
-TACKJÄRN~02 l. ~20. (numera föga br.) tackjärn med för ståltillverkning lämplig sammansättning; jfr -järn 1. BlBerghV 18: 20 (i handl. fr. 1687). JernkA 1855, s. 26. —
-TILLVERKNING~020. framställning av stål (ur järn). 2BorgP 4: 391 (1731). —
-TINKTUR. [jfr t. stahltinktur] (†) läkemedel innehållande i sprit löst järnklorid; jfr -saft o. järn-tinktur. Hiärne Suurbr. 14 (1679). ApotT 1739, s. 84. särsk. bildl. Är frågan om tyska ungdomens stålsättning, hwar kunde man wäl finna en bättre ståltinktur än hos Grekernas Skalder och Historieskrifware. JournLTh. 1812, nr 29, s. 3. —
-TRISSA. Rig 1932, s. 3 (1642). —
-TROSS. sjöt. tross slagen av mjuk ståltråd (kring en kärna av hamptross); äv. om stålvajer; äv. ss. ämnesnamn; jfr -lina. KatalFlottUtst. 1897, s. 41. Tågvirket .. (har) till stor del ersatts af ståltross (wire). Öhrvall Knut. 17 (1908). Weinberg Sjömansk. 28 (1954). —
-TRYCK. (i fackspr.) om djuptrycksmetod vid vilken tryckformen utgörs av en platta l. cylinder av stål; ofta liktydigt med: stålstick. Plåtar af gjutstål graveras för att begagnas på samma sätt som kopparplåtar till s. k. ståltryck eller stålgravyr. Almström KemTekn. 1: 491 (1844). Vackra exlibris framställdes .. i ståltryck. NordBoktrK 1909, s. 333. Stålgravyr och ståltryck är en för Sverige jämförelsevis ny framställningsmetod. Därs. 1910, s. 14. Som konstnärligt uttrycksmedel har ståltrycket knappast något företräde framför koppartrycket. HantvB I. 7: 214 (1939). —
-TRÅD. (stål- 1543 osv. ståle- 1790)
1) metalltråd av (mjukt) järn l. stål. TullbSthm 22⁄6 1543. En Kädia .. af grof Ståltråd. Rålamb 1: 88 (1690). (I gatlyktan) sitter en ståltrå hwarpå (olje)lampan hänger högt upp. Palmstedt Res. 62 (1779). SvFiskelex. (1955; om galvaniserad järntråd).
2) [utlöst ur ssgn ståltråds-konjak] (vard., i sht förr) bildl., om ett slags konjak saluförd i flaskor omslutna av ståltråd. Östergren (1949).
Ssgr (i allm. till -tråd 1): ståltråds-, äv. ståltråd-borste. borste med stift av ståltråd ss. borst. TT 1876, s. 161.
-botten. botten (se d. o. I 1) som består av (sammanflätad) ståltråd. KatalIndUtstSthm 1897, s. 249.
-drageri. tillverkning av ståltråd gm dragning; äv. (o. numera bl., i fackspr.) om anläggning l. verkstad för sådan tillverkning. Hermelin PVetA 1773, s. 50. Frey 1849, s. 488.
-drageri-verk. (†) anläggning för ståltrådsdrageri. HH 29: 404 (1638).
-dragning. (i fackspr.) tillverkning av ståltråd gm dragning; jfr draga, v. 21 b. SvT 1852, nr 151, s. 3.
-lav. (†) laven Bryoria chalybeiformis (Lin.) Brodo & Hawksw. (vars smala förgreningar påminner om fin hopflätad ståltråd); jfr -tråds-mossa. VetAH 1797, s. 189. Schulthess (1885).
-lina. DA 1808, nr 28, s. 2.
-rulle, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
(1 (c β)) -TYG. (i sht förr) metallglänsande tyg innehållande ståltråd; jfr -gas o. metall-tyg. Bästa blusen af ståltyg och blanklädersskärpet med stenkolsspännet. Lundin o. Strindberg GSthm 29 (1880). —
(1 (c β)) -TYLL. (i sht förr) metallglänsande tyll med invävd ståltråd; jfr -gas. Freja 1885, s. 117. —
(1 c) -TÄT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om malm l. legering: homogen o. finkornig som stål. Wallerius Min. 232 (1747). Ståltät säges den malm vara, som uti brottet är så fingrynig, at den liknar afbrutit stål. Rinman (1789). Lindroth Gruvbrytn. 2: 255 (1955; om kopparkis). —
-UGN. särsk.: ugn för framställning av stål; förr äv. om anläggning l. stålverk med sådan ugn. BoupptSthm 1680, s. 367 b, Bil. (1679). Uti Nyland .. hafwer .. Lorentz Creutz inrättat en Stål-ugn med därtilhörige Stålsmedja wid desz Järnbruk Forszby. HC11H 13: 78 (1697). Tackjärnet överföres i flytande form till stålugnarna. TT 1940, Bergsv. s. 83. jfr regenerator-stålugn. —
-ULL. om en vid nedhyvling l. svarvning av stål erhållen, om ull påminnande trådformig massa med slipande verkan. PriskurWBecker 1900, s. 70. På parkettgolv kan anilin gnidas bort med ett radergummi eller slipas bort med stålull eller fint sandpapper. Holm AlltFläck. 10 (1946). —
-VALS. Ferrner ResEur. 249 (1760). Ahlberg FarmT 97 (1899; i valskvarn). särsk. om vals av stål för utvalsning av järn l. järntråd l. ståltråd. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 41 (1755). Rinman JärnH 93 (1782). —
-VARA. handelsvara som utgörs av alster av stålmanufaktur l. stålindustri; företrädesvis i pl. Möller 2: 975 (1785). —
-VERK. (större) industriell anläggning för stålframställning o. stålbearbetning. Sahlin SvStål 77 (i handl. fr. 1655). jfr bessemer-, elektro-stålverk. —
-VERKTYG~02 l. ~20. Fréville Söderh. 1: 208 (1776). —
(2 a β) -VILJA. vilja av stål; stundom äv. metonymiskt, om person med sådan vilja. Landsm. 1911, s. 11. Stolpe DödVäntr. 209 (1930; metonymiskt). —
-VIN. (numera föga br.) stärkande hälsodryck beredd av vin tillsatt med järnfilspån; jfr -kula 2, -vatten. CvLinné hos Hiorter Alm. 1742, s. 30. Lindgren Läkem. (1902). —
-ÅLDER. [sannol. bildat efter mönster av järn-ålder (se d. o. 2)] (numera bl. mera tillf.) om tidsperiod som kännetecknas av användning av stål. JernkA 1876, s. 141. —
-ÄMNE.
1) (numera bl. tillf.) ståls beskaffenhet l. natur l. egenskap, särsk. pregnant: god beskaffenhet osv. hos stål. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 2: 33 (1760).
2) om (i viss utsträckning bearbetat) stålstycke som utgör råmaterial till ngt. Avsvarvade stålämnen till granater. SFS 1915, s. 399. Hälften av världens bulksjöfartsflotta transporterar råvaror till stålverken och stålämnen därifrån. SvSjöfT 1985, nr 50, s. 93. —
-ÄMNESJÄRN~002, äv. ~200. (numera mindre br.) om järn lämpligt som utgångsmaterial l. råvara för framställning av stål; särsk. om stångjärn. JernkA 1823, s. 123. Därs. 1890, s. 321. —
(2 a α) -ÖRT. [vissa arter innehåller bitterämnen som används medicinellt ss. stärkande o. aptitbefrämjande medel] bot. växt av släktena Gentiana Lin. o. Gentianella Moench (i ä. botanisk systematik sammanförda till ett släkte, Gentiana); särsk. om Gentiana nivalis Lin., fjällgentiana, Gentianella uliginosa (Willd.) Börner, sumpgentiana, Gentianella campestris (Lin.) Börner, fältgentiana; äv. om släktet Gentiana Lin.; jfr gentiana. Fries BotUtfl. 3: 222 (1864; om släktet). Auerbach (1913; om G. nivalis). SvSkog. 268 (1928; om G. campestris). Selander LevLandsk. 124 (1955; om G. uliginosa). Gentiana .. också kallat stålört, ett släkte av mest blå- eller purpurblommiga gentianaväxter. BraBöckLex. 9: 163 (1977). jfr fält-, klock-stålört.
-släkte(t). bot. växtsläktet Gentiana Lin. ArkBot. II. 1: 25 (1904).
-växt. växt tillhörande familjen Gentianaceae, gentiana; i pl. äv. (bot.) om familjen. ArkBot. II. 1: 25 (1904; om familjen).
B (†): STÅLE-TRÅD, se A.
1) (i fackspr.) till 1: anbringa stål på (järn) för att erhålla en hårdare egg l. yta o. d.; särsk. med avs. på järnverktyg l. järnredskap l. vapen o. d.: förse med skärande egg av stål; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om det anbringade stålet; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr stål-lägga 1, -sätta 1. HovförtärSthm 1704 C, s. 568. LdVBl. 1841, nr 16, s. 3 (konkret). (Knivar, saxar o. d.) göras antingen helt och hållet af stål, eller ock äro de stålade, d. v. s. bestå af sammanväldt jern och stål, hvilket senare endast bildar eggen, medan jern för öfrigt utgör sjelfva hufvudämnet. UB 6: 130 (1875). Större .. (verktyg) såsom yxor, mejslar, hackor o. d. göras af jern och förses med stålegg (stålas). ArbB 309 (1887). Trähyveljärnen är .. (i motsats till järnhyveljärnen) endast ”stålade”, d. v. s. har en platta av hårt stål på framsidans nederdel. Varulex. Byggn. 2: 56 (1955). Det har i Centralindien funnits stålade vapen i gravar från 7:de och 6:e århundradena f. Kr. Fornv. 1964, s. 218. jfr om-ståla.
2) till 1, oeg.: (på galvanisk väg) överdraga (ngt, i sht kopparplåt) med ett tunt lager av metalliskt järn (som därmed får ökad hårdhet); utom ss. senare led i ssgn för-ståla numera bl. tillf. UB 2: 386 (1873).
3) (numera bl. i vitter stil) i bildl. anv. av 1; särsk. med avs. på person l. sinne o. d.: ge inre kraft l. styrka att klara av påfrestningar o. d., stålsätta (se d. o. 4 a); med avs. på mod l. vilja o. d.: göra stark l. stärka l. bygga upp o. d.; äv. utan obj. Scholander 3: 222 (1878). Han hade bara en stolthet, som stålade viljan i svaga ögonblick. Öberg Makt. 1: 61 (1906). Gudalik gryning ståle och stärke! Malmberg Uppgör. 20 (1911). Begäret att rena och ståla anden. Kihlman Papini 111 (1923). OoB 1932, s. 253 (med avs. på person). särsk.
a) refl.: stålsätta sig (se stål-sätta 4 a γ). Strindberg TjqvS 1: 123 (1886). Hemmer Nord. 104 (1936).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels om tillförsikt o. d.: stark l. fast, dels om dikt o. d.: som har vasst l. bitande innehåll, dels om hörselintryck: skarp; äv. i adverbiell anv., särsk.: stärkande. Den stålande klara tonen i hr Zetterqvists nyförvärfvade Amati-violin. PT 1895, nr 99, s. 3. Nerman Pan 17 (1912; om tillförsikt). Luften är stålande frisk. TurÅ 1917, s. 31. Edda 1927, s. 11 (om revolutionära sånger).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels motsv. huvudmom., om vilja l. mod o. d.: stärkt o. d., dels om rytm l. struktur i en skrift o. d.: som har kraft o. spänst, fylld av kraft o. spänst. Strindberg Brev 6: 249 (1887; om nerver). Ditt bref, Lidforss .. var ju lika ståladt och starkt i perioderna som vanligt. Därs. 8: 350 (1891). Lidforss BarbSkald (1902, 1908; om rytm). Tegengren Pärlf. 21 (1923; om mod). Kihlman NordProf. 485 (1935; om stridsvilja).
4) (i sht förr) till 1 a: medelst stål skydda (ngn l. ngt) mot ond makt l. trolldom o. d.; särsk.: anbringa stål på l. vid (barn i) vagga; äv. intr.: använda stål ss. magiskt skyddsmedel (särsk. i opers. pass.). Så länge ett barn ännu war odöpt brann ljus hela natten i stugan, och barnet war alltid, som bönderna kallade det, ståladt, eller bar på sig något af stål, såsom ett skyddsmedel mot onda andars inwerkan. Lovén Folkl. 172 (1847). Över barnet i vaggan göres det heliga tecknet. Om det .. sker med en kniv eller sax, är det så mycket kraftigare, ock det kallas då att ”ståla vaggan”. Landsm. XI. 4: 28 (1896). Det ”stålas” fortfarande vid alla möjliga tillfällen i det dagliga livet. Fatab. 1929, s. 41. —
STÅLAKTIG, adj. till 1.
1) som i ett l. annat avseende liknar l. påminner om stål; äv. (numera bl. tillf.) bildl., särsk. ss. adv.; jfr stål-artad. Rinman JärnH 263 (1782). De ser käcka och stålaktigt spänstiga ut i sina dräkter. Forsslund LuftLock. 167 (1933).
STÅLIG, adj.
2) hård som stål; särsk.
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 c, om bröd: som har stålrand, försedd med stålrand. Fischerström 3: 400 (1787).
3) (numera bl. tillf.) till 2, om person, i fråga om språklig stil o. språkligt uttryckssätt: som har styrka o. spänst, full av styrka o. spänst. Ekelund Brev 1: 64 (1906).
Spalt S 13800 band 32, 1997