| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄNNARE ɟän3are2, i bet. 1—3 o. 5 a m.||(ig.), i bet. 4 o. 5 b r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
vbalsbst. till KÄNNA.
2) till KÄNNA 3: person som känner (närmare) till ngt; numera i sht: person som är allmänt orienterad inom o. grundligt förtrogen med ett visst kunskaps- l. erfarenhetsområde (så att han är i stånd att på ett fint l. riktigt sätt bedöma l. värdesätta därtill hörande företeelser l. förhållanden); jfr EXPERT, FÖRSTÅSIGPÅARE, SAKKUNNIG; särsk. i fråga om konst (produkter av konsthandtvärk o. d.), litteratur, musik o. njutningsmedel; jfr KONNÄSSÖR; ofta med av prep. av (stundom på) inledd (förr äv. av en gen. bestående) bestämning angivande området för kunskaperna. Iagh är then fördolda Sanningens Lärare, en hiertans Ransakare, Tanckarnas Kännare. Preutz Kempis 368 (1675). Sielfve understå vi oss knapt säja, om vinet, maten (osv.) .. behaga oss eller ej: Af en kännare måste vi vänta domen. Dalin Arg. 1: 251 (1733, 1754). (Herodots) styl och skrifart har .. af alla kännare varit mycket ansedd och berömd. Lagerbring HistLit. 378 (1748). Som fin kännare satte jag pris till ett hundrade tusen, / Uppå Statyn. Adlerbeth HorSat. 54 (1814). Bergström var en större kännare på mat än på stuffer. Blomberg Överg. 32 (1915). — jfr ANTIK-, ANTIKVITETS-, BIBEL-, BLOMSTER-, DIALEKT-, DJUR-, FISK-, FJÄRILS-, FORN-, FÅGEL-, HANDSKRIFTS-, HÄST-, INSEKT-, KONST-, LAV-, MOSS-, MUSIK-, MYNT-, MÄNNISKO-, NATUR-, SVAMP-, TAVEL-, TEATER-, VIN-KÄNNARE m. fl.
3) (†) till KÄNNA 5: person som är bekant med (står i ett förtroligt förhållande till) ngn. Som Herr Berendorffs gamla vän och kännare, önskar jag honom lycka. HSH 12: 311 (1719).
4) (†) zool. till KÄNNA 8 a; om olika känselorgan hos insekter; jfr ANTENN, KÄNSEL-SPRÖT. De tvänne kännare (palpi) som betäcka snytet (på bromsen), äro gul-grå. VetAH 1760, s. 282. Därs. 1786, s. 141. Weste FörslSAOB (1823; med hänv. till spröt).
a) person som vid ”kännande” efter sill sköter kännsnöret; företrädesvis i ssgn SILL-KÄNNARE. SkrGbgJub. 19: 104 (1923).
-MIN, r. l. m. jfr -BLICK. SP 1792, nr 121, s. 3. Han undersökte mina rakknivar med kännarmin. Munthe SMich. 177 (1930). —
KÄNNARSKAP, äv. KÄNNARESKAP, n. (kännar- 1835 osv. kännare- 1903) till 2: förhållande(t) att vara kännare. SvLittFT 1835, sp. 205. Trimalchios skryt med sina rikedomar och sitt kännarskap på konstverk. Grimberg VärldH 4: 430 (1930).
Spalt K 3661 band 15, 1939