| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BALK bal4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 304 (1624), Sjöl. (1667; jämte -ar)).
1) stock; föremål som på grund af utseende l. anv. kan jämföras med en stock.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., holl., t. o. eng.] numera i sht tekn. (gröfre, tillhuggen, fyrkantig) trästock; särsk. om (vågrät) trästock som tjänar till fäste l. underlag för klenare timmer osv.; äfv. om vissa föremål af annat ämne, t. ex. järn l. sten, hvilka hafva liknande form l. användning; bjälke, tvärbjälke. En balck, / Ther på siw Höns så sköne altidh såtho. Fosz 125 (1621). Bårgmestare och rådh (i Riga hafva) tilsagt (dvs. lofvat) 2000 balkar till att lathe byggie losementer och lägenheter för .. (de) siuke. Oxenst. brefv. 5: 345 (1625). Balkarna till pålningen. J. Banér Därs. 6: 26 (1628). Fem Balkar af den långe .. Broon. N. Av. 15 Febr. 1656; jfr 4. Balkar 7 eller 8 tumm i quadrat .., på hwilka Eek eller furuplankor .. med 2 tumm naglar eller spik wäl fästas. Grundell Artill. 194 (1705; i fråga om lavettbäddning). Beslagne nålar som .. i korsz på Spanska ryttarne (ett slags förskansningsredskap) genom balcken sittia. Ber. om segern vid Frauenstadt 1706, s. A 4 a. At ändra släp-bädden (på repslagarbanan) således, at slädarne, i stället at de tilförene släpat på sjelfva grunden, nu mera åka på Balkar. N. Psilanderschiöld i VetAH 29: 121 (1768). En Balck i Flåten (dvs. flotten). Pihlström Aflöpn. 13 (1796). Bjelkar eller Balkar af Furu och Gran. Kungör. 10 Okt. 1806, s. 2. De afdragna (får-)skinnen hängas öfver balken i fårhuset till att torka. Deleen (1836, under balken). Furuträd, som äro behuggne i fyrkant, kallas balkar, när de hafva 8 tums tjocklek eller deröfver. G. C. Witt i Läsn. f. folket 1844, s. 233. Handpressen .. skall vara gjord af godt .. trä; balkarne (dvs. tvärträna) skola vara tillräckligt tjocka och på alla sidor vinkelräta. AHB 111: 9 (1882; i fråga om bokbindarpress). Mellan balkarne (i taket) gingo brödspett med hålkakor. Strindberg Hems. 19 (1887). Dessa kolonnpar .. uppbära öfverst en grof balk, sammannitad af tjocka järnplåtar. S. v. Friesen Inbjudn. 1891, s. 21. Därjämte sammanhållas (aflöpnings-) slädarnas yttersta ändar, såväl för som akter om skeppet, af tvärskepps lagda balkar, kallade ok. G. C. Witt i Läsn. f. folket 1895, s. 316; jfr α. — (†) i bild; jfr BJÄLKE. Hwrw seer tu itt grand j thins brodhers ögha, och wardher icke warse en balk j tit eghit ögha? Mat. 7: 3 (NT 1526; Bib. 1541: en bielcka; gr. δοκόν). Svart Gensv. E 3 b (1558). — jfr BRO-, BUFFERT-, FURU-, FÖRBINDNINGS-, GALLERVERKS-, GÖTJÄRNS-, JÄRN-, PLÅT-, SLAG-, SLÄD-, SLÄP-, STEN-, SÅG-, TRYCK-, TRÄ-, TVÄR-BALK m. fl. — särsk.
α) [Anv. af balk i denna bet. i st. f. det eg. liktydiga o. annars mycket vanligare BJÄLKE beror på inflytande från t. l. holl., möjl. rent af på lån från ngt af dessa spr.] skeppsb. om ett af de timmer som sträcka sig tvärs öfver ett skepp o. uppbära däcken: däcksbalk; äfv. om annat till skepp hörande, fyrkantigt timmer. Fatta wist Mått och Bestick på .. (skeppets) Anseende och Stoorleek .. huru bredt mitt på, huru högt öfwer Balkarna .. thet bliffwa skal. Sjöl. Red. 1 (1667). Balcken under däcket. Grundell Artill. 224 (1705). Balkarne sättes ifrån hvar andra efter Omständigheterne .. såsom 2. och 1. half foot, 3. foot .. men i bogen och achterst .. sättes gemenligen några Balkar tätare än som elljest .. och uppå Orlougz eller bestyckade Skieppen sättes gemenligen en balk mitt under hvar Styckeport, och en mitt emellan. Rayalin Skeppsb. 21 (1730). Balkar äro trän räta på sidorne men buktige up och ned som ligga tvärs öfver skeppet och bära däcken. Dalman Sjölex. (1765). En pålitelig balck, som är uppfångad under Storluckans främsta och acktra balckar. Pihlström Aflöpn. 3 (1796). Naut. ordb. (1840). Till skeppsbyggnad använder man i synnerhet bjelkar eller, som de af skeppsbyggare äfven kallas, balkar af ek. C. A. T. Björkman i NF 2: 603 (1877). S. k. ribbor, ett slags balkar i tvärskeppsriktning och med ännu smärre dimensioner (än karflarna). J. G. Braune Därs. 4: 65 (1880). jfr: Kölen (till järnskeppet) består .. af en af flera längder sammanfogad balk (af järn). Uppf. b. 7: 340 (1875). — jfr AKTER-, DÄCKS-, FEMTEDELS-, HALF-, HEL-, HJULAXEL-, HJULHUS-, HYTT(E)-, HÄF-, HÄKT-, KAJUT-, KRAN-, MAST-, MIDSKEPPS-, PENTER-, SKANS-, SKEPPS-, STORVERKS-, TREDINGS-, TROSSDÄCKS-BALK m. fl.
β) [jfr t. der kontinuierliche träger med motsv. bet.] mek. i uttr. kontinuerlig balk. J. O. Andersson i Tekn. tidn. 1871, s. 347. En rak stång, som vid båda ändar är understödd eller inklämd och dessutom på ett eller flera ställen der emellan understödd, kallas en kontinuerlig balk. W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1882, s. 105. Problemet om kontinuerliga balkars beräkning. Dens. Därs.
b) (†) ett slags skjutvapen? (Den falske Demetrius) lät föra til Iwanogorodt så många tusende Balckar, ther medh han lät skijnbarligen (dvs. uppenbarligen) påskijna, hwadh för Blodhbadh han ämnade the Finska och Swenska. Petreius Beskr. 2: 197 (1614). — jfr SKOTT-BALK.
c) [gm missförstånd uppkommen anv.; jfr 5 samt: Historier om lagar, som varit ristade med runor på balkar .. äro dikter. Schlyter Jur. afh. 2: 119 (1835, 1879)] i fråga om forntida, i sht fornnordiska förh.: till inristande af lag l. skaldestycke använd (trästock l.) träskifva. The gamla Lagars afskrifter, som .. varit på trä och balkar upritade. Lag 1734, Föret. 3. Den äldsta visheten lärde / .. Rista i balkar lag. Adlerbeth Hor. sat. 177 (1814; lat. leges incidere ligno). Flärd är mången runa, som skärs på balk. Tegnér 1: 11 (1825). J. Sundblad i VLS 149 (1888).
d) [på lån från t. l. holl. beroende anv.] (mindre br.) häfstång (å våg o. d.); balans, vågbalk. Nyström (1795). Balk .. på en pyndare .. Fléau. Weste (1807). Dalin (1850). Björkman (1889). — jfr VÅG-BALK.
e) [på lån från t. l. holl. beroende anv.] herald. rätlinigt begränsadt, med särskild färg belagdt jämnbredt bälte (å vapensköld); särsk. om från sköldens öfre högra (ur åskådarens synpunkt vänstra) hörn till dess nedre motsatta hörn gående band: snedbjälke från höger; jfr BJÄLKE, BAND 35 b. Schlegel o. Klingspor Ättart. 167 (cit. fr. RR 1645). Balk .. (i vapen betyder) lagfarenhet. Uggla Her. 82 (1746; jfr 1 c, 5 a). Blått Fält, hvaröfver i tväran ifrån vänster til höger ligger en åå eller Balck. J. Deutsch (1754) i Bidr. t. känned. af Finl. nat. 38: 222. En öfver den sneda skölden vågrät gående balk. Hausen Antiqv. forskn.-resa i Eg. Finl. 13 (1873). Balk (:) .. snedbjelke fr(ån) höger .. Balk upptager 1/3 af skölden. Klingspor Vapenb. 50 (1890). jfr: Den vanliga heraldiska terminologien talar om bjelkar eller tvärbjelkar, balkar eller snedbjelkar från höger, ginbalkar eller snedbjelkar från venster .. Mig synes enklast att som ende term behålla bjelke och i de olika fallen närmare bestämma honom medels sammansättningarna tvärbjelke och snedbjelke. Hildebrand Medelt. 2: 566 (1896). — jfr GIN-BALK.
2) (eg. af bjälkar, bräder osv. sammanfogad) vägg l. stängsel o. d. jfr BRÄD(ES)-BALK m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i nor. o. isl.] (†) fast hägnad (i sht af trä); plank. Balkaner (som) om trägården wore. Svart G. I 32 (1561). Ingom skall wara .. tillåtit at kasta steen, stång eller annat öffwer taak, balck eller hwariahanda thet hälst wara kan. Lagförsl. 527 (c. 1606). Han hade allenast kringom sit läger en balck, den ock då war allareda mästadels förbränd af Heyduckarne, til deras natt-eld. Girs J. III 122 (1627). Muren eller balcken kringom Kyrckiogården. Laurelius i KOF II. 1: 402 (1659); jfr Hildebrand Kyrkl. k. 60 (1875; arkaiserande). Såsom af många Flakor i hopsatte, blifwer en Balk, så kallas och i Lagen (det) en heel Balk som består af många Flakar, såsom Kungbalken, Ärfdabalken. Rudbeck Atl. 3: 58 (1698); jfr 5. De balkar som Ryszarne för sig hade, woro giorda på ett owanligit maneer. Ber. om segern vid Frauenstadt 1706, s. A 4 a. Vid de Kyrkor, der .. thertil tjänlig gråsten .. icke kan vara at tilgå, .. måge balkarne äfven hädanefter blifva af träd. Wilskman Eccl. 886 (1764). P. Kalm i VetAH 28: 56 (1767). jfr GÄRDSGÅRDS-, KYRKO-BALK. — bildl. En del (vetenskapsmän) afskildra meniga mans rättigheter innom visse upsatte Balkar och Råmärken. med urskilning om mit och dit. Ehrenpreus Præs. i VetA 1748, s. 24; jfr 5.
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz), d., nor. o. isl.] (i bygdemålsfärgadt spr.) skiljevägg, afplankning. Intergerinus paries. Medelbalk. balk eller wägg emellan. Lex. Linc. (1640). jfr ARMSTÖDS-, KOR-, MELLAN-, SÖNDRINGS-BALK m. fl. — särsk. om lägre skiljevägg l. afbalkning i loge, ladugård osv. När jag kom, stod boskapen på ladugården och balkarne voro i fähuset förstörde. .. Sedan lät jag reparera balkarna i fähuset och binda boskapen. Rääf Ydre 1: 86 (cit. fr. 1745). Uthusen på denna orten voro mäst af tunna plankor med balkar emellan afdelte, samt täkte med halm. Kalm Resa 1: 7 (1753). Tyst hon nu till logen smög: / Öfver balken lätt hon flög, / Var hos Inge inne. Nicander S. arb. 1: 19 (c. 1830). jfr BÅS-, LOG-, SPILT-BALK m. fl.
c) (†) = BALK-RO. (Ändarna af liggmilan) äro tvära, och kunna .. icke utan .. stybbe tiltäppas. För den orsaken opställas tvenne Balkar, en vid hvardera ändan af Milan. Wallner Kol. 51 (1746).
d) [jfr liknande anv. i eng.] om till ett slags inrättning för fiskfångst (s. k. verke) hörande vägg bestående af en dubbel rad af i sjöbottnen nedslagna störar mellan hvilka packats granris o. d. Ekström hos Wright Bih. 8 (1836).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz) o. isl.] (†) af balk (i bet. 2 b) begränsadt rum. jfr VATTEN-BALK. — särsk. i fråga om loge, ladugård o. d.: afbalkning (se d. o. 1); bås l. kätte. Lador, Logor, Rijar, Balckar, Taken, Båttnar i Ladugården måste han (dvs. ”hushållaren”) alt till redz ställa. Rålamb 13: 97 (1690); jfr 2 b. Möller (1790).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz) o. nor.] om (viss) del (stycke, sträcka, längd) af ngt (långsträckt) föremål. — särsk. om afdelning (tvärstycke) af fisknot. Flere personer ega samfäldt denna not; de hafva släppt till hvar sin balk. Almqvist (1842). jfr NOT-BALK.
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl. Bet. är sannol. utvecklad ur 2 a, i hvilket fall afdelningen (af en lag osv.) väl snarast tänkts ss. ett af olika mindre delar sammansatt. för sig afslutadt helt, som på en gång muntligt föredrogs för (tings)menigheten; jfr ex. från Rudbeck under 2 a, Schlyter Ordb. (under balker). K. Maurer i Hist. tidskr. (norsk) 1888. s. 210, samt B. Olsen i Arkiv 6: 107. Man har äfv. velat förklara bet. ur 3, i likhet med motsv. anv. af ordet AFDELNING; jfr ex. från Nehrman här nedan. Geijer I. 8: 55. Det fordom vanliga antagandet, att balkarna kallades så, därför att de urspr. varit ristade på träbjälkar l. träskifvor, har intet stöd i våra fornskrifter; jfr 1 c] om (större) afdelning af en skrift l. ngt därmed jämförligt.
a) om hufvudafdelning af lag, i sht af gammal svensk lag. En gamul Laghbok medh 7m (dvs. septem, sju) balkom. Bureus Suml. 76 (c. 1600). Hitta och stiäla, dhe stå i Balck tilhopa. Grubb 326 (1665; jfr UplL MB 52). RB 12: 3 (Lag 1734). Til första lagens (dvs. ss. lagens första) balck med undran finner jag / Man skrifvit, hur en man skal byggia hjonelag. C. G. Cederhielm Vitt. 147 (1740). Afdelningarna (i lagen) kallas Balkar: ty äfven som thetta ordet brukas för stängsel eller afdelning på ägor och i diken .. så varda ock the i Lagboken förekommande mål i vissa Balkar afsöndrade. Nehrman Gifterm. 2 (1747); jfr b samt 2, 6. Må den stränga lagens balkar / Fälla dom omutligt rätt! Snoilsky 2: 263 (1881). Gotlandslagen saknar den annars (i sv. lagar) vanliga indelningen i balkar. Wisén i 3 SAH 4: 266 (1889). i utvidgad anv.: Så lydde första balken af Halmstads dagtingan. Strinnholm Vas. 1: 111 (1819). — jfr AMIRALSKAPS-, ARF-, BARDAGA-, BODMERI-, BYGGNINGA-, DOMARE-, DRÅPA-, DRÅPMÅLS-, EDSÖRES-, EGNO-, FÖRSÄKRINGS-, GIFTERMÅLS-, GIFTO-, HANDELS-, HITTE-, HÖGMÅLS-, JORDA-, KONUNGA-, KRISTNO-, KYRKO-, KÄRLEKS-, KÖPMÅLA-, LAG-, LÄGERSMÅLS-, MANHELGES-, MISSGÄRNINGS-, MÖLNO-, RÅDSTUFVU-, RÄFSTAR-, RÄTTEGÅNGS-, RÄTTLÖSA-, SJÖSKADE-, SKEPPLEGO-, SKEPPMANNA-, SKEPPMÅLA-, STRAFF-, SÅRA-, TING-, TJUF-, TJUFNADS-, UTSÖKNINGS-, VIKINGA-, VINSORDA-, ÄRFDA-BALK m. fl.
b) (†) i allmännare anv.: afdelning; grupp, klass. Under namn af Mineralier eller Malmämnen begripa (dvs. innefatta) de Naturkunnige en hel class eller Balk i (stenriket). J. Browallius i VetAH 5: 21 (1744). (Magnus Erikssons) välde fick ännu en ansenlig förökning, som förtienar noga betraktas och giör en angelägen (dvs. viktig) balk i Svenska Historien. Dalin Hist. 2: 434 (1750).
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz), d., t. o. eng.] (föga br. utom i a) långsträckt, fast upphöjning (öfver en yta); ås, rygg; kant. Göra vphäfne (dvs. upphöjda) Balkar, såsom på Snickare wärck. Lex. Linc. (1640, under strio). Den odijkade (dvs. icke bortgräfda) delen står högt upp såsom en Balk, och hindrar (vatten-)afloppet. Verelius Ind. 29 (1681); jfr 2 b. Berget .. var spruckit i åtskilliga rämnor och desse rämnor ofta hopvuxne med (dvs. igenfyllda gm) balkar, tre tvärfinger högre än sielfva bärget. Linné Öl. 14 (1745). Nehrman Gifterm. 2 (1747; se under 5 a). En med gyllene balk (dvs. upphöjd ring) och upprest dylikt (dvs. gyllene) Kors försedd Glob af guld. Rothlieb Matr. 28 (1823); jfr 1 e. Man gaf (vid ärjningen) åt fåran en böjning vid hennes början och slut. Härigenom bildades småningom vid sjelfva renen en balk af jord, som kroken dragit med sig. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 114 (1868); jfr a. jfr JORD-, REFFEL-BALK. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. eng.] landt. jordremsa som vid plöjning öfverhoppats; ås l. rygg mellan tvenne fåror. I. Erici 1: 90 (c. 1640). Granneligen ther hos lagandes, at alla fårarne kiöres tätt och grant, så at inga balkar lemnas. Broocman Hush. 2: 59 (1736). LBÄ 44—50: 321 (1801). Sneddningen (med trästock l. årder) bör .. utföras omsorgsfullt, så att .. inga balkar lemnas mellan fårorna. Arrhenius Jordbr. 1: 93 (1862). Der åkerjorden är för grund för hvitbetan, kan odlingen af denna rotfrukt ej utföras annat än på drill, eller genom matjordens sammanförning uti kammar eller balkar. Dens. Sockerb. 28 (1870). Juhlin-Dannfelt (1886). jfr BALK-PLÖJNING.
b) (knappast br.) ojämnhet (i papper). Holmberg (1795, under andouille). Almqvist (1842). Kindblad (1867).
7) i fråga om människo- l. djurkropp.
a) [jfr motsv. anv. i t.] anat. om sträng l. tråd af ben l. brosk o. d. som genomlöper organisk väfnad, hålighet osv. l. om bunt af bindväf som förenar delar af organ; jfr BJÄLKE. Då skulderbladet hos foglarna är litet, är dess håla äfven liten, låg och genomdragen af balkar. J. G. H. Kinberg i Tidskr. f. veter. 1882, s. 236. M. V. Odenius i Nord. med arkiv 1894, nr 21, s. 4 (vid beskrifning af en svulst). jfr BALK-VERK 2, -VÄFNAD samt BEN-, HJÄRN-BALK.
b) [jfr sv. dial. balk (Rietz under ball)] (numera knappast br.) hård hud (i händer); valk, träl. Balk i Händernan aff stoort Arbete, Callus. Lex. Linc. (1640). Der torf (dvs. behöfver) Er miuka hand ei hårda balkar frukta. Kolmodin Qv.-sp. 2: 124 (1750). Få balkar i händerne. Meurman (1846). — jfr ARBETS-BALK.
(1 a) -HAKE~20. [af t. balkhaken] (numera knappast br.) tekn. hake att släpa balkar med. Grundell Artill. 237 (1705). SFS 1830, s. 1002. —
(1 a) -HYGGE~20. (numera knappast br.) (De sv. skogarna missbrukas genom) Balkhygget, hvarmed andra Länders sågar i långlig tid för detta blifvit underhållne. Rudenschöld Præs. i VetA 1748, s. 10. —
(1 a) -JÄRN~2. tekn. om valsadt järn af viss form. Rothstein Byggn. 169 (1875). Liknar tvärprofilen (af det valsade järnet) .. ett I (kallas det) .. balkjern. (Ekenberg o.) Landin 454 (1894). särsk. till α, om de sorter af valsadt järn hvilka användas till däcksbalkar i järnfartyg. R. Nissen i NF (1876). —
(1 a) -LAG~2, n. särsk. till α: (Mellandäckets) balklag .. är (på handelsfartyg) baklädt med däcksplankor endast akter-ut och för-ut samt till en bredd af några få fot invid hvardera sidan. J. G. Braune i NF 4: 65 (1880). —
(1 a α) -MALL~2. En linie, hvarefter balkmallen kan göras. Efter denna mall huggas alla däcksbalkarne till det ifrågavarande däcket. Witt Skeppsb. 192 (1863). —
-PENNINGAR~200, pl.
1) benämning på lösen i penningar som bönderna fordom erlade för de balkar som de voro skyldiga att lämna till de kungliga slottens byggnad o. underhåll. Aårligh Renta aff Finland .. Aff Tavastahus län .. Balkapeninga .. xxxviij mrk. Hist. handl. XI. 1: 14 (1530).
2) benämning på (frivillig) afgift som fartyg fordom erlade till broinspektoren i Sthm (eg. ss. ersättning för anskaffandet af för lossningen behöfliga stockar o. ställningar). Balk- eller Stock-penningar. Flintberg Bruksidk. 2: 107 (1789). —
(6 a) -PLÖJNING~20. landtbr. Halfplöjning, balkplöjning .. (dvs.) plöjningssätt, hvarvid hvar tilta lägges upp på oplöjd mark, och den således betäckta delen lemnas oplöjd. Juhlin-Dannfelt 134 (1886). —
(jfr 2 c) -RO~2, n. tekn. Balkro kallas det virke, bestående af längre gärdsel, hvilket, stäldt på kant utanför gaflarne af vanliga Liggmilor, qvarhåller det derinnanför lagda stybbet. Uhr Koln.-försök 9 (1814). ”Ändvirket” eller ”balkroet”. Svedelius Koln. 134 (1872). —
-VERK~2. komplex af balkar.
1) till 1 a; jfr BJÄLKVERK. Karyatiderna .., som i stället för kolonner uppbära balkverket i en portik. Sander Dikt. 103 (1870).
2) till 7 a. (Bindväfvens fina trådar kunna bilda) större eller mindre buntar, som ofta nätformigt förbinda sig med hvarandra till greniga balkverk. G. Retzius i NF 2: 543 (1877). —
1) till 1 e: från öfre högra hörnet (af vapensköld) snedt nedåt vänster; bandvis. Uggla Her. 93 (1746). Sköldens öfra fält är af silfver och deruti en ginbalkevis lagd blå Standar .. samt en balkevis deröfver lagd blå Lans. Rothlieb Matr. 57 (1823). Schlegel o. Klingspor Her. 66 (1874).
2) till 5 a. Lagförslaget, hvilket balkvis utgafs från trycket under åren 1730—1734. Tengberg i Ill. Sv. hist. 5: 76 (1879). —
(1 a α) -VÄGARE~200. [jfr t. balkwäger] tjockare plankgång innanför spanten (uti ett fartyg) hvilken tjänar till stöd för däcksbalkarna; om motsv. del i järnfartyg. Rayalin Skeppsb. 21 (1730). Lind af Hageby Minnen 459 (1860). SFS 1880, nr 66, s. 9. jfr DÄCKS-, LAST-BALKVÄGARE. —
(jfr föreg.) -VÄGAR-—00~ l. -VÄGARE-PLÅT—000~2. om plåt som på järnfartyg lägges ofvanpå alla däcksbalkändarna o. medelst hörnjärn förenas med det utanför balkändarna liggande bärhultsstråket; skarndäcksplåt. R. Nissen i NF 1: 1484 (1876). —
-ÄNDE l. -ÄNDA~20. särsk. till 1 a α: Vid hvarje balkända sitter .. på ena sidan ett vinkelknä. Witt Skeppsb. 75 (1858).
B, C: BALKA-PENNINGAR, BALKE-VIS, se A.
Spalt B 167 band 2, 1899