| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAMMARE ham3are2, sbst.2, äv. (numera i sht i talspr. o. poesi) HAMMAR ham3ar2, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. hammare (Fryxell SvSpr. 30 (1824) osv.), äv. (i sht i bet. 2 a o. i pl. best.) hamrar (G1R 4: 37 (1527), 3NF 9: 406 (1928: Handhamrarna)) ((†) hamerer G1R 17: 446 (1545). ham(b)rer G1R 28: 207 (1558), KlippanPprsbr. 244 (i handl. fr. 1714: hambrerna)).
1) (jämförelsevis litet) redskap (numera vanl. av metall, förr äv. av sten) som består av en mer l. mindre avlång kloss, ofta tjockare i ena ändan o. avsmalnande i den andra (hammarpenen) jämte ett i densamma instucket (trä)-skaft o. som användes för att åstadkomma starka slag (t. ex. för att driva in spikar, knacka sten, smida) l. också för att bända o. d.; jfr SLÄGGA; äv. om själva klossen (”huvudet”); förr äv. arkeol. om (sten)yxa, vanl. skafthålsyxa; jfr KIL. G1R 4: 37 (1527). Så toogh Iael .. en naghla aff tiället, och en hammar j sina hand. Dom. 4: 21 (Bib. 1541). Så uptänckte the ett annat medel och mente således at slå tillijka tuu slag med en hammar, som man säya plägar (dvs. ”slå två flugor i en smäll”). Gustaf II Adolf 128 (1616; i bild). Hammarskafftet gick och sönder, och hammaren flögh aff. VDAkt. 1676, nr 50. Att hammaren tillhör det nu ifrågavarande råa ur-folket, bevisas deraf att den finnes ej blott af sten, men, liksom mejseln och lansen, äfven af hjorthorn. Nilsson Ur. I. 1: 77 (1843). Bälgar blåstes, hamrar lyftes, gnistor flögo öfver härd (i dvärgarnas värkstad). Wirsén Dikt. 171 (1876). — jfr BOK-, BORR-, BRED-, BRÄCK-, BUFFEL-, BÄNK-, DJUP-, DRIV-, FALS-, FUST-, FYLL-, GLANS-, HAND-, HÅLL-, JÄRN-, KLO-, KRETS-, KRUS-, KÄPP-, MUR-, PICK-, PULS-, RIV-, RYTTAR-, SICK-, SKO-, STRIDS-, SVEP-, SÄTT-, TRÄ-HAMMARE m. fl. — särsk.
a) om den hammare som guden Tor enligt den nordiska mytologien använde ss. vapen o. om avbildning därav. LMil. 2: Föret. 7 (1686). Då kommer som den vrede Thor / med hammaren, med mandomsbältet, / så kommer Axel öfver fältet. Tegnér (WB) 4: 28 (1822). Solgudens yxa och Tors hammare. SvFmT 10: 277 (1899). I sex av .. (högarna) lågo bl. a. små hängen i form av yxor eller hammare av järn. AntT XXII. 1: 119 (1917). — jfr TORS-HAMMARE.
b) [jfr motsv. anv. i d.] (i fackspr.) om hammare med upphöjt märke i banen som användes vid stämpling av träd, varvid märket gm hammarslaget intryckes i det upphuggna bläcket; i sht förr i uttr. kronans (förr äv. kungens) hammare. Doch så at the Trään som på Cronones Skogh huggas, må medh .. Cronones Hammar och Mercke vthmerckas. OrdnSkogTrään 1664, s. B 1 a. Kongens Hammar .. medh hwilken Eeker merkias skola för än the om kul huggas. VDAkt. 1668, nr 89. Fredenberg Sågtimm. 8 (1892). — jfr STÄMPEL-HAMMARE.
c) om den bakre, tjockare delen av en (enäggad) yxa som kan användas ss. hammare; i sht i ssgn YX-HAMMARE. (En vedyxa med) Hammaren söndrig. BoupptVäxjö 1764. A. .. tog .. yxan och slog S. med hammaren hårt i vänstra sidan av huvudet. SDS 1930, nr 15, s. 5.
d) [jfr motsv. anv. i y. fsv., d., t. o. eng.] (förr) om portklapp; äv. bildl. Han klappar på dörena, och klappar med hammaren. LPetri 4Post. 46 a (1555; i bild). 1 Huussport med dubbel Låås och hammar. BoupptSthm 25/4 1646. jfr: Han hör mig ej, fastän med bönens hammar / Jag stormat har uppå hans tempeldörr. BEMalmström 6: 175 (1841).
e) (i sht i fackspr.) i överförd anv., om vissa delar av olika apparater vilka ha ett utseende l. en funktion som liknar hammarens; jfr 2; särsk. i piano, om visst slags trähammare som anslår strängen, när tangenten tryckes ned; äv. urmak. om den del av ett slagvärk som gm sitt slag framkallar ljudet. KlippanPprsbr. 244 (i handl. fr. 1714; i fråga om stampvärk för söndermalning av lump i ett pappersbruk). Hjulen i et Slag- eller Repeter-Uhr äro ofta så tvungne, at de ej kunna lyfta Hamrarne. Printz Uhr 45 (1769). De öfver ett resonansbotten spända strängarna (i ett piano) anslås af små med filt beklädda hamrar. Wegelius Musikl. 2: 171 (1889). jfr DÄM-, GLÄTT-, LIN-, KLAVER-, PIANO-HAMMARE. — särsk.
α) skjutk.
α’) på slag- o. knallhattslås: den del av hanen som vid avfyrandet antänder skjutvapnets krutladdning; förr äv. liktydigt med: hane. Svederus Jagt 40 (1832). EldhandvSkjutsk. 2: 85 (1877). jfr Åkerstein StyckSlagkrut 3 (1829; om lös hammare i likartad anv.).
β’) i nedslagsrör: rörlig, med tändnål försedd stålcylinder som antänder sprängladdningen. Spak HbFältartill. 133 (1873). UFlott. 3: 209 (1906).
β) tekn. i fråga om vissa oscillerande strömbrytare med utseende o. rörelse som påminner om en (svängande) hammares. Magnetisk hammare, .. en inrättning hvarigenom den galvaniska strömmen hastigt afbrytes och slutes. NF (1882). Neefs hammare l. Wagners hammare .., en automatisk strömafbrytare, består af ett järnstycke, fäst på en fjäder och en kontaktskruf. 2NF 19: 714 (1913).
f) [jfr mnt. den hamer vorlichten] (†) om hammare med vilken man slår mynt, i uttr. (för)-lätta hammaren, i fråga om myntförsämring: göra mynt lättare? Rådhit j Lubke lata fast forlätta hammaren, och forringa pagamentit j theris mynt. G1R 7: 386 (1531). (Vi) hafwe beslutet at lätta Hammaren vthi Wårt Koppermynt. Stiernman Com. 1: 923 (1625).
g) [efter den nylat. benämningen malleus, hammare] oeg., ss. benämning på ett av hörselbenen; jfr STÄD. Rosenstein Comp. 274 (1738). Broman Männ. 2: 102 (1925).
h) bildl. — jfr KORS-HAMMARE. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. av lat. malleus, hammare] (†) om person: ”gissel” (se GISSEL, sbst.1 1 slutet). En stark Kättarnas Hammar. Schroderus Os. 1: 763 (1635). jfr Jer. 50: 23 (Bib. 1541).
β) (†) i uttr. lagens hammare. Krokius ATrolle B 1 b (1618). Slå till med lagens hammare. Læstadius 1Journ. 27 (1831). Alopaei .. blinda tro på den allena saliggörande kraften af lagens hammare. Cygnæus 1: 308 (1853). jfr Jer. 23: 29 (Bib. 1541).
γ) i talesättet (befinna sig o. d.) mellan hammaren och städet o. d., mellan tvenne (hotande) farligheter, ”mellan tvenne eldar”. Han står emillan Hammar och Städh. Grubb 308 (1665). När förhållandena .. (år 1804) tillspetsades, befann sig Österrike .. mellan hammaren och städet (dvs. mellan Ryssland och Frankrike). Tegnér Armfelt 3: 6 (1887). Det kungliga förslaget kunde, såsom ordspråket säger, komma mellan hammaren och städet. Svedelius Repr. 439 (1889).
δ) [av okänt urspr.; jfr dock uttr. ha kopparslagare o. d. samt vara i hatten] (i vissa trakter, vard.) i uttr. vara i hammaren, ”vara i hatten”, vara onykter, äv. bliva i hammaren, bliva onykter. Han var jämnt i hammarn, han var ”lagom” full (icke till övermått berusad). Engström Bläck 161 (1914). Östlund har många gånger, då han varit lite i hammarn (osv.). Dens. Blandn. 60 (1925).
2) inrättning (maskin) som drives med mekanisk kraft (vattenkraft, ånga, komprimerad luft, fjäderkraft osv.) o. vars väsentligaste del är en hammare medelst vilken smidesarbete, svetsning o. d. utföres; jfr 1 e.
a) (i sht förr) (lyft)hammare driven av vatten; ofta äv. med inbegrepp av omgivande byggnad m. m.: hammarvärk, hammarsmedja. Ther giffz godh lägenheet till att vpsettie flere Hamerer. G1R 17: 446 (1545). Hamrar och Hyttor, som icke hafva under sig någon tilräckelig Skog. PH 2: 1482 (1739). I Giästrikland äro 15 stycken Järnbruk, som bestå af 23 hamrar och 46 härdar. SvSaml. 1: 10 (1756). Marken skakade, / hammaren dunkade tung och dof. Fröding NDikt. 57 (1894; i skildring av ett gammalt bruk). — jfr BRÖST-, DJUP-, FRÄLSE-, GEN-, HEJAR-, KNIPP-, KOPPAR-, MUMBLINGS-, NOS-, PLÅT-, REDSKAPS-, SKAFT-, SMÄLT-, SPIK-, STJÄRT-, STÅL-, STÅNGJÄRNS-, SVANS-, VALLON-, VATTEN-, ÄMNES-HAMMARE m. fl.
b) (parallell)hammare med annan drivkraft än vatten. NF 6: 633 (1882). De viktigaste fjäderhamrarna äro .. de pneumatiska hamrarna. 2NF (1909). — jfr FALL-, FJÄDER-, FOT-, FRIKTIONS-, HEJAR-, LUFT-, LUFTFJÄDER-, ÅNG-HAMMARE m. fl.
(2) -BLOCK. metall. block som utgör det parti av en mekaniskt driven hammare som motsvarar hammarhuvudet i en handhammare; i sht i fråga om ånghammare o. d., där slagen göras av en vertikalt fallande, gejdad kropp; jfr -HUVUD 2. JernkA 1863, s. 17. NF 6: 631 (1882). 2NF 10: 1239 (1909). —
(2 a) -BLÄCK, sbst.1 (i sht förr) järnbeslag omkring skaftet av en stångjärnshammare o. d. varemot lyftarmarna värka. VetAH 1774, s. 303. JernkA 1852, s. 312. —
(2 a) -BLÄCK, sbst.2 [jfr HYTTE-BLÄCK] kam. utskiftad del av jordområde som tillhör ett hammarvärk, vanl. bl. a. innefattande ett strömfall med för dettas utbyggande nödiga dammfästen. Rällså smedjas hammarbleck med dammar och vattenrätt. PT 1903, nr 89 A, s. 1. —
(2 a) -BRUK. (i sht förr) bruk som äger hammarsmedja. (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 106 (cit. fr. 1650). —
(2 a) -BYGGNAD. (i sht förr) byggande av hammare; byggnad som inrymmer hammare. Bergv. 1: 561 (1705). LandtmFörordn. 121 (1734). (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 166 (1897; möjl. efter handl. fr. 1666). —
(1) -BÄNK. (förr) om handtvärkares bänk (se BÄNK V) (där hans hammare förvarades o. där hamring ägde rum). BoupptVäxjö 1816 (efter tenngjutare). Häng icke upp din ränsel på väggen, utan lägg den under hammarbänken! Grimberg SvFolk. 1: 469 (1913; i fråga om medeltida förh.). —
(2 a) -DAMM, r. l. m. (i sht förr) damm för uppsamlande av det för drivande av vattenhammare nödiga vattnet. (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 74 (cit. fr. 1660). VetAH 1742, s. 144. —
(1) -DORN. (†) hammare med huvud som liknar en dorn, dornhammare. Grundell UnderrArtill. 222 (1705; anfört ss. smedsvärktyg). —
(1 e) -FILT. (i fackspr.) (av fin merinoull beredd) filt som användes till beklädnad av pianohammare. UB 2: 506 (1873). —
(1 e) -FÅNGARE, r. l. m. tekn. anordning (”mothållare”) varigm en pianohammare förhindras att ånyo springa upp, sedan den slagits an mot strängen. UB 2: 502 (1873). —
(1, 2) -GAR, adj. [efter t. hammergar] (numera föga br.) metall. om koppar: raffinerad l. renad till full smidbarhet gm reduktion av den inblandade kopparoxidulen (s. k. ”smidesgarning” l. ”hammargarning”). Almroth Kem. 624 (1834). 2NF 9: 725 (1908). —
(1, 2) -GARA, v. -ning. (numera föga br.) metall. raffinera (koppar) så att den blir ”hammargar”. Almroth Kem. 623 (1834). Auerbach (1909). —
(2 a) -GÅNG. (†) metall. hammarens rörelse. VetAH 1742, s. 169. En långsam och dålig hammargång. JernkA 1828, 1: 117. —
(1) -HAJ. haj av släktet Zygæna Cuv., särsk. arten Zygæna zygæna Lin. (Z. malleus Cuv.), vars huvud liknar huvudet på en hammare; jfr KLUBB-FISK. Regnér Begr. 2: 101 (1807). —
(2 a) -HJUL. (i sht förr) vattenhjul som driver en hammare. BtÅboH I. 8: 232 (1636). Det klokaste jag kan göra, är att kasta mig hufvudstupa i bruksån och låta hammarhjulet sätta kronan på verket! Hedberg Odåga 18 (1867). —
(2 a) -HJUL-STOCK~02. (i sht förr) den åt den sida där hammaren befinner sig förlängda vattenhjulsaxeln i en hammarsmedja. Johansson Noraskog 1: 147 (i handl. fr. 1785). —
(1, 2) -HUGG. metall. märke i stångjärn o. d. efter hammarslag. At borttaga alla hammarhugg. Rinman Jernförädl. 30 (1772). JernkA 1869, s. 289. —
-HUVUD.
2) tekn. till 2: del av en mekaniskt driven hammare som motsvarar huvudet av en handhammare (jfr 1); i sht i fråga om stångjärnshamrar o. d.; jfr -BLOCK. Rinman 1: 547 (1788). —
(2 a) -HYLST. (i sht förr, mindre br.) ”hylst” på en vattenhammare. Rinman 2: 683 (1789). JernkA 1848, s. 104. —
(2 a) -HÄRD. (i sht förr) härd i en hammarsmedja för framställning av stångjärn. VetAH 1742, s. 136. —
(1) -KASTNING. (†) idrott. släggkastning. TIdr. 1896, s. 150. IdrB 3: 13 (1907; i fråga om eng. förh. på 1600-t.). —
(1 e) -KLAVER. mus. tangentinstrument försett med hammarmekanism, fortepiano, piano; i sht om den äldsta typen av pianon som var försedd med dylik mekanism. UB 2: 495 (1873). 2NF 21: 803 (1914). —
(2 a) -KOMMISSION. (förr) benämning på åtskilliga kommissioner som tillsattes under slutet av 1600-talet o. början av 1700-talet för att reglera hammarsmidet. Bergv. 1: 843 (1726). Inför 1687 års s. k. hammarkommission förd klagan. Johansson Noraskog 2: 398 (1882). BBoëthius i BergsbSahlin 193 (1921). —
(2 a) -KVARN. (†) om vattenhammare. Vij äre tilfrijdz .. att hammerqvärnen må settias udi then Pyhäjoki fors. G1R 24: 226 (1554). Därs. 456. —
(2 a) -LAG, n. (förr)
1) arbetslag bestående av samtliga smederna vid en hammare. Rinman Jernförädl. 120 (1772). Tolf à fjorton personer utgöra hvarje hammarlag. Unge Prom. 2: 54 (1832).
2) gemensam beteckning för alla intressenterna i en stångjärnshammare; jfr HYTTE-LAG. Resolution å Långshytte hammarlags ansökning om smides-tillökning. EconA 1807, sept. s. 5. —
(1) -LIK, adj. —
(1) -LIKNANDE, p. adj. —
(1) -LYFTNING. särsk. (†) konkret, till 1 e, om hammaren med dess skaft i slagvärket på en klocka. DA 1771, nr 33, s. 3. —
(1 e) -MEKANISM. (i fackspr.) i piano: mekanisk anordning för tonens frambringande gm anslag medelst hammare på strängarna. 2NF 18: 6 (1912). —
(1) -MUSSLA. zool. (individ l. art av) musslesläktet Malleus Lam., vars skal till formen har en viss likhet med en hammare. Thorell Zool. 2: 314 (1865). —
(1) -MÄRKE. (hammar- 1672 osv. hammars- 1832—1905)
2) (i fråga om fornnordiska förh.) om (ristad) avbildning av en hammare (urspr. symbol för guden Tor; jfr HAMMARE, sbst.2 1 a). Hammarmärket med sitt skaft här på Råby Runestenen, är siu qwarter långt. Peringskiöld MonUpl. 255 (1710). Holmberg Nordb. 287 (1852). —
(2 a) -MÄSTARE. [jfr t. hammermeister] (†) person som förestår ett hammarvärk. HammFackl. 1: 33 (i handl. fr. 1614). Björkman (1889). —
(1 e) -NÖT, r. [jfr t. hammernuss, fr. noix] (i fackspr.) den del av hammarmekanismen i ett piano vari hammarhuvudets skaft sitter fästat. UB 2: 501 (1873). —
(2 a) -PATRON. (numera nästan bl. hist.) brukspatron, bruksägare; urspr. om ägare av bruk utan egen masugn, som drev stångjärnssmide på köpt tackjärn. Bergv. 1: 245 (1668). Ty wil Kongl. May:t Kiöpmän och Hammar-Patronerne aldeles hafwa förbudit at skaffa sig ägande rättighet i någon Bergzmans Hytta, Hemman, Techt eller Skog. Schmedeman Just. 1240 (1689). Heckscher EoH 132 (1922). —
-PEN, äv. -PÄN.
1) (i fackspr.) till 1: den spetsiga ändan på huvudet av en handhammare. VetAH 1740, s. 314. Almroth Karmarsch 199 (1838).
2) (i sht förr) till 2 a: den nedersta (vanl. ngt tillspetsade) delen av hammarhuvudet. VetAH 1758, s. 29. —
(1) -PROV. tekn. i fråga om provning av gjutgods. Vid hammarprov skall man med en hammare kunna slå märken i en skarpkantig del av gjutgodset, utan att kanten springer av. SFS 1919, s. 327. —
(2) -RÄCKA, v., anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. metall. uträcka (järn) medelst mekaniskt driven hammare. JernkA 1867, s. 290. Det hammarräckta degelstålet. Därs. 1900, Bih. s. 153. —
-SKAFT.
1) till 1: skaft på en handhammare. När Thor blef wreder, hölt han twehändes i Hammarskaftet. Peringskiöld MonUpl. 255 (1710); jfr HAMMARE, sbst.2 1 a.
2) metall. till 2: skaft varpå hammarhuvudet (hammarblocket) i en mekaniskt driven hammare är fästat. Bergv. 1: 316 (1682). Hammarskaftet (i en stångjärnshammare) är hälst af en seg, tjock björkstock. Linderholm 2: 315 (1803). TT 1878, s. 13 (i fråga om ånghammare). —
(2 a) -SKATT. (förr) kam. skatt som (t. o. m. 1860) erlades av hammarvärken för den taxerade årliga tillvärkningen. Johansson Noraskog 1: 208 (i handl. fr. 1605). Hammarsmedjorna derstädes (dvs. i Nora o. Lindesbärgs bärgslag) betalte hvart elfte skeppund i hammarskatt. Geijer II. 3: 134 (1834). —
-SKATTS-JÄMKNING. (-skatte- 1922. -skatts- 1697) (†) hammarskattstaxering. RARP 16: 397 (1697). 1695 företogs .. en hammarskattetaxering (eller s. k. hammarskattejämkning). Heckscher EoH 142 (1922). —
-SKATTS-JÄRN. (förr) kam. järn som erlades i hammarskatt. Johansson Noraskog 1: 208 (i handl. fr. 1605). —
-SKATTS-TAXERING. (-skatte- 1922. -skatts- 1734 osv.) (förr) kam. 1695 års Hammarskats taxering. Bergv. 1: 774 (1734). —
(1, 2) -SKÅLL, n. [jfr fsv. hamarskäl] (†) hammarslagg (se d. o. 1), glödspån. At letta (dvs. färga) Linet blått .. Tag .. hammarskåll eller fijlspån (m. m.) .., rör thet tilhopa. Lindestolpe Färg. 64 (1720). —
(1, 2) -SLAG. (hammar- 1578 osv. hammars- c. 1690) [fsv. hamarslagh (i bet. 1)]
1) slag av l. med en hammare. Achrelius Dan. D 3 b (c. 1690). bildl. På Nådes-Dören klappar jag, / Min Gud, med suckars hammarslag. Kolmodin Dufv. 1 (1734); jfr HAMMARE, sbst.2 1 d.
2) (†) bärgv. benämning på malm med ringa metallhalt som avskiljes vid skrädning av blysilvermalm o. jämte vask behandlas vidare i bok- o. vaskvärk; särsk. om sådan malm där mineral o. gråbärg äro mindre intimt blandade. Hiärne Berghl. 452 (1687). Hammarslag kallas vid Sala silfvergrufva den fattigaste silfvermalmen, eller de stenar, som allenast innehålla några få gnistror blyglans. Rinman 1: 777 (1788).
3) [efter t. hammerschlag] metall. hammarslagg (se d. o. 1), glödspån. BOlavi 164 a (1578). VaruförtTulltaxa 1: 412 (1912). —
(1, 2) -SLAGG. metall. koll.
1) avfall bestående av glödspån (som lossnar o. springer av vid förarbetning, särsk. hamring, av en metall); jfr HAMMARSMEDS-SLAGG 1 samt -SKÅLL. Anm. Ordet användes numera icke inom järnhanteringen. Ströö sedan wäl smått Hammarslagg ther uthi (dvs. i sår av sadelbrott). IErici Colerus 2: 308 (c. 1645). Wallerius Min. 478 (1747). (Oxiden) produceras vid jernets förbränning i syrgas och i luften. och utgör hvad vi kalla hammarslagg eller smedslagg. Berzelius Kemi 2: 624 (1822). jfr KOPPAR-HAMMARSLAGG.
2) (förr) om slagg som uppstod vid framställning av stångjärn i en hammarsmedja; jfr HAMMARSMEDS-SLAGG 2. Rothof 463 (1762). —
-SMED, se d. o. —
(2 a) -SMEDJA. (hammar- 1539 osv. hammars- 1539)
1) (i sht förr) smedja där tackjärn förvandlas till stångjärn; äv. om smedja där andra metaller (i sht koppar) förarbetas gm hamring. G1R 12: 157 (1539). Ther som Hammersmidier vpsätties skole, ther skall iernbergitt ware hart hosz, så mann icke hade för longt före tackeiernett, och annett huadt ther tillhörer. Därs. 16: 699 (1544). När Tackjärnet omsmältes i hammarsmedjan i hälarna, och under hammarn befrias ifrån vitrificerade particlar, så fås rent järn, som är i fyrsidiga stänger utsträkt. Wallerius Min. 450 (1747).
2) (†) ss. benämning på en jullek; jfr lekarna ”stora släggan” o. ”smi(da) spik”. Bergius SmåSaker 5: 65 (1756). —
-SMIDA, v., anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning.
1) (föga br.) till 1: smida medelst handhammare. Hammarsmidda kolossen. Lagerlöf Theokr. 122 (1884).
2) metall. till 2: smida medelst mekaniskt driven hammare. Befatta sig med hammarsmidning. Johansson Noraskog 3: 121 (i handl. fr. 1637). Det är ju kändt, att teorien lärer, att valsadt stångjärn bör vara lika bra som hammarsmidt. JernkA 1896, s. 19. —
(1, 2) -SMIDE. metall.
(2) -STOL. [jfr t. hammerstuhl] metall. var o. en av de ”stolar” mellan vilka hammarskaftets ”hylst” rör sig; äv. i vidsträcktare anv., liktydigt med: hammarställning, hammarstativ. JernkA 1830, s. 410. Därs. 1850, s. 28 (i fråga om ånghammare). —
(2 a) -STÅL. [benämningen beror på att stålsorterna i fråga erhållas i hammarsmedja l. användas till stålläggning av (stångjärns)hamrar] (†) metall. benämning på råstål o. luppstål. Rinman Jernförädl. 246 (1772). JernkA 1857, s. 183. —
(2 a) -STÅND. (†) eg.: vattenhammare i sin ställning; hammarsmedja. I bytet (då kronan tillbytte sig Gäddström) ingick .. ett hammarstånd, en sågkvarn och några vretar. Erixon Skultuna 1: 3 (1921; efter handl. fr. 1630). —
-STÅNG.
2) tekn. till 2 b: pistong- l. kolvstång i en ånghammare l. fjäderhammare. JernkA 1858, s. 157. TT 1883, s. 92. —
(2) -STÄD. metall. städ varpå ett ämne som skall smidas upplägges under hammaren. NoraskogArk. 4: 219 (1719). —
(2 a) -STÄLLE. (förr) ställe där (stångjärns)hammare är anlagd l. kan anläggas. Rudbeckius MemQvot. 108 b (1622). —
(2 a) -STÄLLNING. (i sht förr) tekn. ställning som uppbär hammarskaftet i en vattenhammare. VetAH 1758, s. 20. —
(1 a) -TECKEN. (i fråga om fornnordiska förh.) symboliskt tecken, avsett att likna Tors hammare, som utfördes med handen i luften l. över l. mot ngt föremål; äv.: hammarmärke (se d. o. 2). Auka-Thors hammartecken. Ling As. 281 (1833). Hammartecknet gjordes över dryckeshornet, över det nyfödda barnet och på bruden och signade den döde. Det övergick i korstecknet. Så lika voro de. Söderblom ÖversRelH 86 (1912). —
(1) -TENN. (†) hamrat tenn. 6. st. stoore Faath af Fransöskt hammar Teen. BoupptSthm 19/12 1670. BoupptRasbo 1764. —
(2 a) -TING. (förr) jur. till år 1756 använd benämning på sådant med bärgstingsrätt hållet tingssammanträde varvid mål angående (stångjärns)hamrar avdömdes; jfr BÄRGS-, GRUV-TING. Bergv. 1: 275 (1672). Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Uphäfvandet af then förr giorde skilnad emellan Hammar-(,)Grufve- och Bergs Ting, och at the förre hädan efter böra kallas Bergs Ting. (1756; titel). Johansson Noraskog 3: 51 (1884; i fråga om förh. c. 1650). —
(1) -TÅNG, pl. -tänger. tång av sådan beskaffenhet att den äv. kan användas ss. hammare; särsk. hovsl. BoupptVäxjö 1767. Bergman Hofbesl. 88 (1905). —
(1 e α β’) -TÄNDNING. skjutk. antändning medelst hammare vid nedslagsrör; motsatt: slagstiftsantändning vid ögonblicksrör. —
(1 e) -VALK. tekn. för valkning av tyg avsedd maskin som är försedd med en l. två hammarliknande trästampar vilka gm upp- o. nedgående rörelser kraftigt bearbeta i såpvatten uppblött tyg; äv. om apparat för valkning av läder. TT 1894, K. s. 66. 2NF 1: 1250 (1904). —
(2 a) -VIKT.
1) en (stångjärns)hammares vikt. Större hammarvigt och mindre fallhastighet åstadkomma bättre verkan på de inre lagren. Holmberg Artill. 3: Bih. 31 (1882).
2) (förr) viktsystem (innebärande en viss undervikt jämfört med viktualievikten) som i bärgslagen användes vid vägning av järn o. d., bärgsvikt; äv. om själva vikterna. Til stoppande af then omkostnad, som upgår på Jernets försel först til nästa Upstad och sedan til Stockholm, (är) Hammarwigten .. satt och förordnad 1 Lpd. på hwart Skeppund drygare än Upstadswigt. Bergv. 1: 509 (1697). Bergs- och hammar-vigterne (böra märkas) med trekantiga stämplar. SPF 1848, s. 239. —
-VÄRK, n.
1) tekn. till 1 e: apparat med ”hamrar” l. för hamring; särsk. om hammarmekanism i ett piano. Eneberg Karmarsch 2: 483 (1861). UB 2: 500 (1873).
2) i sht tekn. till 2: mekaniskt driven hammare, ofta med tanke särsk. på dess konstruktion. G1R 22: 137 (1551). Lyftarmar uti hammarvärk, som vid hjulets omlopp skola uphäfva hammaren och åstadkomma dess rörelse. VetAH 1758, s. 21. TT 1878, s. 190. jfr ÅNG-HAMMARVÄRK.
3) (i sht förr) till 2 a: hammarsmedja l. samling av hammarsmedjor som utgöra en ekonomisk enhet; ofta äv. med tanke på tillhörande jord, skog o. d. Schmedeman Just. 1240 (1689). Består Hammar-Värket af Bergsmans-hemman, eller någre Bergsmans-hemman med deras Skogar. PH 3: 1630 (1740). Kronans skatt af Hammarverken beror af deras tillverkning. Bonsdorff Kam. 257 (1833). —
(1) -YXA, r. l. f. (numera bl. i Finl.) arkeol. hammarliknande stenyxa; förr äv. om stenyxa (”hammare”) som är kilformigt spetsad i båda ändarna. SvMag. 1766, s. 70. Nilsson Ur. I. 1: 43 (1839). AtlFinl. 31: 2 (1899). —
(2 a) -ÄGANDE, p. adj. (hammar- 1703 osv. hammars- 1649) särsk. (†) i substantivisk anv.: hammarägare. Bergv. 1: 165 (1649). Därs. 542 (1703). —
(2 a) -ÄGARE. (i sht förr) Ingen Hammarägare bör få smida öfver then åsatte Hammarskatten. Bergv. 1: 849 (1731). 2NF 32: 1167 (1921). —
(2 a) -ÄGG, r. l. m. (i sht förr) hammarpen (se d. o. 2). Tilas Ordalag (1767; under bleckhammare). Rinman 1: 99 (1788). —
(2 a) -ÖGA. [jfr t. hammerauge] (i sht förr) hål å hammarhuvudet av en vattenhammare vari skaftet instickes o. fastkilas. Rinman (1788).
B (†): HAMMARS-MÄRKE, -SLAG, se A. —
-ÄGANDE, se A.
Spalt H 203 band 11, 1930