borr | SAOB

Publicerad 1920

BORR bor4, sbst.1, r. l. m., äfv. (i sht i södra Sv.) n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.

Ordformer

(boor BtFH 3: 237 (1549), bohr Oxenst. brefv. 11: 715 (1637), Risingh Landb. 45 (1671); båhr Bröl.-besv. 280 (c. 1670), Bouppeckn. fr. Växiö 1763. bor Lex. Linc. (1640; under terebra), VetAH 1769, s. 289; bår Grundell Underr. om artill. 221 (1705), Hartman Geogr. 77 (1806). borr (bårr) Voc. lib. afd. 37 (c. 1580) osv. båre Lind (1749; under bohrer o. böhrlein))

Etymologi

[jfr fsv. boriärn, borrjärn, samt d. bor, n., (m)nt. bor, mnl. o. holl. boor, f., fht. bora, t. bohrer, bohr, m., feng. bor, ä. eng. bore; af samma rot som föreligger i lat. forare, borra (se PERFORERA), gr. φαρᾶν, plöja. Formerna boor, bohr, båhr antyda det uttal med förlängd vokal som ännu för Botin Sv. spr. 62 (1777) o. Schulzenheim Sv. spr. skrifs. 33 (1807) var det normala i riksspråket. Att formen borr upptagits af Sahlstedt i hans ordböcker (1757 o. 1773) har säkerl. i hög grad bidragit till dess spridande. Formen båre torde hafva bildats till pl. bårar efter mönstret af BORRE : BORRAR o. d.]

1) verktyg för åstadkommande af cylindriska hål i fast material, i sin enklaste form bestående af en, vanl. i en spets utlöpande, med skärande kanter försedd (metall)stång l. ten, som kringvrides under tryck. BtFH 3: 237 (1549). Man .. bohrar .. någre hohl medh itt .. Bohr. Risingh Landb. 45 (1671). Hvarje ord från det vansinniga barnets läppar gnagde som en borr i mitt hjerta. Blanche Våln. 726 (1847). Borren, som drifves med komprimerad luft eller ånga. Tekn. tidn. 1871, s. 28. Redan under qvartärtidens stenålder användes skrapor och borr af flinta. Hildebrand Förhist. folken 349 (1875). Med kraftiga slag drifva arbetarne så småningom borrar djupt in i det hårda berget. Läseb. f. folksk. 129 (1890). — jfr BERG-, BOTTEN-, CENTRUM-, CYLINDER-, DIAMANT-, DRILL-, EFTER-, FRÄS-, FÖRSÄNKNINGS-, GÄNG-, HAND-, HJUL-, JORD-, KANON-, KRON-, LIN-, LUFT-, MASKIN-, MEJSEL-, MODELL-, MÄRG-, NAF-, NAFVAR-, OST-, PINN-, PLANTERINGS-, ROSEN-, RYM-, SKED-, SKRUF-, SPETS-, SPIK-, SPIRAL-, STÅL-, STÅNG-, SVARF-, SVICK-, SÄCK-, TILLVÄXT-, TIMMER-, TIMMERMANS-, TRÄ-, VRET-, VRICK-, VRID-BORR m. fl.

2) obst. förlossningsborr. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 88 (1837). Borr. Ett skarpt instrument att användas på fostret, för att vid svår förlossning öppna dess hufvud eller någon annan håla till befordrande af dess omkrets förminskning. Dens. Ordl. (c. 1847).

3) zool. om de yttre könsdelarna (l. viss del af dessa) hos honorna af vissa insekter. Dahlbom Skand. insekt. XVII (1837). Det såglika borret i äggläggningsröret. NF 16: 12 (1891).

Ssgr (till 1; de flesta med anstrykning af fackspråk; jfr ssgrna under BORRA, v.): BORR-AX. jfr AX, sbst.1 4. Rinman 1: 169 (1788). —

-BEFÄSTNING. tekn. anordning för borrs fästande i borrmaskin. Tekn. tidskr. 1897, Allm. s. 141. —

-BRICKA.

1) (i sht förr) betäckning för den borrandes bröst (ofta bestående af en brädlapp) mot hvilken borrhufvudet stödes vid borrning med drillborr af äldre sort; borrbräde, bröstbricka. Dalin (1843; under plastron).

2) träknapp som är fäst på borrsvängar samt på drillborrar af mera modern konstruktion o. som vid borrningen stödes mot bröstet l. hakan, bröstknapp. —

-BRÄDE. (i sht förr) borrbricka (se d. o. 1), bröstbräde. Dalin (1843; under palette). —

-DREF. drifanordning för borr; borrsväng. Norman Goss. lek. 367 (1878). —

-DRUF. (föga br.) borrsväng. G. Chambert i Landsm. XVIII. 1: 12 (1912). —

-FODER. tekn. mekanisk anordning för borrs fästande i borrspindel å (gröfre) borrverktyg l. borrmaskin. —

-FÄSTE. fäste för en borr. —

-HAMMARE. hammare som användes för indrifvande af bergborr; jfr -SLÄGGA. Rinman (1788). —

-HUFVUD.

1) [jfr SPIK-HUFVUD] den spetsen motsatta änden på en borr; äfv. om fäste som omsluter denna ände. Dalin (1850). Tekn. tidskr. 1874, s. 233 (i fråga om borrmaskin).

2) tekn. på maskin för urborrning: roterande skifva som utgör fäste för borrverktyg. G. Meyer i VetAH 1782, s. 282. 2 NF 3: 1225 (1905). —

-HÅLLARE. borrfäste; jfr -FODER o. -SKAFT 2. Jernk. annal. 1874, s. 207. —

-JÄRN.

1) (numera mindre br.) för tillverkning af borrar afsedt järn; äfv. om det i en borr ingående järnet. S. Sandel i VetAH 1769, s. 287.

2) den med skär försedda järn- l. stålstång som utgör den väsentliga delen af en borr; jfr -KLINGA. M. Triewald i VetAH 1740, s. 230. Arb. bok 173 (1887). —

-KLINGA. (mindre br.) = -JÄRN 2. Weste (1807). —

-KRANS. krans af halm (l. dyl.) hvarmed man vid arbete med bergborr tilltäpper borrhålets mynning. 1 stycke Bårrkrans af halm, Pyssia kallad. Rinman 1: 347 (1788). —

-KRONA. tekn. på diamantborrmaskin: borrstångens nedre kant i hvilken diamanterna äro fästa. Tekn. tidskr. 1877, s. 159. —

-LINA. tekn. lina vid hvilken borren är fäst vid linborrning. —

-LÄGG, r. l. m., den cylindriska hufvuddelen af en borr hvilken nedtill mynnar ut i skäret o. upptill begränsas af den yta (borrnacke) som vid borrens användning mottager stöten l. trycket. —

-MAKARE. (mindre br.) jfr -SMED. Holmberg (1795; under vrillier). Auerbach (1907). —

-NACKE. jfr under -LÄGG. —

-POST, sbst.1 (jfr sp. 3973) [jfr NAFVAR-POST] uppsättning af gröfre o. finare borrverktyg för en borrare l. ett borrarlag; jfr -SATS. S. Sandel i VetAH 1769, s. 286. —

-SATS. sats af olika slags borrar (borrjärn), i sht sådana som höra till en borrsväng; jfr -POST, sbst.1 Växiö lärov. bibl. Bouppteckn. 1805. —

-SKAFT.

1) (numera föga br.) borrlägg. S. Sandel i VetAH 1769, s. 288. Rothstein Byggn. 491 (1875).

2) skaft till borr(järn), i sht om borrsväng o. i denna bet. ofta inbegripande äfv. själfva borren (borrjärnet). Grundell Underr. om artill. 219 (1705). —

-SKÄR. skär l. egg på en borr; jfr -AX. —

-SLÄGGA. slägga för indrifvande af bergborr. Rinman (1788). —

-SLÄNG. borrsväng. Bouppteckn. fr. Växiö (1817). —

-SMED. smed som yrkesmässigt förfärdigar l. hvässer borrar; jfr -MAKARE. Möller (1790). —

-SMIDE. En .. Klensmeds-Gesäll, .. som i synnerhet förstår Borrsmide. DA 1808, nr 57, s. 11. —

-SNID. [jfr t. bohrschneide] (numera knappast br.) = -JÄRN 2. Dalin (1850). —

-SPETS. Wikforss (1804; under bohrspitze). —

-SPINDEL. tekn. rörlig(t) skaft l. stång (skruf) hvari borren i ett borrverktyg är fäst. Almroth Karmarsch 291 (1839). —

-STJÄLK. (mindre br.) borrlägg. Eneberg Karmarsch 1: 149 (1858). Zidbäck (1890). —

-STÅL.

1) stål som är afsedt l. lämpligt för stålning af borrar. Rinman (1788).

2) den stålade delen af en borr; stålad l. af stål tillverkad borr. Tekn. tidskr. 1872, s. 313. Didring Malm 2: 12 (1915). —

-STÅNG. tekn. stång l. ledning l. del af sådan vid hvilken (l. på hvilken) en borr är fäst; numera i sht i fråga om djupborrningsmaskiner. G. Meyer i VetAH 1782, s. 282. —

-STÄLL. borrställning. Jernk. annal. 1879, s. 574. —

-STÄLLNING. ställning för aptering af borr l. borrmaskin. Sedan borrställningen blifvit uppsatt, inriktades o. fastskrufvades borrmaskinen. —

-SVING. [jfr d. borsving] (mindre br.) borrsväng. Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1900, 1: 69. PT 1904, nr 11, s. 1. —

-SVÄNG. borrskaft bestående af en C-formig bygel gm hvars kringvridning under tryck borren indrifves; ofta inbegripande äfv. själfva borren (borrjärnet); borrsläng, borrskaft, borrvind, bröstborr. —

-TAND. skärande tand å borrjärn; pinnborr. Jernk. annal. 1833, s. 627. Därs. 1878, s. 388. —

-VIND, sbst.1 (jfr sp. 3974) l. -VINDA. [jfr t. bohrwinde] borrsväng; jfr VIND-BORR. 1 Bohr wind med 12 bohr. Bouppteckn. fr. Växiö (1765). —

-VINDEL. (†) borrsväng. Bouppteckn. fr. Växiö (1784). —

-VING l. -VINGE. (föga br.) borrsväng. PT 1909, nr 22 B, s. 1. Jfr: 1 Trädborrvinge utan Borr .. 1 Iernborrvinge med 9 Borr. Bouppteckn. fr. Växiö (1826). —

-ÄMNE. ämne till en borr. Tekn. tidn. 1871, s. 111.

Spalt B 3964 band 5, 1920

Webbansvarig