| Publicerad 2006 | Lämna synpunkter |
TOR tω4r, sbst.1, m. l. r. best. ((†) (i bet. 1) -en LPetri 3Post. 44 a (1555), Topelius Fält. 4: 178 (1864); -n Linné Ungd. 2: 98 (1732), Broman Glys. 3: 696 (c. 1740)). Anm. Formen torn, trol. sg. best. av tor, är anträffad ss. förled i ssgr.
1) [delvis uppfattat som o. sammanblandat med 2] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) åska, särsk. i uttr. tor(e)n går l. åker o. d., åskan går. (Av ett ljussken) föllo the alle till iordena, lijka som Thoren hadhe slaghet them nedh. LPetri 3Post. 44 a (1555). På detta (berg) hafva i forna tider lapparna offrat för lycka af renar; nu af torn afbrändt. Linné Ungd. 2: 98 (1732). När torn åker uti luften. Broman Glys. 3: 696 (c. 1740). Fram på morgonen kryper solen i skinnfällen, och vi torde få höra Thoren gå. Topelius Fält. 4: 178 (1864).
2) namn på en av huvudgudarna i den fornnordiska mytologin, enl. folktron ansedd ss. åskguden; särsk. i vissa ssgr.
(1) -ELD. (tor- c. 1600–1923. tors- 1904 (: Torseldsljusen)) (†) åskblixt (som orsakar eldsvåda); äv. allmännare, om åska; jfr -blixt. (Vi) sågom benen efter de tu trollen som af Torelden brende voro. Bureus Suml. 86 (c. 1600). Thorelden brakade neder i Skårstenen. KulturbVg. 2: 193 (1721). Luften .. genomskars allt oftare av blixtarna .. vi har snart torelden rakt över oss. Ekholm Torp. 10 (1923). —
-KIL, -VIGG, se E. —
(1, 2) -ÅK l. -ÅKA. [fsv. thorak] (†) åska; i sht om ljudet. Toor åka. VarRerV A 4 b (1579). Ostadigt wäder, tooråk och regnskurer. Alm. 1624, s. 33. (Efter maktkampen) blefwe desse Himmelstormande högmodige Jättar af Jupiters dunder ok Thor-åk så nederslagne at (osv.). Columbus Ordesk. 52 (1678; uppl. 1963). Ydun 1870, s. 67.
B (†): (2) TORE-SKÄGG. (tore- 1685–1849. tores- 1852. tors- 1881) [jfr t. donnerbart, eng. Jove’s, Jupiter’s beard, fr. joubarbe, efter lat. Jovis barba, Jupiters skägg] växten Jovibarba globifera (Lin.) J. Parn., hammarbytaklök. Rudbeck D. Ä. HortBot. 16 (1685). I sednare tider, då man brukade öfversätta Latinska namnen, bildade derigenom, att man utbytte den Romerska gudomligheten med den motsvarande Nordiska. Så är förhållandet med Thores-skägg, hvarmed man öfversatt barba Jovis. Fries BotUtfl. 2: 128 (1852). Boskapsskötarne hade .. det bruket, att på sina hustak plantera en ört, som de kallade torsskägg (taklök), och hvilken ansågs skydda mot åska eller tordön. Strindberg SvFolk. 1: 31 (1881).
C (†): TORES-SKÄGG, se B.
D (†): TORN-VIGG, se E.
E: TORS-DAG, se d. o. —
-ELD, se A. —
(2) -HAMMARE. om ((ss. amulett buren) avbildning av) guden Tors vapen, hammaren Mjölner. SvLitTidn. 1817, Bih. sp. 67. Bruket af torshammare synes förskrifva sig från 900-talet. Fatab. 1914, s. 178. När de flesta killarna på skolan har ortodoxa kors eller muslimska halvmånar har Johan en torshammare i läderband runt halsen. DN 8 ⁄ 12 1999, s. C3. —
(2) -HELG. (förr) jfr helg 1. SvH 1: 277 (1903). De gingo troget till de små kyrkorna kring bergets fot .. men de firade inte desto mindre torshelgen i festligt prydda stugor. TurÅ 1942, s. 79. —
(1, 2) -KIL. (tor- 1611–1912. tors- 1882 osv.) (numera bl. mera tillf.) jfr -vigg o. tordön-kil. Forsius Phys. 123 (1611). Under benämningen .. torkilar, o. s. v. förekomma .. olikartade stenföremål (såsom stenredskap, försteningar m. m.), vilka folktron betraktar såsom nedslungade från himmelen och vilka använts vid olika slags vidskepliga bruk. Hembygden(Hfors) 1912, s. 90. —
(2) -MÄRKE. (förr) om i magiskt syfte ritad l. ristad l. i luften tecknad l. på annat sätt framställd figur som förbands med guden Tor; särsk. om hakkors (se hak-kors, sbst.1); jfr hammar-märke 2. Korsmärket eller en flätad Blix, war i Hedendomen Thorsmärke. Peringskiöld MonUpl. 257 (1710). Bomärkena föreställa en grep, ett årder .. ett torsmärke. Hörlén GSed. 40 (1914). —
-SKÄGG, se B. —
(1, 2) -SLAG. (†) särsk. i bild, om ngt som ödelägger allt; jfr SLAG, sbst.1 3 h α. (Lukas) förklarning (om nattvarden) är itt rätt Thorsslagh, ther igenom nederslagit warder alt thet the Sacrame(n)terare oc Sophister tala. PErici Musæus 1: 252 b (1582). —
(1, 2) -VIGG, äv. VIGGE. (tor- 1587–1958. torn- 1690–1916. tors- 1788 osv.) (förr) om föremål av flinta l. annan stenart, i sht yxa (äv. om annan (kilformig o. d.) sten l. förstening), som i folktron betraktades ss. spår av blixtnedslag (o. ansågs ha magisk kraft); förr äv.: blixt; jfr -kil o. tordön-kil, åsk-vigg. Helsingius Ii 4 a (1587). (Med) Liungelden fölier ofta en hård steen, som af grofue och seeghe exhalationer i molnet wäxer, then man kallar .. på Swensko thorkijl eller Thorwigg. Forsius Phys. 123 (1611). Alt afslets och söndersprängdes af wädret, som där åskan eller torn wiggen plägar nederslå. SockenbeskrHäls. 257 (1790). När man vill göra i ordning en svedja, försummar man icke att omkring den utmätta fällan släpa en torvigg. Strindberg SvFolk. 2: 115 (1882). Hon (hade) en torvigg, en stenyxa, som lånades ut för vissa mystiska ändamål. Bäst var den som skydd mot blixten. Engström Mem. 132 (1927).
Spalt T 2021 band 35, 2006