Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÖT jø4t, sbst.2, n., l. (numera bl. ngn gg i bet. 1 b) r. l. m. (UB 1: 555 (1873; i bet. 4), PT 1913, nr 189 A, s. 3 (i bet. 1 b)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =; l. GÖTE jø3te2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(göt (gj-) 1807 (: Jngöt) osv. göte (gj-) 1752 (: ingöten, pl. obest.) osv.)
Etymologi
[jfr y. fsv. göte, metallmassa som smälts på en gång, smälta, sannol. av mnt. gote, f., gjutning, ngt som gjutes l. gjutits m. m. (varav nt. gote, göte, gööt), av samma stam som t. guss, m., gjutning, ngt som gjutes l. gjutits, gjuthål, meng. o. eng. -got i ssgn ingot, gjutform, metalltacka, o. bildat på det svaga avljudsstadiet av stammen i GJUTA. Anm. 1:o I nsv. (där ordet anträffats tidigast i ssgn INGÖTE vid midten av 1700-talet, ss. enkelt ord först 1834) torde ordets anv. bero på förnyat lån. 2:o I bet. 2—4 torde ordet närmast vara en elliptisk bildning till ssgn INGÖT(E). 3:o Formen göt har sannol. utvecklats ur formen göte därigm att sg. best. götet uppfattats ss. bildad till en enstavig obest. sg.]
1) [efter t. guss] (i fackspr.) gjutet metallblock l. metallstycke avsett att utgöra råmaterial för fortsatt bearbetning o. förädling; jfr GALT, sbst.2 1, GÖS, sbst.3 2, TACKA (smältstycke); äv. ss. ämnesnamn (jfr b nedan). Almroth Kem. 535 (1834). Nickel .. i göten eller tackor. SFS 1865, nr 10, s. 19. TT 1899, Allm. s. 205. Göten af silfver. 2NF 25: 485 (1916). — jfr KOPPAR-, METALL-GÖT. — särsk.
a) block av götmetall, avsett för vidare bearbetning gm smidning, pressning l. valsning (ofta på särskilt sätt format för tillvärkning av visst slag av föremål). JernkA 1858, s. 79. Ett 86 tons göt utsmiddes till kanonämne. TT 1889, s. 192. SFS 1917, s. 351. — jfr BESSEMER-, HJULBANDS-, KANON-, KÄRNRÖRS-, MANTEL-, MARTIN-, PANSARPLÅTS-, PLÅT-, RÅSTÅLS-, RÄLS-, SMÅ-, STÅL-, SVARVSTÅLS-, TOMAS-GÖT(E) m. fl.
b) (föga br.) ss. ämnesnamn: götmetall. Att (stål-)balkarna skola vara tillverkade .. af 1:ma blås- och pipfritt göt. TLev. 1907, nr 7, s. 1. Ovälld göt. PT 1913, nr 189 A, s. 3.
2) (i fackspr.; numera dock icke inom järnhanteringen) gjutform. Dalin (1852). När massan är fullkomligt smält, utgjutes hon hastigt i ett bredt, öppet göt af järn eller talksten. Lenhardtson Tandl. 104 (1897). jfr IN-GÖT(E). — särsk. stilgjut. i handgjutningsinstrument för stilgjutning: öppet rum som uppkommer, när instrumentets båda hälfter sammanställas, o. i vilket metallen gjutes. Nordin Boktr. 59 (1881). Hasselquist Boktr. 10 (1905).
3) (i fackspr.; ss. enkelt ord numera dock icke inom järnhanteringen) kanal l. öppning (varigenom smält metall hälles) i gjutform, gjutkanal, ingöt(e). Metallen ingjutes genom ett högt trattformigt göte, hvilket mynnar på stilens fot, (som vid gjutning är vänd uppåt). Eneberg Karmarsch 2: 187 (1861). — jfr IN-, LUFT-, NED-, SIL-, SJUNK-GÖT(E) m. fl.
4) [jfr t. einguss i motsv. anv.] (i fackspr.; ss. enkelt ord numera dock icke inom järnhanteringen) på gjutgods: vid gjutningen (i gjuthålet) bildad, överflödig del av gjutmassa, gjuttapp, ingöt(e). Eneberg Karmarsch 2: 190 (1861). Ett s. k. gjöte, efter bronsstöpning. Nilsson Ur. 2: 96 (1862). Spak Handskjutvap. 48 (1890). Götet på (stil-)radens fot afputsas af en knif. 2NF 28: 122 (1918). — jfr INGÖT(E).
Ssgr (i allm. till 1 a; i fackspr.): GÖT-GROP. nedsänkning i golvet där götkokillerna placeras i rader för att mottaga den smälta metallen, då den tappas ur den över götkokillerna framförda ”skänken”. JernkA 1881, s. 190. —
(2) -GÅNG, pl. -ar. stilgjut. = GÖT, sbst.2 2 slutet. Hasselquist Boktr. 10 (1905). —
-HUVUD. (†) översta delen av ett göt; gjuthuvud, sjunkhuvud. JernkA 1883, s. 292. —
-JÄRN. mjuk (kolfattig) götmetall. JernkA 1876, s. 172. —
-JÄRNS-METOD. om varje särskild av de nyare metoder (bessemer-, martinprocessen m. fl.) för framställning av smidbart järn o. stål vid vilka så hög temperatur användes, att produkten erhålles i smältflytande tillstånd. 2NF 17: 482 (1912). —
-KOKILL. form av järn, avsedd för itappning av smält metall till göt. TT 1875, s. 251. —
-KRAN. i järnvärk: mekanisk lyft- l. förflyttningsinrättning för hantering av göt. TT 1874, s. 247. JernkA 1895, s. 340. —
-METALL. smidbart järn o. stål framställt enligt götjärnsmetod; motsatt: vällmetall. JernkA 1876, s. 168. —
(4) -PAPPERSARK. (mindre br.) stilgjut. remsa av starkt papper som fastklistras på en av matrisens kortsidor o. vid gjutningen vikes över gjutinstrumentets ena kant för att hindra metallen att rinna ned bakom matrisen o. bilda göt. 2NF 26: 1301 (1917). —
-SAX. till götvalsvärk i järnvärk hörande klipp- l. skärinrättning medelst vilken det utvalsade götet (götsträngen) avdelas i korta stycken (”ämnen”). JernkA 1886, s. 237. —
-STRÄNG, r. l. m. i sträng utvalsat göt. —
-STÅL. medelhård o. hård götmetall av stålnatur. JernkA 1876, s. 170. —
(jfr 4) -TAPP. [efter t. gusszapfen] (i fackspr.; numera dock knappast br. inom järnhanteringen) = GÖT, sbst.2 4. KrigVAH 1837, s. 340 b. —
-TAPPS-RÄFFLA, r. l. f. stilgjut. på boktryckstyp: halvcylindrisk urtagning på den plats där götet suttit. Hasselquist Boktr. 7 (1905). —
-UGN. götvällugn. TT 1874, s. 248. —
-VALSVÄRK~02, äv. ~20. grovt valsvärk för utvalsande av göt. JernkA 1874, s. 316. —
-VÄLLUGN~02, äv. ~20. för vällning av göt avsedd ugn. JernkA 1894, s. 388. —
-VÄRK, n. götvalsvärk. JernkA 1874, s. 141. —
(2 slutet) -ÖPPNING. stilgjut. mynning till göt, ingöt(e). 2UB 10: 185 (1906).

 

Spalt G 1757 band 10, 1929

Webbansvarig