| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SPACKEL spak4el, stundom32, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. spacklar; förr äv. SPAKTEL, r. l. m.
(i fackspr., i sht. mål.) mindre verktyg (av trä l. stål o. d.) för en hand, använt l. avsett för spackling (l. glättning l. rivning av färg o. d.), bestående av ett (ofta med handtag försett) blad (se d. o. 3) av mer l. mindre triangulär (spad- l. knivliknande) form med rak, slipad framkant; jfr SPACKEL-KNIV, -SPADE, SPACKLARE 2. Spacklet påföres tunt och jämnt med spackeln. Den sköna spackel af björk, som ordentlige målare bruka. Almqvist Mål. 55 (1840). Spacklar af stål. Törner GlasMåln. 33 (1895). Där är målar Sjöblom redan i gång med spakeln. Strindberg Kamm. 2: 10 (1907). Sedan duken täckts med .. (en grundmassa), avskrapas innan den fått torka det överflödiga med en palettkniv eller spackel med avrundade hörn. Kallstenius HbOljem. 40 (1915). GrafUppslB (1951). — jfr STÅL-, TRÄ-SPACKEL.
Ssgr, se spackla ssgr.
Spalt S 9067 band 29, 1982