| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BU bɯ4, interj.
1) användt för att återgifva olika läten, t. ex. barngråt, kors råmande o. d., äfvensom ss. tillrop för att skrämma små barn m. m. — särsk. bildl. i förb. bu eller bä, det l. detta, i sht i uttr. (hvarken) säga bu eller bä, (icke) säga någonting alls. J .. haffue (icke) scriffuit oss någen swar tilbaka igen, hwad almogen .. till (vårt öppna bref) swaret haffue, anthen bu eller bä, ondt eller gott. GR 14: 103 (1542). Hvarken säga bu eller bä. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) användt ss. uttr. för en känsla af obehag l. afsky l. dyl.; jfr BRR, HU. Halfhet och feghet förefalla mig så ytterligt lumpna — buh! VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 287.
Spalt B 4533 band 5, 1924