| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HU hɯ4 (Anm. I bet. I 4 förekommer äv., ss. uttr. för obehag vid tryckande värme, trötthet o. d., uttal av vokalen med stark utandning, liknande h-ljud), äv. HUHU hɯhɯ4, interj. o. sbst.; ss. sbst. (knappast br.) best. -et l. -t; pl. (knappast br.) = l. -n; äv. (i norra Sv., bygdemålsfärgat, i bet. I 3, 4) HUA hɯ4a o. HUGA hɯ4ga, interj.
I. interj.
1) (†) återgivande hostning (i förb. ock hu), ävensom gråt, snyftning l. andra oartikulerade ljud. Oc hu, den hostan är så swår / .. Gudh nåd’ oc hu, migh fattig man. Kolmodinus Gen. A 7 b (1659). Hu! herre, jag är ju ett barn .. — hu! hu! och ni blygs inte att vilja förföra (mig). Wetterbergh Penning. 333 (1847). Ridderstad Samv. 2: 369 (1851).
2) [jfr motsv. anv. i isl.] (†) med frågande bet.: vad?; jfr HE I 1 b. Begriper Ni? Hu? Lidner 2: 106 (1792; uppl. 1800).
3) ss. utrop vid rysning av köld. Nu bljr en annan Låt, Hu Hu Hu Hu ia fryser. Warnmark Epigr. H 3 b (1688). Huuh, det var kallt om armarna och ryggen! Hallström GHist. 101 (1895).
4) ss. uttr. för obehag, ogillande, avsky, fasa, rädsla l. dyl.: usch, fy; förr äv. ss. uttr. för sorg: ack; jfr BU, interj. 2; äv. i förb. med då l. nej. Så ästu dödh, så ästu, hu och vee! UHiärne Vitt. 66 (c. 1665). Nu vill jag springa och sjunga. / Hu! utur berget det svarar så styggt. Geijer I. 3: 287 (1815). Bara di inte skjuter, hu då. Kullberg Portf. 80 (1842). Nej, hu vad det var skumt och tomt uppe på den stora vinden! Siwertz Sel. 1: 15 (1920).
II. sbst.: uttrycket l. utropet ”hu”.
2) om vissa (uggle)fåglars läte; jfr UHU. ORudbeck d. y. Vitt. 42 (1693: huhu). Ufvars hu i furusus. Rydberg Dikt. 2: 78 (1891).
Spalt H 1302 band 11, 1932