| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BYK by4k, r. l. m., sällan n. (CAEhrensvärd Brev 2: 141 (1797), SAOL (1923; angifvet ss. ”sällan” förekommande)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =; l. BYKE by3ke2, n.; best. -et; pl. -en. Anm. Numera användes formen byke i Sverge bl. i bet. 3, förr (ännu t. ex. hos Palmblad Nov. 4: 179 (1851; i bet. 2)) liksom alltjämt i Finl. äfv. i bet. 1 o. 2.
1) bykande, bykning; ofta om hela tvättningsproceduren: (stor)tvätt. Lägga kläder i byke. Spegel 606 (1712). Salander Gårdsf. 108 (1727). Alla plocka til byk, men ingen til bak. (säges om stora hushåll, der många tära och öda, men få draga något in, eller förtjena). Rhodin Ordspr. 3 (1807). Akta din sista rena skjorta — vi ha inte byke förrän i nästa vecka! Söderhjelm Brytn. 275 (1901). Skicka kläder på byken, till byken. Östergren (1917). — jfr STOR-, VÅR-, VÄF-BYK m. fl. — särsk.
a) i uttr. ha(fva) en trasa (förr äfv. en slarfva) med i l. på den byken l. dyl., hafva ngn del i det företaget, vara inblandad i (den mer l. mindre obehagliga) saken. I det byket har jag en trasa. Hjärne DagDrabbn. 380 (i handl. fr. 1809). Wingård Minn. 10: 50 (1849). Jag (hade) ju ändå min trasa med på byken, i fall en olycka skulle komma att ske. Geijerstam KBrandt 173 (1904). jfr: ”Gud ske lof att man icke har någon härfva med i den byken” — sa’ pojken när fadren förklarades ärelös. Holmström Sa’ han 34 (1876).
b) (†) i uttr. ligga i byket, i fråga om starkt illamående l. bakrus. Om afftonen lychtade iag hema hoos Insulander på det sättet, att iag låg i byket hela dagen effter. Bark Bref 1: 39 (1703).
2) konkret: hvad som bykes (bykts), bykkläder; tvätt(kläder). Twätta sina Bykar vthi Dammen, thet ware sigh Garn eller annat. IErici Colerus 1: 173 (c. 1645). Man twättar intet reent byke i Dyngebrunnen. Grubb 500 (1665). Klappa byke. Rudbeck Atl. 2: 612 (1689). Breda ut byket till torkning på gräset. Westermarck Ulr. 113 (1900).
3) [trol. från början med tanke på de smutsiga tvättkläderna] pack, slödder, patrask, (dåligt) följe, anhang. Raggen i våld med hela byket! Dalin Vitt. II. 5: 63 (1738). Ur vägen, slödder, hut! / Ut, byke och bagage! Bellman 5: 146 (c. 1775). De andra Florentinskorna äro — menar Forese — ett rigtigt byke, fräcka och ohöfviska öfver all beskrifning. Böttiger i SAH 50: 361 (1874). Och jag bröt ut: ”Fördömda byke, tig!” Fröding NDikt. 117 (1894). — jfr RÖFVAR-, TATTAR-, TIGGAR-BYKE m. fl.
Spalt B 4657 band 5, 1924