| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BÅDA bå3da2, pronominellt räkn. pl. best., förr äfv. sg. (se II); i substantivisk anv. gen. -s.
sammanfattande beteckning för ett antal af två bekanta föremål l. begrepp osv. l. grupper af föremål l. begrepp osv.; jfr BÄGGE.
I. ss. pl.
1) uttryckligen framhållande att utsagan gäller så väl den ena som den andra af de två (personer l. saker osv.) som äro i fråga; vanl. betonadt (jfr dock a α); jfr BÄGGE I 1.
a) attributivt (vanl. före sitt hufvudord) med hufvudordet i allm. i best. form l. föregånget af gen.-bestämning l. possessivt l. demonstrativt pron. l. dylik bestämning; jfr BÄGGE I 1 a. Båda de krigförande makterna. Hans arffwinghar mågha .. beholla bådhen for(skrif)ne steenhws. GR 4: 376 (1527). Dömdes .. badhe bröderna i Iersszö, fför tywffueri som the giörde med syne broder. BtFinlH 2: 9 (1538). Then thet fåår höra, honom skal gella j bådhen hans öron. 1Sam. 3: 11 (Bib. 1541). Förmantess bådde parterna wäll förlijkass. Murenius AV 497 (1661). Både Erkebiskoparne hulpos åt. Celsius G1 1: 16 (1746). Båda dessa pojkar. Auerbach (1908). De blefvo borta — under isen — far och mor och båda stackars små hästarna. Hallström Sagodr. 49 (1910). (†) Både sådanne skadelige Deelar. Brahe Oec. 15 (1581); jfr α. — särsk.
β) framför sbst. i obestämd form o. utan sådan bestämning som nämnes under a; särsk. i sådana fall, då redan af substantivets bet. framgår, att det är fråga om ett antal af två; numera i sht i uttr. på l. å båda sidor (se Ågren Slutart. 56 f.). Paa baadhe sider. GR 1: 137 (1523). Medh bådhe händer. RP 8: 362 (1640). Veden .. skall vara .. sågad i båda ändar. TLev. 1902, nr 21, s. 1. (†) Christus(bilden) .. har .. en spik genom båda fötter. Brunius GotlK 2: 67 (1865).
γ) (†) ställdt efter sbst. Frågades af honom .. hwem som skulle wara hans sagos man. Han swarade jungfrune både och ingen annan. ConsAcAboP 5: 86 (1680).
δ) (†) i uttr. båda de, de bägge (tillsammantagna). Att han är bodhom them och huariom för sig .. behielpig til. GR 5: 158 (1528). BtFinlH 4: 143 (1563).
ε) i uttr. båda två, se d.
b) bestämmande ett föregående l. (mera sällan) ett icke omedelbart efterföljande pron. l. sbst. i pl. l. två koordinerade sbst. l. ett koll. sbst., betecknande två personer l. saker osv.; jfr BÄGGE I 1 b.
α) ss. apposition. Tuu authentic Exemplar ..; både vpå Pergament skrefne. Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663). Schenbergs svinmage och Sjögrens grammatika, båda en skänk af kyrkoherden. CFDahlgren 4: 121 (1831). Om jag ändå i verlden ännu finge den glädjen att se herrskapet, båda! JLRuneberg (1856) i FoU 26: 51.
β) förbundet med hufvudordet gm förmedling af ett verb. Ther upa lagde the badhe up theres frijdskilling. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 36. Giff nw tu här domen om huilkit sättet rätt är, bådhen kunne the icke wara rätt. OPetri PEliæ c 4 b (1527). En vng stwt och en wädhur .., the bådhe wthan wanck äro. Hes. 43: 25 (Bib. 1541). Wi willia både till Nykiöping stå. Carl IX Rimchr. 7 (c. 1600). Piltarna wore både tillstädes på Tinget. Verelius Herv. 125 (1672). Tyskarne hafva sagt, at de Svenske härstammat af dem: de Svenske åter, at Tyskarne äro deras barn. Med bägges tillåtelse de hafva båda orätt. Dalin Hist. 1: 68 (1747). (Han) var dem bådom förhatelig. Dens. Därs. 2: 65 (1750). Vår Bonde trodde först: det vill ej stort betyda, / Ty Eric är ju mån oss bådom lika lyda. Livin Kyrk. 138 (1781). Cicero och Livius sågo både den döende frihetens sista ryckningar. NFBiberg i VittAH 10: 68 (1811, 1816). Oden och Thor, dem känner du båda. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). De voro båda af förnämlig slägt. Rydberg Sing. 7 (1876). — särsk. (†) hvardera; jfr II 2 a. Köpsvenen och qvinnoner (som) om maltet trätte, skule haffva halffvan skaden baadhe. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 7.
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på (vanl. i det föregående nämnda) personer l. förh. l. begrepp o. d.; jfr BÄGGE I 1 c. Han är wår fridh, then vthaff bådhom (dvs. af oomskurna o. omskurna) haffuer giordt it. Ef. 2: 14 (NT 1526). Och giorde bådhe itt förbund medh hwar annan. 1Mos. 21: 27 (Bib. 1541). Mången gåfwe giärna ett sitt egit Öga til, at en annan miste båda. Grubb 548 (1665). Det är ett krig / på lif och död; men öfver båda / Gud ensam och St. Niclas råda. Tegnér (WB) 4: 87 (1822). — särsk.
α) i uttr. en för båda och båda för en, förr äfv. båda för en och en för båda, betecknande gemensamt solidariskt ansvar. För ofvanstående förbindelse gå undertecknade i borgen en för båda och båda för en (i reversformulär). Jungberg (1873). Smedman Kont. 7 (1874). jfr: Jag hafver .. orsak ock att tacka båda för en och en för båda för det omak, jag er gjort har. Ekeblad Bref 1: 387 (1655).
β) (numera företrädesvis i skriftspr.) i gen., förbundet med efterföljande poss. pron. (jfr 2 b). Philosophie och Kärlek! Gudapar, / .. Med lika nit för bådas edra lagar, / Åt eder två mit lif jag indelt har. Kellgren 3: 301 (c. 1795). Med bådas er hjelp. Hagberg Shaksp. 2: 37 (1847).
γ) (numera mindre br.) åsyftande abstrakta begrepp: båda delarna, bådadera, bäggedera. Alla äro lika berättigade att vinna sanna kunskaper, alla lika berättigade till säkerhet för sitt … Båda kunna människor för hvarandra hindra och borttaga, båda kunna de befrämja. Boëthius Sedel. 209 (1807). Ett av båda måste du ändock välja. Östergren (1917). — (†) I kunnen göra bådhen, / At hielpa eller stielpa migh. Fosz 147 (1621).
d) i det förstärkta uttr. båda två (tu); jfr BÄGGE I 1 d. Båda tvås föräldrar äro döda. Han var ohöflig mot oss båda två. Hans drotningher bådhen tu. Hund E14 5 (1605). De gingo strax både två, at förfächta sin saak, inför de föreente konungarna. Ehrenadler Tel. 649 (1723). Tegeaterne och Athenarne (kommo i tvist). Båda två ansågo sig .. berättigade att intaga endera flygeln. Carlstedt Her. 3: 336 (1833). — (†) uppfattadt ss. sg. n.: bådadera; jfr II 2 b. Bå twå är mig lijka last-baart. Columbus Ordesk. 9 (1678).
2) med försvagad bet., bl. uttryckande att de omnämnda personerna l. föremålen o. d. af den talande uppfattas ss. bekanta: (de) två; vanl. obetonadt; jfr BÄGGE I 2.
a) attributivt, föregånget af bestämd fristående artikel (hvarvid hufvudordet numera har slutartikel) l. genitivbestämning l. poss. pron. l. dem. l. determ. pron.; jfr BÄGGE I 2 a. The bade byar køpenhaffnn ock malmøø. GR 1: 220 (1524). Thesse bädhe Rijker. Tegel G1 1: 111 (1622). Det blef ett häftigt uppträde mellan de båda kvinnorna. Levertin Gest. 31 (1903). De båda yngsta. Östergren (1917).
b) (hvard., föga br.) i gen. efter poss. pron. (jfr 1 c β); jfr BÄGGE I 2 b. Skiljnaden i ålder emellan dig och din vän betyder föga vid er bådas ålder. Bremer Brev 4: 124 (1860).
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på i det föregående l. (mera sällan) i det efterföljande omtalade saker l. förh., i allm. föregånget af bestämd fristående artikel l. demonstrativt pron.; jfr BÄGGE I 2 c. Tag du den där kofferten, så tar jag de här båda. Hwadh skal man tå aff the bådhen vthwelia? Pred. 9: 4 (Bib. 1541). Thet är itt mächta swårt och bittert korsz för kött och blodh, at döö sigh och werldenne, thet är, at achta Himmelrijksens glädhie högre än som thesse bådhen. Muræus Arndt 1: 102 (1647). Denne Man (är) / Förutan prut et af de båda: / Narr, eller Skälm. Kellgren 2: 157 (1792). Den späda varelsen begär blott dessa båda: / Utvecklas utan tvång, och härdas utan våda. Wallin Vitt. 1: 9 (1805). De hatade hvarann de båda. Brate SvSpr. 80 (1905).
II. (†) ss. sg.
1) ss. attribut till sbst. i best. form sg.: båda; jfr BÄGGE II 1 a. Hann hänger kåpen på både axelenn. GR 16: 233 (1544). Predicanten .. Indrager både Testamentzens skriffter. Schroderus Comenius 631 (1639).
2) substantiviskt; särsk.
b) neutralt: bådadera, bäggedera, båda delarna; jfr BÄGGE II 2. Tu skalt icke bära skökio löön eller hundapenningar vthi Herrans tins Gudz hws, .. ty bådhe är Herranom tinom Gudh een styggelse. 5Mos. 23: 18 (Bib. 1541). Jag tilstår både. Lind (1749).
-STÄDES. (både- 1555—1724. -städes 1626—1835. -städs (-städz) 1555—1716) (†) på båda ställena. LPetri 1Post. E 3 b (1555). Fåret trifves både på Island och i tropikländerna, men bådastädes ogerna. Palmblad LbGeogr. 81 (1835).
B (†): BÅDE-STÄDES, se A.
Spalt B 4678 band 5, 1924