| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BÅDADERA bå3da~de2ra, sällan (ss. två ord) bå3da2 de3ra2, pron.; i substantivisk anv. gen. -s.
(i sht i skriftspr.) bäggedera.
1) ss. pl.: båda, bägge; ofta åsyftande två grupper af individer. De hafva bådadera ofärden med sig. Thomander 1: 293 (1863). Så förtjäna de klander bådadera. Gustafsson SenecBr. 1: 22 (1907). Barn av bådadera könen. Auerbach (1908). Bådadera tro sig hava rätt. Dens. Bådaderas studier hade i första rummet legat åt det klassiska. Östergren (1917).
2) ss. sg.; nästan bl. om ngt sakligt: såväl det ena som det andra; i substantivisk anv. äfv.: båda delarna. (Det är) bud, ej bön. .. (Svar :) Vi lyda bådadera. Hagberg Shaksp. 1: 317 (1847). Af kalf kan jag laga biffstek, eller af biffstek kan jag göra njure, och af bådadera kan jag göra lam. Backman Dickens Pickw. 1: 298 (1871). Bådadera går an. Sundén (1885). Bådadera delen. Dens. Språkljudsgrupperna .. kunna lida af obekvämhet eller brist på klang, hvilket bådadera är hinderligt för språkets skönhet. GbgHÅ III. 9: 39 (1897).
Spalt B 4683 band 5, 1924