| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BÅNG boŋ4, sbst.1, n. ((†) r. Löfman AmLuther 18 (1747, 1766)); best. -et; pl. (knappast br.) = (Sahlstedt (1757, 1773)).
1) (numera föga br. utom i bygdemålsfärgadt spr.; jfr a) dån, buller; gny, larm; förr äfv. om bullrande fest o. d.; ngn gg öfvergående i bet.: larmande, oroligt lif. Hesten Fördes In, I Troghe medh Bångh. Visb. 1: 367 (c. 1657; om den trojanska trähästen). (Hertig Bengt) värderade högre en stilla lefnad än det bång, som följer med en vidlyftig ärelystnad. Lagerbring 1Hist. 2: 517 (1773). Runeberg 1: 10 (1832, 1851). Då skriar .. (krögaren) med gny och bång, och du blir groft bemött. Karlfeldt FlPom. 21 (1906). — jfr BRUD-, GÄSTABUDS-BÅNG. — särsk. i vissa stående uttr.
b) med bång och brak o. d. Löfman ÅmLuther 18 (1747, 1766). Sturzen-Becker 5: 201 (1859, 1862). I rullande damm, med bång och brak, / .. så störtar du fram, som en hvinande spak. Karlfeldt FlPom. 36 (1906; yttradt till en dragon).
2) (numera föga br.) ”väsen”, bråk; ståt, prakt; förr äfv.: hofverande, skräfvel. Dalin Vitt. 4: 388 (1746). Under mycket bång och ceremoni (installerades) De la Gardie till ordförande i frimurarelogen. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 133. Stilla skulle stoftet gömmas, / Utan bång och prål för verlden. Öman LyrBl. 1: 84 (1857). Ahrenberg Män. 2: 56 (1907). — bildl., i förb. göra bång af l. öfver (sig l. ngt), göra väsen af (sig l. ngt), förr äfv.: hofvera sig öfver. Någre giorde bång af sin milda Öfverhets Nåd. Dalin Arg. 1: 131 (1733, 1754). De tider äro förbi, då man kan rigtigt förargas och göra bång öfver småsaker. Palmblad (1816) hos Ljunggren SVH 5: 27. Han gör inte mycket bång af sig. Lönnberg Cas. 87 (1882).
Spalt B 4703 band 5, 1924