Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄLGHUND bäl3j~hun2d, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(belgs- 1658. -hunder (i bet. 2) 1645—1710)
Etymologi
[sv. dial. bälghund, storätare, drummel; jfr mnl. balchhont, vakthund, bulldogg; af BÄLG o. HUND. I hvilken bet. BÄLG ingår i BÄLGHUND 1 är svårt att afgöra; förklaringen i ex. från 1762 är tydl. en folketymologi. I bet. 2 föreligger anslutning till BÄLG I 6. För formen -hunder jfr SLARFVER o. d.]
1) (†) om hund. Bälghunden får intet läppia sööt miölck, vthan en rotta är druncknad dheri. Grubb 61 (1665). I gamla tider, på det Läder-bäljorna icke skulle bortstjälas, brukades at ställa Hundar der bredevid, som kallades Belg-Hundar. Hülphers Dal. 516 (1762).
2) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) nedsättande benämning på person: storätare, slukvarg; grobian, tölp, drummel, lymmel. Brasck FörlSon. H 2 a (1645). Må icke wara een Bälghunder det, / Som äter vp drafwet och mäsken medh. Därs. L 1 a. Du äst een temmeligh näswis belgshunder. ConsAcAboP 2: 116 (1658). Håll munnen på dig din belghund. VDAkt. 1710, nr 228. Bondeson Markn. 14 (1881). Vällingklockan .. (säger:) Ärtvälling, / sur strömming, / bäljhundar, / slink in! Landsm. V. 5: 170 (1887).

 

Spalt B 4758 band 5, 1924

Webbansvarig