Publicerad 1925   Lämna synpunkter
BÄSSE bäs3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äfv. BJÄSSE, sbst.2
Ordformer
(bässe 1865 osv. bäse 1762. biässe 1736)
Etymologi
[sv. dial. bässe (Värml., Norrbotten, Finl.), bäse (Västergötl., Värml., Närke, Finl.), bese (Smål.), bäs (Värml., Västerbotten); möjl. ljudhärmande; ordets senare del torde vara det i djurnamn stundom förekommande suffixet -se (-si); jfr BASSE, BJÄSSE, sbst.1; formen bjässe torde bero på inflytande från BJÄSSE, sbst.1; jfr RNordenstreng i FoU 16: 35 (1903)]
(i ngt hvard. spr. i Finl. samt i starkt bygdemålsfärgadt spr. i vissa trakter af Sv.) bagge, gumse. Broman Gl. (1736). Fem får och en bässe trätte om (björk-)löfven. Topelius Läsn. 7: 156 (1891). TurÅ 1910, s. 252. Anm. Med afs. på utbredningen o. brukligheten af de olika uttr. för begreppet ’hanne af fårsläktet’ se anm. till BAGGE, sbst.1
Ssg: BÄSS-LAMM. (med avs. på bruklighet jfr ovan) bagglamm. KalSvFoklskV 1907, s. 86.

 

Spalt B 4836 band 5, 1925

Webbansvarig