| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAKAPO daka4pω l. -på (da ca´po Weste), adv. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -t; pl. -n, äfv. -s, stundom =. (äfv. skrifvet i två ord)
I. adv.
1) mus. eg.: från början; i notskrift (ofta förkortadt till D. C.) användt vid ett styckes slut för att angifva, att stycket skall tagas om från början antingen helt igenom l. till ett på särskildt sätt betecknadt ställe; om igen ifrån början. Envallsson Mus. lex. (1802). Menuetten .. består af två repriser .. med trio .. likaledes med 2 repriser; derefter menuetten da capo utan omtagning af repriserna. Bauck Musikl. 2: 119 (1871). Skall ett tonstycke omtagas i sin helhet, betecknas detta med Da Capo (D. C.) — från början. Bergenson Musikl. 68 (1903).
2) i allmännare anv.: om igen (helt l. delvis), på nytt, en gång till; särsk. användt för att angifva önskan, att ett musiknummer osv. skall upprepas; jfr BIS. Ropa dakapo. ”Dakapo, dakapo!” ropade publiken. Romansen gafs dakapo. Dalin Vitt. 6: 63 (c. 1753; i fråga om strof). Lustigt en örfil fick jag. / ”Din hund, knäpp på strängen!” Jag knäppte: / Da Capo, på truten ett slag! Bellman 3: 97 (1769). Publiken (begärde) ouverturen tre gånger dakapo. Wegelius Mus. hist. 401 (1893). — (numera mindre br.) I Wien hörde förf(attaren) publiken begära da capo, genom förlängd handklappning. Snellman Tyskl. 354 (1842). Massan klappade i händerna åt hans (dvs. Brauns) visor, man fordrade dacapo, man ropade: ”bravo, bravissimo, Figaro!” Sturzen-Becker 1: 145 (1861).
II. sbst.
1) mus. den del af vissa musikstycken (ss. den ä. arian, menuetten, scherzot m. fl.) hvilken följer på styckets andra hufvuddel (trion) o. utgör en upprepning af dess första hufvuddel, hvarmed det vanligen afslutas; stundom mera allm. om ngn del af ett tonstycke som upprepas l. återkommer. Genom honom (dvs. Alessandro Scarlatti) erhöll arian ock den bekanta uppställningen i två delar, med ett da capo: en form som bibehöll sig ända till Glucks tid. Bauck Mus. hist. 79 (1862). Efter da-capo’t följer i många fall ett tillägg .. kalladt Coda. Wegelius Musikl. 2: 114 (1889). Dubbla da capo’n. Därs. 118. (Berwalds opera Estrella de Soria) förefaller .. på somliga ställen, med sina oupphörliga dacapos och täta rosalier, alltför gammalmodig. Lindgren Mus. stud. 166 (1896). — bildl. (Mor var vid sin andra dotters bröllop) så ung och lätt, så att en främmande omöjligen skulle tagit henne för ett dakapo af en svärmor. C. C. Gjörwell i Sv. mem. o. bref 2: 42 (1792). Seglingsberg, ett da capo af Ramnäs. Unge Dal. 1: 7 (1829, 1831).
Spalt D 177 band 6, 1906