Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DENTIN dänti4n l. den-, n., äfv. r. (Lilljeborg, Ljunggren Käksv. 4, 42, 43, 46 (1894)); best. -et l. -en.
Etymologi
[liksom t. dentin, fr. dentine, af eng. dentin(e), afl. af lat. dens, gen. dentis (se TAND); jfr DENTAL. Termen infördes c. 1840 af engelsmannen Richard Owen]
anat. o. tandtekn. tandben. Känsligt l. sensibelt dentin, dentin som (på grund af bortnötning af den omgifvande emaljen blottats o. därför) är känsligt o. ömmande. Thorell Zool. 1: 42 (1860). Emaljen är (på kindtänderna hos sorkarna) lagd i inåt gående veck, som på tandkronorna äro något litet uppstående öfver den af dem omslutna dentinen. Lilljeborg Däggdj. 281 (1871). Tandens hufvudmassa består af en egendomlig, med benväfven närmast beslägtad massa, dentinet. O. Hammarsten i UVTF 16: 32 (1875). O. Ulmgren i Bibl. f. hels. 2: 9 (1881). Hagnér Prakt. not. 8 (1896). — jfr KRON-, SKYDDS-DENTIN.
Ssgr: DENTIN-CELL03~2. om hvar o. en af de intill dentinet liggande celler hvaraf tandens pulpa väsentligen består. O. Ulmgren i Bibl. f. hels. 2: 12 (1881). —
-KANAL~02. om hvar o. en af de fina, endast mikroskopiskt urskiljbara kanalerna i dentinmassan. O. Ulmgren i Bibl. f. hels. 2: 10 (1881). 2 NF (1906). —
-MASSA~20. O. Ulmgren i Bibl. f. hels. 2: 43 (1881).

 

Spalt D 926 band 6, 1910

Webbansvarig