| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DENTAL dänta4l l. den- (dänntál Dalin), adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er. adv. -T.
1) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. nylat.] anat., zool. o. tandtekn. Dental kirurgisk patologi och terapi. PT 1897, nr 284, s. 1; jfr DENTAL-KIRURGISK.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. nylat. Redan hos de indiska grammatikerna omkr. 400 f. Kr. sammanföras t, th, d, dh, n, s, r, l till en särsk. grupp, dantamūlīya ’som bildas vid tandroten’ l. dantya ’som bildas vid tänderna’. Sedan påträffas hos hebr. grammatici från omkr. 900 e. Kr. benämningen ’tändernas bokstäfver’ (literæ dentium hos yngre, kristna grammatiker), hvarmed dock bl. afses s- o. r-ljuden. Detta är ock den äldsta bet. hos dentalis (d, t, n kallas då lingvales). Termen är tidigast funnen hos Münster Inst. gram. b 2 a (1524) o. förekommer sedan i samma bet. (ofta dock med uteslutande af r) i hebr. grammatikor intill senaste tid, äfv. (ehuru bl. i lat. form) i de på sv. skrifna. Emellertid upptages redan hos Hiärne Orth. 59 (”95”) (1717) t bland dentales (därjämte dock äfv. bland lingvales), o. Ljungberg Sv. spr. 2 (1756) uppför under rubriken ’Tandstaf, (Dentalis)’ d, t, s, th, ss, st. Ehuru båda tydligen mena sig anknyta till den hebr. gram:s indelning (jfr Ljungberg anf. arb. 4), har inom denna intet fullt motsvarande kunnat påvisas. Hos Hiller Inst. ling. sanct. 3 (1712) räknas dock t och d ss. dentales. I sin nuvarande anv. beror ordet emellertid åtm. delvis på ett gm t. förmedladt indiskt inflytande (jfr ofvan) o. synes hafva upptagits ss. term i sv. af Sundevall (se första ex. nedan)] språkv. om konsonantljud l. artikulation: som bildas l. åstadkommes därigenom, att tungspetsen l. främsta delen af tungryggen närmas till l. stödes mot öfvertändernas kanter, insidor l. baser l. mot tandvallen; jfr DORSO-, INTER-, LABIO-, POST-, PRE-, PREDORSO-, SUPRA-DENTAL samt DENTALISK, GINGIVAL o. LINGVAL. Dentala eller rena s-ljud. C. J. Sundevall i VetAH 1855—56, s. 53. Af r-ljuden är det dentala r rätteligen det enda i det högre (svenska) riksspråket erkända. Leffler Kons. i allmog. 21 (1872). Barn utbyta gutturala ljud (k, g) mot dentala (t, d). A. Kock i Nord. tidskr. 1901, s. 389. — särsk. som bildas gm artikulation mot tandeggen. Noreen Vårt spr. 1: 382 (1905).
II. [jfr t. o. eng. dental, fr. dentale, f., nylat. dentalis (näml. litera l. consonans)] sbst. språkv. motsv. I 2: tandljud, tungspetsljud; jfr DORSO-, INTER-, LABIO-, POST-, PRE-, PREDORSO-, SUPRA-DENTAL o. GINGIVAL. De egentliga ”dentalerna” (d, t etc.) uttalas mellan tungan och gomhvalfvet. C. J. Sundevall i VetAH 1855—56, s. 37. Tungspetsljuden motsvara hvad man brukar kalla dentaler. J. A. Lundell i Landsm. 1: 24 (1879). Lyttkens o. Wulff 2 Ljudl. 50 (1885). Konsonantljud, som sväva mellan vanliga dentaler ock supradentaler. Danell Nucköm. 49 (1905).
(I 1) -DEL~2. anat. o. zool. tandparti. Å underkäken äro (hos berggyltan) de båda dentaldelarne store och nästan orörligt sammanvuxne. Lilljeborg Fisk. 1: 426 (1884). —
(I 1) -KIRURGISK~020. [jfr ex. under DENTAL I 1] tandtekn. som rör l. hör till tändernas kirurgi, tandkirurgisk. Dentalkirurgisk patologi och terapi. AB 1898, nr 20, s. 2. —
(I 2, II) -SUFFIX~02. språkv. suffix bestående af l. begynnande med en dental. Tamm Avl.-änd. hos sbst. 37 (1897). —
(I 2, II) -UTVIDGNING~020. språkv. utvidgning med dental. E. Hellquist i Landsm. XX. 1: 277, 432 (1904).
Spalt D 924 band 6, 1910