Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DESERTION des1ærtʃω4n l. de1-, l. -är- l. -er-, l. -rʃ- (desärrtschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. desertion, fr. désertion; af lat. desertio (-ōnis), vbalsbst. till deserere (se DESERT, adj.)]
a) (numera mindre br.) rymning, desertering. Desertionen och Soldaternas rymmande tager nu .. öfwerhanden. Stadg. ang. landtmil. 3: 187 (1692). Armeen smälte bort af hunger och desertion. Eberhardt Allm. hist. 3: 114 (1776). Dalin (1850). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
b) († utom i ssgn -PROCESS) i allm.: öfvergifvande; stundom: affall. Huru stort hade icke detta rike (dvs. Danmark) varit, om intet dess krona genom tvång bragt hela länder till desertion. Chydenius 14 (1765). Desertion .. Affall ifrån troslära etc. Dalin (1850).
c) [jfr lat. desertio appellationis] († utom i ssgn -PÅSTÅENDE) jur. underlåtande att bevaka sin rätt, försittande af sin talan. Der den appellerande Parten påstår desertion (dvs. yrkar, att motparten skall anses hafva försuttit sin talan). Abrahamsson 605 (1726).
Ssgr: (c) DESERTIONS-DOM. [jfr lat. sententia desertoria] (†) jur. dom som i en öfverrätt fälles i ett mål där käranden underlåtit att bevaka sin talan. För Revisions Domar, Desertions Domar, Confirmationer på Förlikningar .. betalar den, som saken vinner .. 8 Daler Silfvermynt. Publ. handl. 6: 3872 (1755). SPF 1840, s. 99. —
(b) -PROCESS103~02. [jfr t. desertions-prozess] jur. rättegång på grund af egenvilligt öfvergifvande af make. Abrahamsson 263 (1726). Schrevelius Civilr. 3: 128 (1849, 1858). —
(c) -PÅSTÅENDE~0200. jur. framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans bevakande i öfverrätt, då motparten uteblifvit. Branting Förf. 1: 342 (e. handl. fr. 1809). Framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans bevakande, s. k. desertionspåstående. Kallenberg Förel. ö. rätteg.-balken 2: 83 (1902).

 

Spalt D 1004 band 6, 1910

Webbansvarig