| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DESILLUSIONERA des1ilɯʃωne4ra l. de1-, l. -u-, l. -ʃå- l. -ʃo-, äfv. 01—, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr DESILLUSION.
(i litterärt spr.) beröfva (ngn) en illusion l. hans illusioner, taga illusionen l. illusionerna från (ngn); i pass.: blifva besviken på l. gäckad i fråga om en förväntan l. förhoppning l. sina förväntningar l. förhoppningar. Man skulle kunna tro, att när barndomsåldern låg bakom ett sålunda (dvs. med vikt på fantasilifvets odlande) uppfostradt släkte, det skulle känna sig desillusioneradt och bedraget, sedan det inträdt i lifvets hårda kraf. Rydberg Det sköna 49 (1889). Den sällsamma cynism gentemot lifsvärdena, som gripit så många bland de yngre, tendensen att förringa, att desillusionera, att gå nedåt och bakåt. Vetterlund Stud. o. dikt. 134 (1896, 1901). När skönheten förgick fick äfven hon (dvs. Alexander II:s gemål) pröfva desillusioneringar, som voro bittra nog. G. Granfelt i Fin. biogr. handb. 1449 (1900). — särsk. [jfr fr. désillusionné] i p. pf. med adjektivisk bet.: som förlorat sina illusioner. Den inre utveckling, som af en vek svärmare gör en hård, desillusionerad och maktsjuk man. Levertin G. III 15 (1896; om Gustaf III). Den desillusionerade unge mannen med sitt naiva och trohjärtade väsen. PT 1909, nr 118 A, s. 3.
Spalt D 1009 band 6, 1910