| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ILLUSION il1ɯʃω4n l. -u-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
vbalsbst. till ILLUDERA.
1) (†) till ILLUDERA 1: gäckeri, sidvördnad; äv. konkretare: hånfullt o. vanvördigt uttryck. RP 3: 215 (1633). Brukandes spåtske geenswaar, inversioner och retorsioner, invectiver och illusioner. 3Saml. 7: 90 (1670). Swedberg Schibb. 275 (1716).
2) (†) till ILLUDERA 2: förhållandet att ngn gm knep o. d. söker komma undan en överenskommelse l. göra en bestämmelse värkningslös l. kringgå en lag o. d.; äv. konkretare, om försök l. handling i angiven riktning. Det kunde blifwa en stor illusion af lagen, om skulle tillåtas mindre straff för dem, som flere äro och sig samsättia att stiela. FörarbSvLag 2: 90 (1698). Bergv. 1: 532 (1703). Ang(åen)de de illusioner, som af de främmande skola öfvas emot 1724 års productplacat. 2RA 3: 232 (1731). DA 1825, nr 54, s. 1. Pfeiffer (1837).
a) (†) konkretare: inbillad, ovärklig syn l. uppenbarelse (tänkt ss. framkallad av djävulen l. andra övernaturliga väsen); bländvärk. Gadelius Tro 2: 183 (cit. fr. c. 1670). Skogsrår, Siörår, Hafsfrun och sådant, hvilket alt partie, jag ingalunda giör mig så dristig och säger aldeles intet vara til, efter jag väll veet diäfvulens och hans anhangs illusioner vara många 1000. Tiselius Vätter 1: 4 (1723).
b) (i fackspr., numera mindre br.) om sinnesvilla som icke är beroende på ifrågavarande sinnes felaktiga l. förvrängda uppfattning, utan på att det som framkallar intrycket på grund av fysikaliska (optiska) förhållanden självt är ett sken (är irrealt); i sht i uttr. fysikalisk, optisk illusion o. d.; äv. konkretare. FoU 15: 238 (i handl. fr. 1785). Hägringarna äro .. optiska fenomen, fysikaliska illusioner. Rydberg FilosFörel. 3: 233 (1878). 2NF 25: 1382 (1917).
c) förhållandet att man på grund av ett felaktigt intryck inbillar sig l. tror att ngt förhåller sig på visst sätt, fastän det i själva värket icke förhåller sig så; vanl. konkretare: felaktig uppfattning l. mening. VStyckUplKantPhilos. 38 (1798). Han faller ofta offer för den illusionen, att ett kategoriskt påstående är ett argument i en saklig diskussion. HT 1908, s. 227. — särsk.
α) med särskild tanke på att den felaktiga uppfattningen l. meningen är värdefull l. kär för vederbörande o. att ett uppvaknande ur villan är smärtsamt; stundom närmande sig bet.: (ogrundad) förhoppning l. förväntning; numera i sht i pl.; särsk. i uttr. (icke) göra sig några illusioner (om ngn l. ngt), (icke) ha ngn överdriven uppfattning (om ngns l. ngts värde), icke invagga sig i ngra (ljuva) förhoppningar (om ngt), se nyktert o. kallt (på ngt). Beröva ngn illusionerna, taga ngn ur en illusion. Förlora illusionerna. Föröfrigt gör jag mig lika litet, som hon (dvs. fru Hellvig) .. några illusioner öfver mina personliga utsigter för min tillkommande lefnad. Atterbom Minn. 610 (1819). Det gjorde honom nästan ondt om den illusion, hvilken han ansåg som en pligt att förstöra. Topelius Vint. I. 1: 258 (1859, 1880). Åren hade gått och illusionerna hade ramlat. Stavenow G3 127 (1901). En man med .. (Balzacs) djupa pessimism .. kan omöjligen .. hänge sig åt blåögda illusioner. BonnierLittH 4: 178 (1930). — jfr LIVS-, LYCKO-, SJÄLV-ILLUSION m. fl.
β) psykol. o. psykiatr. sinnesvilla beroende på en oriktig uppfattning l. tydning l. på en stegring l. förvridning av ett sinnesintryck; förr äv. allmännare, innefattande äv. hallucination. Hwasser VSkr. 1: 41 (1852; om hallucination). Rydberg FilosFörel. 3: 229 (1878). Illusionen är den subjektivt förvridna själsbilden av ett verkligt objekt, medan hallucinationen är en till yttervärlden förlagd själsbild utan objekt. Gadelius Själsl. 1: 130 (1921). jfr (†): Här är således en illusion på hörseln, såsom hos Zacharias på synen. SvLitTidn. 1814, sp. 430.
4) till ILLUDERA 4; med l. utan tillfogat prep.-attribut: övertygande intryck som ngt ger (av att vara vad det utger sig för att vara) resp. av värklighet; i sht om det mer l. mindre övertygande intryck l. den känsla av värklighet som ett konstvärk, en livsskildring l. ett skådespel förmår ge; vanl. i uttr. ge illusion av ngt, ge intryck av att vara ngt, ge illusion, ge intryck av värklighet, komma vederbörande att glömma att värklighet icke föreligger. MoB 5: 47 (1783). Höijer 2: 310 (c. 1808). I Verdens Gang har Christian Krogh på ett sätt, som ger illusion af lif, berättat ett samtal, som han haft med August Lindberg. GHT 1895, nr 251, s. 2. Villastaden gav åtminstone en illusion av att bo på landet. SvD(A) 1930, nr 99, s. 9. Det är inte nog med att kunna överlägset sjunga en Romeos parti, man måste också kunna ge någon illusion. Därs. nr 224, s. 8. — jfr VÄRKLIGHETS-ILLUSION. — särsk. (†) i uttr. till (högsta) illusion, i den grad l. på ett sådant sätt att man måste tro att värklighet föreligger. Snellman Tyskl. 295 (1842). Han skäller som en hund ända till illusion. Sturzen-Becker 2: 191 (1861). Benedictsson Eftersk. 33 (c. 1885).
Avledn.: illusionsfrihet, r. l. f. —
(4) -GIVANDE, p. adj. Ett spasmodiskt föga illusionsgifvande spel. GHT 1897, nr 228 A, s. 3 (i fråga om teaterföreställning). 2NF 17: 1146 (1912). —
Avledn.: illusionslöshet, r. l. f. —
-MÄNNISKA. människa som behärskas av illusioner; jfr ILLUSIONIST 2. Hon lär aldrig af lifvet; hon är nu en gång illusionsmänniska. Quiding FFanny 51 (1904). —
ILLUSIONISM, r.
2) till 3 c α: självbedrägeri framkallat av att man icke ser värkligheten i ögonen. Redan i Hvad är kärlek? finns törnroseriet, den mystiska känslokulten som för till moralisk illusionism. Werin Almqvist 107 (1923). Det plötsliga och otrevliga uppvaknandet ur fem års politisk och finansiell illusionism. SvD(A) 1931, nr 349, s. 4. —
ILLUSIONIST, m.||ig.
1) filos. till 3 c: person som omfattar illusionismen (se d. o. 1). Rydberg Varia 1: 39 (1890, 1894).
2) (föga br.) till 3 c α: person som behärskas av illusioner, person som icke ser värkligheten i ögonen. Quiding FrämNamn 72 (1902). ”Du oförbätterliga illusionist!” sade Maj. Dens. FFanny 92 (1904). De pacifistiska idealisterna äro illusionister och självbedragare, då de tro sig kämpa endast för och mot ”principer”. Steffen Krig 4: 90 (1917).
3) till 4: taskspelare, trollkonstnär. Jonglören och Illusionisten Hr Hanlow Schellini. DN 1894, nr 8861 A, s. 3. Pehrson Beebe KamSkrbl. 25 (1928). särsk. bildl. Vi illusionister av pressen. Siwertz JoDr. 240 (1928). SvD(A) 1930, nr 216, s. 4.
Avledn.: illusionistisk, adj. till ILLUSIONIST 3. Ett illusionistiskt konststycke. SvD(A) 1932, nr 123, s. 4 (i bild). —
ILLUSIONÄR, adj.
1) (föga br.) till 3 c: som är (beroende på) en illusion. (Feuerbach) förleddes .. till att framställa religionens och kristendomens innehåll såsom illusionärt. Göransson UndersRel. II. 2: 211 (1906).
2) psykol. o. psykiatr. till 3 c β: som har karaktären av illusion(er). Utom .. illusionära fantastiska omtolkningar av den värld, som faktiskt omger den sjuke, uppträda (vid delirium tremens) också verkliga hallucinationer. Wigert PsykSj. 2: 110 (1925).
Spalt I 199 band 12, 1933