| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
DESTILLAT des1tila4t, äfv. däs1-, stundom de1-, l. (numera utom i Finl. nästan bl. hvard.) DISTILLAT dis1– l. di1– (– -át Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.
(nästan bl. tekn.; jfr dock a o. b) om den flytande kondensationsprodukt som framkommer vid en destillation; jfr DESTILLATIONS-, DESTILLERINGS-PRODUKT; ämne som vid en destillation ’går öfver’ l. ’destillerar öfver’, kondensat; motsatt DESTILLATIONS-, RETORT-ÅTERSTOD (RESIDUUM). Phosph. 1810, s. 368. SFS 1846, nr 35, s. 44. Framkommer distillatet droppvis eller stötvis, är det för svag eld och denna måste då ökas. Leufvenmark Vin. o. spir. 1: 53 (1869). Destillater med konstanta kokpunkter. Rosenberg Oorg. kemi 26 (1888). 2 Uppf. b. 7: 493 (1903). — särsk.
a) i bild; jfr DESTILLERA 4. (Stoffet) undergår en följd af reningsprocesser, för hvarje gång befrias det från något obehörigt, hvilket fälles till botten och afskiljes, och hvad som står kvar som ett sista destillat, en quinta essentia — är icke det alltid poesi? Larsson Intuition 38 (1892, 1904). (Claussens vårdikter) ge ofta som ett destillat af alla luftens och jordens färska och vårliga kryddor. Österling Män. o. landsk. 192 (1910). — jfr VIN-DESTILLAT.
b) (mindre br.) om destilleradt (jfr DESTILLERA 1 a γ) brännvin. Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat / och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat! Karlfeldt Flora 18 (1906).
Spalt D 1060 band 6, 1911