| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIGNA diŋ3na2, sällan di3g~na2 (di`gna Weste; uttal med långt i (sannol. representerande uttalet di3gna2) Sjöborg Schwed. spr. 29 (1811)), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Anm. Ordet har ej anträffats i fsv. Om man undantager det enstaka språkprofvet från Bib. 1541 (se under DIGNA NED 3), finna vi det först hos S. Laurentii Krist. ridd. (1622) (se under DIGNA NED 1). Därefter förekommer det hos Columbus Ordesk. (1678) (se under 5), hos Verelius Ind. (1681) (se under 1) o. hos Spegel Guds verk (1685) (se under 3). Den sistnämnde upptager ordet i sitt ”Register och Förklaring öfwer några gamla Ord” i slutet af anförda arbete. Bib. 1703 upptager likaledes ordet i sin ”Vthtydning af några Swenska ord, som synas mörka, och äro komna vthur bruuk, hälst i somliga landzorter”. Under tiden närmast efter Spegel förekommer ordet bl. a. hos Brenner Pin. hist. (1727) (se under DIGNA NED 1), hos Björner Sorle 55 (1737), där det direkt återgifver ett isl. digna, samt hos Nordenflycht QT 1745 (se 1 c β). Med hänsyn till nu anf. förh. är man måhända berättigad att antaga att ordets förekomst i nyare sv. beror på litterärt lån, närmast från bibeln, kanske äfv. från Spegel.
1) på grund af maktlöshet l. mattighet icke kunna hålla sig upprätt l. uppe utan sjunka ihop l. tillsamman l. ned, digna ned, signa (ned). Verelius Ind. (1681; under digna). Digna .. segna neder af machtlöshet. Spegel Gl. (1712). Den usling, som af armod dignar. Lidner 1: 274 (1788). Andra (landtvärnssoldater) .. funnos .. dignade i gathörnen och i portgångar eller stödjande sig mot väggar, utan makt att komma längre och afbidande döden. H. G. Trolle-Wachtmeister (1808) hos Tegnér Trolle-Wachtmeister 1: 125. Af trötthet, törst eller vanmagt hade redan flere personer dignat på fältet, somliga sanslösa, några döda. Fryxell Ber. 15: 157 (1848). Fogden .. (kan) / nödgas draga dagen lång, / likt hans offer, Grottes stång, / tills han dignar och ihjäl / trampas under hälarne / af de andre trälarne. Rydberg Dikt. 2: 83 (1891). Af svält och utmattning dignande renflockar. SvD(L) 1906, nr 89, s. 3. — särsk.
a) med prep. under. Trälen dignar under gisselhuggen, släpper vridstången, faller framstupa och trampas till döds. Rydberg Dikt. 2: 91 (1891). Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda. 2 Mos. 23: 5 (öfv. 1903); jfr 5.
b) med adverbial uttryckande rörelsens riktning l. mål (jfr c α). Forella, af förskräckelse dignad till jorden, omfamnar .. sin Fostermoders knän. Atterbom FB 209 (1818). Schonkel var nära att digna mot golfvet. Blanche Våln. 589 (1847). I detsamma han (dvs. Jefta) nu fick se henne (dvs. sin dotter), ref han sönder sina kläder och ropade: ”Ack, min dotter, du kommer mig att digna till jorden, du drager olycka öfver mig! ..” Dom. 11: 35 (öfv. 1896).
c) (poet.) pregnant, öfvergående i bet.: sjunka död ned, stupa, falla. Den vilde ser förtjust ett blodigt offer digna, / Och hämnarns yxa höjd, till mord och rån bestämd. Stenhammar 13 (1794). Månd’ för Gjukes dotter / två stridsmän digna. Afzelius Sæm. E. 252 (1818). Förgäfves hjelteskaran här (vid Chæronea) mot öfvermakten stred; / Hon dignade — och Hellas’ sol i blod sig sänkte ned. Sander Dikt. 54 (1870). Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, / dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. Rydberg Dikt. 1: 34 (1874, 1882). — särsk.
α) med rörelseadverbial (jfr b). Den unga kämpens makt mot detta slag ej höll: / Tillika med sin häst han dignade till jorden. J. G. Oxenstierna 5: 165 (c. 1817). Genom lifvets törniga dalar / Gå vi med blödande steg, af sorgerna följde, och digna / Sist i en nattfull graf och sofva den eviga sömnen. Stagnelius 1: 6 (1817). Pedro dignar död ur sadeln / Ned på sanden. Oscar II I. 2: 119 (1859, 1886).
β) bildl.: duka under, gå under. Men ack! mit hopp det måste digna: / Min tilförsickt blef platt förstörd, / När som min vän til jorden signa. Nordenflycht QT 1745, s. 131. Hon (dvs. rosen) .. / .. aldrig (i Österlandet) för en frostnatt dignar. C. V. A. Strandberg 3: 8 (1855). Nu vintern har dignat af ålder, / Och solen fått varmare sken. Östergren N. dikt. 77 (1879). Han har sett ”kampen för tillvaron” blifva allt svårare, småindustrien digna i den ojämna striden med storindustrien och ”ringarna”. C. D. af Wirsén i PT 1900, nr 138 A, s. 3.
2) om lem, lifskraft o. d.: mattas, svikta, sjunka domnad ned, domna; eg. o. i bild. Mina knän af matthet digna. Kellgren 1: 136 (1788; yttrande af en färjkarl, då han hör att kungen kommer). De tjenande tärnorna låna / Dido sin hand, och bära sin Drottnings dignade lemmar / Till sofkammarn af marmor. Adlerbeth Æn. 93 (1804, 1811). De händer, som utsträckas att Honom (dvs. Jesus) gripa, digna af vanmagt. Ödmann Pred.-utk. 49 (1808, 1812). Om ur händer, hvilka digna, / Lyran faller, knappast stämd. Wallin Vitt. 2: 26 (c. 1812). De tyngda skuldror digna, / Blod droppar från din panna. Ps. 1819, 86: 3 (om Jesus i Getsemane); jfr 5. Ljusa barndomsminnen upprätthålla hans dignande krafter. Hwasser V. skr. 3: 169 (1833). Vi stå på hoppets ljusa höjd, / Dess luft är frisk och ren dess fröjd, / Dess vinge aldrig dignar. Wecksell S. dikt. 83 (1860). Då de trötta lemmarna här dignat under dagens tunga och hetta, huru ljuft att tänka sig en hel evighets hvila. Genberg V. skr. 2: 88 (1862). Du trogne och gode tjenare, när din hand dignar i din sista stund, så stå tusende händer upplyftade till att taga uti der du slutar. Thomander 1: 263 (1862). jfr: (†) Blodlös dignar hon ned; förmörkade digna dess ögon. Adlerbeth Æn. 310 (1804, 1811).
3) (†) blifva vanmäktig, falla i vanmakt, blifva sanslös, mista sansen, dåna, svimma; i p. pf. med adjektivisk bet.: sanslös. Digna .. dåna, swimma. Spegel Gl. (1712). Men ack! jag dignar: se min vänner uti band: / Vårt fall är nu beredt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 127. Hon dignar. .. Hon svimmar åter. Lidner 1: 148 (1784; scenanvisningar). (Magistern slog) barnet öfver hiessan och allestäns i hufvudet, samt på ryggen mot hierttat, så at gossen ofta dignade i hans händer. J. Stenius (1790) hos Neovius i Ur Finl. hist. 334. Nära dignad / Af sorg, att er finans var ställd på dålig fot, / Jag också var betänkt att skaffa verksam bot. Remmer Den föregifne döde 5 (1828). Carl som sjelf stod på mindre säkra fötter, var nära att digna af skratt. Crusenstolpe Tessin 3: 58 (1847); jfr 1. Modren höll på att digna af den plötsliga underrättelsen. Wetterbergh Kapellpr. 40 (1849). jfr: (†) Ach, bedröfliga syn! Ulrica, du dignar i vanmagt. Nicander Vitt. 329 (1771). — om tanke: svindla. Therföre Helige Gud wid thesza här Gerningar alla / Hisnar mit Förstånd, mina Tankar digna och falla! Spegel Guds verk 21 (1685).
Anm. till 1 o. 3. Det kan stundom vara omöjligt att med säkerhet afgöra om i ett språkprof digna har bet. 1 l. bet. 3.
4) [jfr nor. digna, bågna, böja sig, t. ex. om en stång] om sak: icke kunna bära öfvermåttet af en tyngd, svikta (under en tyngd); ofta mer l. mindre oeg., bl. för att beteckna öfvermått af l. öfverflöd på ngt; ofta i förb. med prep. under. Under de varma Luftstreken äro parasiterne aldra talrikast, och det ofta så, at träden kunna digna under bördan af dem. Fischerström 4: 471 (1792). Furst Urusofs sängkammare, hvilken dignade under den yttersta Asiatiska lyx och prakt. Blanche Flick. i stadsg. 426 (1847). Äppelträdet stod .. snöhvitt af blommor om våren, och om hösten dignade alla grenar af äpplen. Topelius Läseb. 1: 98 (1856, 1891). Den nya byggnad, som liksom dignar till marken under sin långa skylt: Palæstra et Odeum. Weibull Lunds o. Lundagårds minnen IX (1884). Granarna alldeles digna under tjocka snödrivor. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 210 (1910). — särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.
a) med bestämning angifvande det hvarpå rikedom l. öfverflöd råder; med prep. af, under, stundom med. Hvad jag ofta vid detta af läckerheter dignande bord kommer att hungra efter våra knappa måltider. Knorring Ståndsp. 1: 7 (1838). En bokhylla .., dignande under rika skatter. Ödman Ungd.-m. 2: 249 (1881). Ett med rykande maträtter dignande bord. Dens. Vår- o. sommard. 2: 143 (1888).
b) (i högre stil) pregnant, utan dylik bestämning; numera nästan bl. i förb. med bord. Dignande åkern till lifvets behof frambringar sin gröda. Ingelgren 310 (1810). Blänkande drufvan .., mognad på dignande gren. Tranér Anakr. XXIII (1833). Vid det dignande bordet kan brödet ätas lika bittert som vid det nära utblottade. Thomander Pred. 1: 355 (1849). Många smulor från hans dignande kunskapsbord falla i den tacksamme läsarens sköte. SD(L) 1904, nr 338, s. 2; jfr a.
5) blifva alldeles uttröttad l. uppgifven af att bära en börda l. i öfverförd anv. ngt som uppfattas ss. en börda, skatter, pålagor, olyckor, sorger, bekymmer osv.; icke kunna hålla sig uppe (under tyngden af ngt), sjunka till jorden, förkrossas, svikta; oftast i förb. med prep. under. Columbus Ordesk. 58 (1678). Att det finnes fler, / Som digna under lifvets smärta. Lidner 1: 107 (1783). Jag dignar under tyngden af mina olyckor. Gustaf III 2: 31 (c. 1785). Staten .. har växt till den höjd, att han nu synes vilja digna under sin egen storhet. Kolmodin Liv. 1: 6 (1831). Dagkarln, dignande snart för bekymrens och arbetets börda, / Får vid sin älskades bröst somna från dagarnes nöd. B. E. Malmström 6: 31 (c. 1855). Dignad under sorgens tunga ok, / Förgråten enka sitter der i dok. Böttiger 4: 15 (1868). Hvad den lider, hvars vilja dignar under stora uppgifter. Wikner Vitt. 175 (1879). Lynnet blef ofta dystert (hos Wallin), men anden dignade icke under bördan. Svedelius Sm. skr. II. 2: 135 (1882, 1888). Vi ha sett, huru statskontoret mer än en gång varit nära att digna under bördan af den stora statsbristen. Odhner G. III 1: 496 (1885). Digna under .. tryckande rustningar. AB(H) 1897, nr 2, s. 2. — i fråga om öfvermått af ngt godt. Om han än är filosof, / om han än af lärdom dignar. Hagberg Echegaray Gal. 105 (1902). Svensson stod på trappan, dignande af ära, lycka och hemlighetsfullhet. Hedenstierna Svenssons 188 (1903).
6) (i högre stil) öfverväldigad af bäfvan, ångest, vördnad o. d. sjunka ned (inför ngt stort o. sublimt l. förkrossande, särsk. inför Gud).
a) om ett nedsjunkande i eg. mening; stundom ss. en poetisk omskrifning för: knäböja, knäfalla. Så skön uti Messie blod / Vid korset Magdalena dignar; / Så skön i sina tårars flod / Hans fot hon kysser och välsignar. Lidner 1: 109 (1783). O, vid din bild på nytt i tårar jag längtar att digna, / Helga Maria, himmelens brud och dotter och moder! Stagnelius 1: 31 (1817). När till slut den vigde talar / i sin vigda kyrkas salar, / .. då hvart knä till jorden dignar. Tegnér 1: 224 (c. 1825); jfr 2. Du som dignar skälfvande vid det kors, till hvars fot du ville lägga tunga bördor ned, var välkommen, du återvändande. Thomander 1: 97 (1829). Då till dina fötter dignar / Syndaren och ber om nåd. Ps. 1819 öfversedd af Thomander m. fl. 74: 5 (1849). För dig (mitt barn) i lof för Gud jag dignat, / Jag, som din födelse välsignat / Och som välsignar dig ännu. C. V. A. Strandberg 3: 385 (1855). För Herrans fötter vill jag tacksamt digna. Nyblom V. dikt. 186 (1876).
b) mer l. mindre bildl. Ja! tillbedjande jag dignar / För din makt, Oändlige! Ps. 1819, 74: 5. Vid detta allvarsamma tal föll på en gång Erkebiskopens mod; han dignade för Konungens öfverlägsenhet, antog en botfärdig ton. Strinnholm Vas. 2: 447 (1820). När, bäfvande och stum, jag dignar / I glansen af ditt majestät, / Jag i välgerningarnas fjät / Dig finner, känner och välsignar. Wallin Vitt. 1: 64 (1821). Jag kännes vid min svaghet, och dignar under känslan af min ofullkomlighet (dvs. min oförmåga att värdigt kunna utföra det stora ämnet). Dens. Rel. 3: 166 (1830, 1831). Blomma, älskade, hvarför dignar mitt hjärta nu jag ser / dig lysa därinne på dunkel plan. Ekelund In candidum 22 (1905). Den stränga boja, hvarmed jag var fjättrad / I ett och tjugu år, hvar stund och timma, / Blef löst af Döden, och jag dignar vid det. Wulff Petrarcabok 344 (1905).
7) (†) med begreppet om sviktande förmåga att hålla sig uppe l. att bära så godt som försvunnet: (sakta) sjunka l. sänka sig. Hvar aftonsol med Folkets (tacksamma) suckar dignar, / Som gudlik göra hvar hans (dvs. den älskade furstens) dag. Thorild 1: 142 (1784). Ty det är ditt (dvs. kungens) Himla-Värf / Folket att välsigna, / Ej i ståteligt Förderf / Sjelf med alla digna. Därs. 168 (1805). Omkring den till jorden slagne dignade alla skenvärdens dimmor till sitt intet. Wingård 2: 36 (1819, 1859; om Paulus vid Damaskus). Der han (dvs. ”hvite Krist”) framgår, digna svärden: / För hans ande kraften domnar. Fahlcrantz 1: 142 (1842, 1863).
Särskilda förbindelser:
1) till 1: sjunka maktlös ned. Här ser tu then (dvs. Frälsaren) min Siäl af vanmacht digna ner, / Then Firmamentets vidd vid stadig rörsel håller. Brenner Pin. hist. 99 (1727). Iag .. tog .. op en Pistol och satte emot Prästen; han hade så när dignat ned på marken. S. Löfving (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 427. Hon dignar maktlös ned, för smärta vil förtvinna, / Ser hvar minut sin död; men kan ej döden finna. Nordenflycht QT 1745, s. 97. Svea blödde, / I stoftet dignad ner. Geijer I. 3: 278 (1815). Bespottad, qvald och höljd med blod, / Han under hån och slag vill digna neder. Ps. 1819, 87: 4. Smäktar du af törst och dignar hopplös ned i hetan sand? Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882). När vi trötta digna ned. Söderberg Rytm. 81 (1907). — särsk. (poet.) till 1 c. (Hon kunde hafva) låtit sin godha troo och förtröstning, falla och digna nidher. S. Laurentii Krist. ridd. E 4 b (1622). Med friska löf det (dvs. trädet) står ännu / Och ej sit öde vet, förrän det dignar neder. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 178 (1795). Innan tåget nått denna ort (dvs. Damaskus), dignade den af sjukdom och nöd medtagne pilgrimen ned och begrofs i öknen. Heikel Filol. 198 (1894).
2) till 2: sjunka maktlös ned. Huru starka äro väl menniskors händer? Huru stora bördor mäkta de att bära utan darrning? och huru länge darra de innan de alldeles digna neder? Thomander Pred. 2: 190 (1849).
3) (†) till 3: sanslös sjunka ned; äfv. oeg. o. bildl. Tå han taladhe medh migh, dijgnadhe iagh aff wanmechtigheet nedher på mitt ansichte til iordena. Dan. 8: 18 (Bib. 1541). Då Konungen (dvs. August af Polen) gick fram, i Romersk habit, .. blef han af den svåra tyngden och hettan så vanmäcktig, at han dignade neder, emellan deras händer som elliest understödde honom. Nordberg K. XII 1: 36 (1740; i en äldre t. skildring af samma händelse: es stiesse Ihro Maj:t eine Ohnmacht zu). Jag dignar ner, för svag att dig (o Gud) / Ett värdigt offer bära; / Jag väcks — och lika hög är mig / Din vishet och din ära. Ps. 1819, 11: 5. (Svennen) låtsade .. vara illa sjuk, dignade ned ifrån stolen såsom hade han varit död. Sv. folks. 35 (1844). — om tanke o. d.: svindla (jfr DIGNA 3 slutet). All skapad vishet här måst hisna, digna ned. Runius Vitt. 249 (1705). Ja, huru högt än Vetenskapen stiger, / Från sol till sol, der tanken dignar ner: / Ser hon dock ej, hvad Religionen ser. Franzén 6: 24 (1835).
Anm. till 1 o. 3. Det kan stundom vara omöjligt att med säkerhet afgöra om i ett språkprof digna ned har bet. 1 l. bet. 3.
4) (i högre stil) till 6 a: öfverväldigad sjunka ödmjukt ned (inför ngn l. ngt); nästan liktydigt med: knäböja, knäfalla. Sjunga icke verldarne sin Skapares lof? Och englaskaror digna ned af salig tillbedjan för den Allsmäktiges thron. Thomander 1: 140 (1828).
5) (†) till 7: (sakta) sjunka ned. Harpan dignar stum på (ängelns) fällda vingar ner. Linder 1: 185 (1789). Snart dignar ner, liksom hans (dvs. den döde universitetslärarens) kropp, / Det tempel der han lärde. Franzén Skald. 2: 294 (1804; med syftning på den snart förestående rifningen af Åbo universitetshus).
DIGNA TILLBAKA10 040, äfv. 032. särsk. (föga br.) till 2: maktlös sjunka tillbaka. (Hermiones) ansigte var blekt som marmorbilden, mot hvars fotställning hennes hufvud dignade tillbaka. Rydberg Ath. 56 (1859, 1866).
Spalt D 1287 band 6, 1912