| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DIMINUTION dim1inɯtʃω4n l. -ɯʃω4n, äfv. di1mi-, stundom dimin1– l. dimi1n-, äfv. -u-, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera bl. ngn gg i mera fackmässigt spr.) i allm.: minskning, förminskning. Commissarierne (kunna icke) bevilie till comitatens (dvs. samtycka till eskortens) diminution. A. Oxenstierna 1: 147 (1628). Diminution, minskning; afkortning, eftergift. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Deminution, .. förminskning, förringande; afdrag, afkortning. G. Dalin (1871). Hvarje diminution af (dvs. inskränkning i) eganderätten. Thyrén Sv. politik 19 (1911). — konkret. Äro naturtingen symboler af det öfversinnliga, så äro också alla krafter, drifter och begär, som på dessa naturting hafva afseende, endast skuggor och sublunariska diminutioner af det himmelska lifvets tendenser. Stagnelius 2: 753 (c. 1820).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) byggn. motsv. DIMINUERA 2, om ett kolonnskafts o. d. gradvisa afsmalnande uppåt. (När pilastrar) stå i samma rad med collonner .., då bör man gifva pilastrarne samma diminution som collonnerne. König Mec. 78 (1752). Diminution .. afsmalning. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (mindre br.) mus. förminskning (vanl. till hälften) af noternas tidsvärde i ett tema då det upprepas i ett musikstycke (oftast i imiterade kontrapunktiska satser, fuga, kanon o. d., men äfv. vid komposition i fri stil), ’förminskning’. Ockenheim (uttänkte) nya, skarpsinniga sammanställningar i stämföringen: augmentationer, diminutioner, imitationer och omvändningar ökades ständigt. Bauck 1 Mus. hist. 46 (1862). 2 NF (1906).
4) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (föga br.) språkv. om det förhållandet att ett (medelst afledning l. sammansättning bildadt) ord uttrycker samma begrepp som sitt grundord men i förminskad skala l. lägre grad o. d.; jfr FÖRMINSKNING; bildning af diminutiver. Gradation och Diminution, som uti de mera skötte och vårdade Språken ofta så tilräckligt och nätt uttryckas, äro uti vårt nyare Språk .. mera sällsynte än de borde vara. Latinerne utmärka ofta sin Diminution med Sub … Uti vår moderna Svenska hjelpe vi oss, likasom i nödfall, med Små, litet, något; såsom Småle, Små-snöga. Gagnerus Försök t. sv. spr. odl. 309 (1787). De Germaniska språken, särdeles de Nordiska, (äro) svagt utrustade med egna ändelser för diminutionen. Rydqvist SSL 5: 222 (1874).
Spalt D 1394 band 6, 1914