| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
DISKRET, i bet. I diskre4t (disskrét Dalin), i bet. II diskre4t, äfv. diskre4 l. (sällan) diskrä4 (disskrä´Dalin) l. (sällan) diskrä4 (disskrä´tt Dalin, diskrätt L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850); jfr skrifningen diskrett), adj. -are; n. o. adv. =, sällan -t (Björkman (1889); jfr G. Cederschiöld i Språk o. stil 1912, s. 134).
I. [af lat. discretus; jfr motsv. anv. af t. diskret, eng. discrete, fr. discret] åtskild.
1) filos. o. naturv. åtskild, existerande hvar för sig, icke öfvergående i hvarandra l. i ngt annat; motsatt SAMMANHÄNGANDE. Nu fick jag på stället öfvertyga mig at blåsorne voro aldeles discrete. S. Hedin i Vet.-handl. f. läk. I. 1: 31 (1793; om utslag). Abdomen (på en viss insekt är) röd, under med många svarta puncter, stundom discreta, stundom sammanhängande. J. V. Zetterstedt i VetAH 1819, s. 69. Materia såsom sådan är icke väsende, substans, enhet, utan phænomen, substantiatum, aggregat eller discret massa. Boström 2: 84 (1838). En viss mängd vatten i ett kärl (är) ett kontinuerligt qvantum, men samma vattenmängd i form af regndroppar ett diskret qvantum. Borelius Metaf. 27 (1883). Vannérus Metaf. 97 (1914).
2) mat. om mängd af storheter; motsatt såväl KONTINUERLIG som SAMMANHÄNGANDE. Diskreta storheter, tal. Dalin (1850). Ahlman (1872). Det är .. naturligt att för .. (de gamle grekerna) en vid klyfta skall finnas mellan geometriens kontinuerliga storheter och aritmetikens diskreta tal. P. G. Laurin i Ped. tidskr. 1890, s. 205.
II. [jfr senlat. discretus] försedd med urskillningsförmåga o. i därur utvecklade betydelser.
1) (numera knappast br.) som har urskillning, förståndig, klok, skarpsinnig, förfaren; förr stundom närmande sig bet.: rättskaffens, redlig, hederlig; jfr BESKEDLIG 2. A. Oxenstierna 2: 195 (1614). Elliest befinner jagh honom och een förståndigh och discret man vara, såsom (dvs. som) väl förstår sine saker. Oxenst. brefv. 5: 337 (1625). Högwyrdige, Höglerde och Discret Hr Biskop M. Jahan Scarinus. Växiö domk. akt. 1677, nr 327. Then discrete Läsaren. Brask Pufendorf Inl. t. hist. Föret. 3 a (1680). Discret .. ährachtig. Swedberg Schibb. 265 (1716). Sällskapet är så Tankeredigt (Discret), at det lärer förese en hvar med riktigt Svar. Weise Narrar 1: 285 (1769). Dalin (1850).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (†) som ej förifrar sig, måttfull; återhållsam; hofsam, human; höflig. Gå medh denne saken discret om, och icke allt drijffue medh wåldh. Saml. af instr. f. landtreg. 136 (1620). Huad ord mig i dässa dagar här ähra giffna, låter jagh orepeterat. Die aller discreteste säija migh, att jagh håller nu huarken ordh eller afskeedh. Oxenst. brefv. 11: 635 (1633). Sammaledes haffwa Konung Edvard i Engeland och hans Gemåhl Egica vthi en ståndachtigh och heligh Kyskheet tilsamman leffwat. Slijke vndersamme discret Exempel wiste iagh månge fleere at förtälja. Schroderus Albertinus 4: 193 (1638). Hwilken förmögen person wille icke thee sigh ährebödigh (dvs. ödmjuk) och kostfrij (dvs. frikostig) emoot Herren Pater (dvs. sin biktfader), .. effter han .. (vid ådömandet af penitens) discret warit hafwer. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 439 (1680). Discret .. höflig. Swedberg Schibb. 265 (1716).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] eftertänksam, varsam o. försiktig i sitt tal; grannlaga, taktfull; försynt; stundom: som kan tiga med en anförtrodd hemlighet, tystlåten. Een .. Cavalier .., hwilken war så discret, att effter han war för det som oährligit är beskylt, wille han sielf inthet bijwista förnäme Compagnier, .. in till dess han hade purgerat sigh. RARP V. 1: 241 (1654). Sahlstedt (1769). Han (har visserligen på skämt ryckt till sig ett bref, men) är visst diskret om någon dödlig, när han bör vara det. Choræus Bref 155 (1804). Dalin (1850). Ni är för discret att fråga mig hvarföre. Blanche Bild. 4: 59 (1865). Icke varje ”tystlåten” person är diskret utan just den som förstår att både tala och tiga ”med urskillning”. Larsson Psyk. 59 (1910). (Spårvagns-)konduktörerna (i Sthm, som sålt hattnålsskyddare, ha) väl fattat och diskret utfört sin uppgift. NDA 1913, nr 26, s. 1. — om sak. Huttens satir är lika klar och rak på sak som Erasmus’ ironi är diskret och förstucken. Levertin 11: 43 (1888). Fröding Guit. 179 (1891). Hennes omdömen äro icke illvilliga, utan rätt diskreta. VL 1905, nr 232, s. 4. På ett diskret, finkänsligt och ingalunda sentimentalt sätt, skildrar författarinnan Elsies lycka, när hon och doktor Mortimer satt eget bo. PT 1909, nr 145 A, s. 3.
4) i öfverförd bet. om sak.
a) (mindre br.) som förutsätter grannlagenhet o. tystlåtenhet: förtrolig, privat, som bör hemlighållas. Utan att den tillfrågade på förhand underrättas därom, att det är meningen att gifva publicitet åt hvad han trott vara ett helt diskret och kordialt samtal. PT 1911, nr 303 A, s. 3.
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] dämpad; särsk. om alster af bildande konst l. konsthandtverk: dämpad, icke braskande, måttligt hållen, måttfull; motsatt BRASKANDE, SKRIKANDE, BJÄRT. Ramarna .. blifva (i Ludvig XVI:s stil) strängt symmetriska, listverket och ornamentet vanligen ytterst diskreta. G. Göthe i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1886, s. 82. (Finlands ungdom) eger .. en fri tanke och en varm känsla, men disponerar endast diskreta uttryck därför. AB(L) 1895, nr 278, s. 1. Det hela verkar .. med sin .. diskreta, endast lätt antydda färg i hög grad förnämt. PT 1895, nr 230, s. 3. Taket (i Tokios kejsarpalats) visar en rikedom af utsökta, men diskreta konstväfnader. Nyblom Österut 81 (1908). Engelskorna (turisterna) .. slå sig ned framför konstverken (i Brügge) och läsa högt för hvarandra hvad som står tryckt om dem med diskret kyrkosam stämma. Hallström Skepn. 318 (1910). Tvålarna .. äga en fin, frisk och diskret doft. NDA 1913, nr 71, s. 5.
Spalt D 1573 band 6, 1916