| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
DISKURSIV dis1kursi4v, äfv. 30~2 l. 40~1 (∪ ∪ ′ L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850)), adj.; adv. -T; jfr DISKURSIVE.
1) [jfr motsv. anv. i d., t., eng., fr. o. mlat.] filos. som uppfattar l. uppfattas successivt gm slutledning, som icke grundar sig på ngn helbild af föremålet utan på en endast bit för bit vunnen erfarenhet; särsk. om erfarenhet: som icke nås omedelbart gm sinnena utan gm logiskt tänkande o. särläggande af begreppen; om tänkande: som särlägger de olika momenten i deras innehåll o. fattar dem successivt, det ena efter det andra; motsatt INTUITIV; om skrift (föga br.): argumenterande. Ingen Philosophi, som .. är blott discursiv genom begrep, kan äga bestånd. B. Höijer i Litt.-tidn. 1797, s. 350. En discursiv förnuftskundskap (en kundskap genom begrep, och ej genom åskådning). Dens. 2: 197 (c. 1800). (Den ifrågavarande) Skriften skall vara .. mera rhetorisk än discursiv. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 116. Sker .. utelemnandet af vissa bestämningar (hos ett föremål) afsigtligt och med klart urskiljande af de fasthållna, så hafva vi en Diskursiv kunskap eller Tänkande. Borelius Log. 6 (1866, 1882). Det mänskliga tänkandet är .. diskursivt, d. v. s. yttrar sig såsom ett successivt begripande. Sjöberg o. Klingberg Log. 5 (1876, 1898). (Maeterlinck) hyllar intuitionen framför det diskursiva förståndet och förhärligar det inre själslifvet. PT 1909, nr 134 A, s. 3. För Boileau, Voltaire eller Leopold är uppfinningen diskursiv, led lägges till led och är en för sig avrundad bild, som är till för sin egen skull. Mjöberg Stilstud. 24 (1911). En reflexionsmässigt, blott diskursivt komponerad dikt. Wrangel Dikten 85 (1912).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (knappast br.) under (form af) diskurs l. samtal; jfr DISKURS-VIS o. DISKURSIVE 1. Diskursift: per sermonem. Lindfors (1815). Diskursiv, som sker samtalsvis. Ekbohrn Främ. ord (1904).
Spalt D 1583 band 6, 1916