| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DIVERGERA di1värge4ra l. div1-, l. -ær- l. -er-, ngn gg -je4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2 (divärrgèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DIVERGENS.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (i sht i fackspr.) med pluralt subj.: gå isär, sprida sig, gå l. sträcka sig i olika riktningar (så att de mer o. mer aflägsna sig från hvarandra); jfr DIVERGENS 1, DIVERGENT 1. Phosph. 1811, s. 93. Två linier, som icke äro parallella, sägas divergera i den riktning, hvari de aflägsna sig från hvarandra. NF (1880). Framtill stöta stämbanden tillsammans uti sköldbroskets vinkel .., hvarifrån de .. således bakåt divergera. Nyström Talorg. 7 (1888). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr 3 slutet). Divergerande radier. C. F. Fallén i VetAH 1814, s. 171. I divergerande rigtningar. Berlin Schabus 177 (1860).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] mat. om serie o. d.: vara divergent (se DIVERGENT 2); jfr DIVERGENS 2. Björling Alg. anal. 44 (1866). Dens. Diff.-kalk. 155 (1893).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i öfverförd anv.: gå isär, skilja sig åt; vara olika; äfv.: vara af olika meningar; jfr DIVERGENS 3, DIVERGENT 3. De divergera ganska betydligt i sina åsikter. Atterbom i Phosph. 1810, s. 101. Dalin (1850). Cederschiöld Verbalabstr. 54 (1908). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr 1 slutet). Olika och divergerande tendenser. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 239 (1818). Meningarna äro fortfarande lika divergerande. Ped. tidskr. 1890, s. 148. Divergerande intressen. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 187 (1909).
4) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i förb. divergera från ngt, aflägsna sig från ngt; afvika l. skilja sig från ngt; vara olik ngt. (Fenomenmänniskan) födes .. till verlden med .. (parnings-) begär och divergerar således från dygden. Stagnelius 2: 756 (1820). Flere från hvarandra mycket divergerande meningar. Lundström L. Paulinus Gothus 1: 77 (1893). På tvenne punkter divergerade .. kamrarna såväl från utskottet som sinsemellan. PT 1914, nr 146 A, s. 3.
Spalt D 1706 band 7, 1918