| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONVERGERA kon1värge4ra l. -vær- l. -ver-, ngn gg -je4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONVERGENS.
1) (i sht i fackspr.) om strålar, linjer o. d.: närma sig mot varandra (så att de skära varandra, om de tänkas utdragna l. få löpa tillräckligt långt); äv. bildl.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Convergerande räta linier. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 65. (Geografien) börjar blifva en allmänning, till hvilken de andra vetenskaperna konvergera. Verd. 1885, s. 5. Gatorna (i Eksjö) gå mjukt samman och konvergera mot den enda bro, som går över ån. SvGeogrÅb. 1931, s. 25.
2) (i fackspr.) i p. pr., om lins: som bryter ljusets strålar så att de konvergera. UB 2: 260 (1873).
3) mat. om oändlig serie o. d.: vara konvergent (se d. o. I 2); särsk. i p. pr. ss. adj. Aurén Tidr. 167 (1813). Björling Anal. 52 (1866). Hedström o. Rendahl Alg. 205 (1915).
4) (mindre br.) i överförd anv.: sammanfalla, överensstämma. Gynther ConvHlex. (1845). Omdömen .., vilka alla konvergerade däri, att (osv.). Rydin Minn. 1: 161 (1929).
Spalt K 2329 band 14, 1937