| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOFNAD, m. (l. r.).
(†)
1) till DOFNA 1: afdomning, förlamning, kraftlöshet. (Genom en kulas kvarsittande i en kroppsdel blifver nerven) mer eller mindre tryckt, hvilket .. lifsandarnas instrålande förvägrar, af hvilkas förlust denna dåfnad i delen kännes. Acrel Friska sår 42 (1745). Granberg (1807; under numbness). — särsk. i öfverförd anv.: slöhet, slapphet. Då .. (landets språks) goda stamord och vackra talesätt, (äro) redan merändels förgätne, af vårdslöshet och en förtids dofnad at yrka vittra och lärda saker. J. W. Liljestråle i VittAH 4: 287 (1789).
2) till DOFNA 2: med afs. på värk o. d.: lindring, lisa, lättnad, dämpande, stillande. Ho vet, om icke (vid botande af reumatism) .. det kalla vatnet kunnat, som Hippocrates mente, göra en slags dofnad. P. J. Bergius Præs. i VetA 1763, s. 91.
3) till DOFNA 4: kväfvande hetta, kvalm; jfr DOF, adj. 1. Med .. (östanvindarnas) torka och hetta .. inställer sig merendels .. dofnad och lugn i luftkretsen. E. Wäsström i VetAH 1804, s. 67.
Spalt D 1863 band 7, 1920