| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOFNA då3vna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -AD (se d. o.).
jfr BORT-DOFNA.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., nor. dial. o. isl.] (†) i sht om lem l. muskel l. nerv: blifva känslolös, domna (se d. o. I 1); slappna, slakna; jfr DUFNA. (Eleasar) slogh the Philisteer, til tess hans hand doffnadhe trött aff swerdena. 2 Sam. 23: 10 (Bib. 1541). Dofna .. Blifwa machtlös och stilla, slakna: ther af är dufwin. Bib. 1703, Ordelista. Lyft ögonen op, / Tu somnade, dofnade, drömande kropp. / .. Sof tu ock ei längre, men vp med tin tack / Til Skaparen gack. Kolmodin Dufv. 30 (1734). Ett lif utan smärtor, ett ständigt gående nöje är känslo-löshet, monotoni, dofning, stumt qval, död. Thorild (c. 1785) enl. Ljunggren SVH 1: 207. Hos .. (indierna) retar .. (kurrysoppan) tungans af Betel dofnade nerver. Thunberg Resa 2: 298 (1789). — särsk. i öfverförd anv. Känslan dofnar (på ålderdomen), nöjet flyr, och sinnets ägg blir slö. Liljestråle Fid. 1659 (1797).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. i nor. dial.] (föga br.) om smärta (värk l. liknande sjukdomssymtom) o. d.: domna (se d. o. I 5). Han brukade .. at sätta handen i starkt bränvin, .. då svedan .. ofta på någon stund dofnade. O. Acrel i VetAH 1754, s. 273. Då jag electricerat honom .., har .. (koliken) altid vid stöten dofnat; men efter en timmas förlopp återkommit. G. F. Hjortberg Därs. 1765, s. 205.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial., d., nor. dial. o. isl.] (föga br.) om dryck, särsk. vin l. öl: blifva dufven, dufna; jfr DOMNA I 6. Vthi wijdare Faat .. smakar (ölet) .. bättre, ty thet Doffnar inthet. Schroderus Comenius 446 (1639).
4) [jfr DOF, adj. 1, DOFVA, v.1 II 3] (†) jfr DOFNAD 3. Dofna (betyder äfv.), så myket, som qwalma. Vaporare. Ehrencrona (c. 1730).
Särskilda förbindelser:
2) om jord o. d.: förlora sin kraft, mista sin must; jfr DOFNA 3, DUFNA o. DUFVEN. De .. vilja (gärna) få säden i jorden, innan jorden hinner dofna bårt. Kalm Resa 1: 69 (1753).
Spalt D 1862 band 7, 1920