| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOFTIG dof3tig2, adj. -are. adv. -T.
adj. till DOFT.
1) motsv. DOFT I 1: stoftfin, pulverformig. Svart-mylla .. är en lös och doftig jordart. Gadd Landtsk. 3: 34 (1777).
2) [jfr motsv. anv. af t. duftig] motsv. DOFT I 6; om frukt l. annan växtdel: daggig (se d. o. 5); anträffadt bl. i ssgn BLÅDOFTIG, daggblå. Agardh (o. Ljungberg) Stat. III. 1: 193 (1857).
3) [jfr liknande anv. af t. duftig; jfr äfv. DOFTA I 5] fuktig. Teckn der til at man haar haft .. rörelsen tilfyllest, är, när man begynner at blifwa något lijtet duftig eller fuchtig, och intet ännu swettig. Hiärne Underr. 41 (1702).
II. [af t. duftig] (föga br.; jfr anm. nedan) motsv. DOFT II 1: lätt som en dimma, genomskinlig som ett tunt dis, med obestämda dimmiga konturer, luftig. C. v. Zeipel i Poet. kal. 1822, s. 238. Vårt (dvs. feernas) luftiga lif under doftiga tält (dvs. himmelen). Atterbom LÖ 1: 200 (1824). Doftigt blå berg med snöglänsande toppar. Centerwall Fr. Hellas 395 (1888). — särsk. mål. utan skarpa l. bestämda konturer. Eichhorn Stud. 3: 172 (1878, 1881). Vinterbilder, som .. sakna det mogna holländska landskapsmåleriets ”doftiga” behag. NF 19: 469 (1895).
Anm. till II. Ordet infördes i denna bet. i sv. af nyromantikerna, men har aldrig vunnit fullt burskap i språket. I en anmälan af Atterbom S. dikt. 1 (1837) i Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 652 räknar A. J. Rydén doftig bland ”i Svenskan alldeles obrukliga ord”.
Spalt D 1869 band 7, 1920