Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DUFNA dɯ3vna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Nordforss (1805), Dalin (1850), hos båda i bet. 3).
Etymologi
[fsv. dufna, dofna, domna, förlamas, till duvin, dovin (se DUFVEN, adj.1, DOFVEN); jfr DOFNA, DOMNA]
1) (numera föga br.) motsv. DUFVEN, adj.1 1: förlora liflighet o. spänstighet, slappna, domna; jfr DOFNA 1, DOMNA I 1—3. Om än ohyran .. skulle dufna, qvicknar den snart åter. Rothman Bisköts. 1: 15 (1800). Hågen dufnar och jag blir — Gubbe. Wadman Saml. 2: 61 (1835). Dufnade vingar. Nyberg 3: 100 (1842). Mitt tålamod har dufnat; det är slut. Hagberg Shaksp. 3: 112 (1848). — särsk.
a) (†) motsv. DUFVEN, adj.1 1 c. (Sv.) Dufna .. (t.) die Krafft und Muth verliehren. Lind (1738).
b) (†) bildl., om jord: blifva kraftlös. Därföre dufnar och försvagas deras åkrar mycket af trägen plögning. Alm(Sthm) 1767, s. 43.
2) motsv. DUFVEN, adj.1 3: slakna, vissna. När bladen dufna hunnit. Leopold 2: 179 (1799, 1815). Kring hans hår låg dufnad murgrönskrans. Fredin Dan. 61 (1868).
3) motsv. DUFVEN, adj.1 5: förlora sin friska smak, blifva dufven; jfr DOFNA 3 o. DOMNA I 6. Lind (1738). (Svickhålet) sättes straxt väl igen, at drickat icke dufnar. Warg 649 (1755). Stillastående vatten .. dufnar och förruttnar. Franzén Pred. 1: 88 (1841).
Särskilda förbindelser: DUFNA BORT10 4. = DUFNA 2. (Blommorna) luta sina hufvuden, / Och dufna bort och blifva döda. Wallin Vitt. 2: 50 (1821). jfr BORT-DUFNA. —
DUFNA TILL10 4. till 1: domna till. Karlfeldt FridVis. 10 (1898).

 

Spalt D 2333 band 7, 1922

Webbansvarig