| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOKA dω3ka2, v. -ade.
(numera bl. i poesi o. högre stil; jfr anm. nedan) kläda i dok; hölja l. dölja i dok l. slöja, beslöja; särsk. refl.: kläda sig i dok, hölja sig i dok l. slöja, beslöja sig; i p. pf. äfv. med bet. af ett adj.: klädd l. höljd i dok l. slöja. Tå ladhe .. (Tamar) aff sijn enckioklädher som hon drogh, dokadhe sigh och förhölgde sigh. 1 Mos. 38: 14 (Bib. 1541). Brud til brude-säng gick dokad (i Österlandet). Kolmodin Qv.-sp. 1: 95 (1732). (S. Birgittas) trogne Tienare .. bad henne .., at han engång skulle få se hennes ansikte (ty hon var altid dokad). Dalin Hist. 2: 500 (1750). Dokade möjor, / Radband och slöjor, / Gått till de döde. / Klostret står öde. C. F. Dahlgren 1: 302 (1835).
Anm. Cederschiöld Döda ord 25 (1893) upptager doka (sig) bland sådana ”döda ord” som med fördel kunde återupptagas i sv.
Spalt D 1883 band 7, 1920